Dax för kulvertfys igen!

Djupt andetag innan "klivet"

2014 börjar vi om med kulvertfys och ska även testa att köra lite mer sparring. Båda dessa nygamla upplägg kommer förändras så att det blir mer ändamålsenligt och att deltagarna får det dom vill ha ut av passen. Har alltid försökt att lägga upp mina pass med övningar som kan utföras med olika varianter så att eventuella skador eller tekniska olikheter inte lägger krokben för dom jag tränar med.

Kulvertfysen kommer jag ändra så att det kommer bli mindre djupa, långsamma rörelser (grodhopp framåt, bakåt och i sida) och mera speed - fler rusher, både med och utan prowler.

Sparringpassen (vardagspasset) ska jag köra mer parvis "roll-lekar" där den ena har en specifik roll (kicker, southpaw, fingera skador) för att den andra ska få så många matchlika situationer att träna på plus att den "roll-spelande" fightern ska få en liten inblick hur hen måste lösa uppkomna problem under match.

God julafton!

Idag är det julafton och en skön vilodag för mej. Jag vilar inte för att det är julafton utan för att det är tisdag och enligt det träningsupplägg jag kör just nu, så då vilar jag. Har man möjlighet och ork att utföra ett lite kortare pass denna dag så borde man göra det. Kan vara skönt att mentalt luta sej tillbaka mot ett väl utfört pass, när magen börjar trycka mot livremmen lite senare idag.

Saknar min familj väldigt mycket en sån här dag, så därför passar den här bilden in så utomordentligt bra. Är tyvärr svårt att kunna åka upp och ner 260 mil på några enstaka dagar, när jag har ett jobb som har en av sina få, årliga peakar kring jul och nästan kräver min och en del andras närvaro. Får påminna mej om att jag har en fin och omfamnande "surrogat-familj" genom min bättre hälft och att det kommer fler jular som jag kan, förhoppningsvis, få lite julledigt på. Hoppas jag i alla fall...

Ett litet visdomsord att tänka på...

Den eller dom som är överviktiga, blivit less och tagit ställning för förändring, står oftast inför en besvärlig situation - att ta sej in i gymmet eller ut bland folk och "röra på sej". Inte för mej eller nån annan, normalbyggd person, som kanske läser det här, men för den som just har insett att förändring är ett krav för ens välmående, kan det vara extremt tungt att behöva visa upp sej för andra med sin nya och inte alltför sunda kropp. Jag ska skriva det kort :
- Ni har i alla fall min respekt för att ni försöker göra en förändring!!!
Behöver inte ha som mål att se ut som fitnessmodeller, sätta nya världsrekord eller ha den bästa löptekniken i motionsspåret. Det enda som betyder nåt i mina ögon är att ni gör något åt den situation ni är i. Det kan räcka med att få lite bättre kondition, bli lite starkare eller gå ner en mindre mängd i vikt, för att ni ska må bättre som människa och därefter fortsätta som en lite mer välmående individ. Den känslan är så otroligt upplyftande och ger en härligt självförtroende-boost, så att dom i eran omgivning känner av och påverkas positivt från dom små, men ack så betydliga framgångarna.

Jag gillar både bilden och visdomsordet - respekt för er som tar första steget.

 

Grattis, Anton!

Ingen dålig off-season form

Årets segrare blev Anton Edin med en överlägsen seger. Enda momentet han inte vann i var bänkpress på egen vikt, där Klas (surprise, surprise) vann med fyra repetitioner. Vi har bytt ut julslips och tomtemössa mot en mer passande luciakrona som obligatoriskt fotorekvisita.









Resultaten i fallande placeringsordning (bänkpress, chins, dips och antal meter med prowler) -
Anton - 34, 31, 56 och 114 meter
Daniel - 34, 29, 49 och 100 meter
Klas - 38, 21, 36 och 100 meter
Micke - 30, 27, 46 och 90 meter
John - 8, 26, 45 och 100 meter
Anders - 14, 14, 29 och 74 meter

Lucia-tävling

The man to beat - KalasKlas

Har tidigare år kört en julaftonstävling för dom som kan och vill. Egentligen så var tävlingen en anledning att få "skylla" på att jag kunde träna på julafton utan att nån gnällde på mej, men vad är det dom gnäller på egentligen? Kanske känns det skönt att försöka få mej, och dom övriga, som inte sitter still hela dagen och väntar på att maten ska serveras, för att stilla sitt eget dåliga samvete för att dom just bara sitter och väntar hela dagen. Kan liknas vid dom alkoholdrickande personerna på en fest, som gnäller och tjatar på den individ som väljer att vara nykter - allt för att inte vara själv utan disciplin eller måtta. Hur som helst så var det ett litet sidospår.

Jag beslutade att flytta tävlingen till Lucia istället så att fler kunde vara med och att dom som inte kan värja sej från familjernas klagosång på julaftonen, får möjlighet till lite inbördes berömmelse s a s.

Momenten kommer vara strikta bänkpressar på egen vikt, chins, dips och prowler-rusher. Alla moment utföres tre set där dom godkända repetitionerna räknas ihop, förutom prowler-rusherna som utförs under 3ggr 1 minuter där antal meter räknas ihop. Kommer bli stenhårt, kan jag lova, för även om det inte är blodigt allvar så är det hur som helst tävling.

På operationsfronten, intet nytt...

Har tyvärr inte skrivit såpass mycket som jag velat, men att inte kunna träna fullt gör att jag har tappat lite lust - både med träningen och skrivandet. Har iaf hittat nästa tävling för ZUF'arna och det får bli Ungerska Öppna i slutet av maj. Vill att det ska komma en passande tävling innan denna, men tyvärr så har jag inte hittat någon. Kommer möta upp några "hög-höns" inom organisationen i helgen och har jag tur kan vi kanske enas om att arrangera en egen, lite mindre tävling bara för att kunna matcha lite innan dom lite större, internationella eventen. Gillar inte att "lägga alla ägg i samma korg" för det skulle vara tråkigt om nån av fighterna satsar i flera månader och sen blir knockad efter några sekunder. Kan bli lite anti-klimax för den personen.

I väntan på operation

Är lite upp-och-ner just nu med träningen. Eftersom bråcket lever sitt eget liv måste jag anpassa min träning efter dagsformen. Iofs gäller det vid alla skador, men just vid det här känns det extra udda när jag ena dagen kan träna relativt tungt och intensivt, å andra dagen ligga helt still i soffan med magsmärtor och utan känsel i vänsterbenet, för att bråcket "ramlat ut" och trycker på några nervtrådar. Det jag "experimenterat" mej fram till är att jag kan lyfta relativt tungt så länge jag håller vikterna nära kroppen och under hakan (mindre båltryck), inga lyft utanför kroppen, varken fram eller i sida, och helst inte med en hand i taget. Utfall går bra, men bara om jag går bakåt till ursprungsställningen och inte gåendes framåt. Kampsportsmässigt kan jag gör det mesta fast inte ta emot slag mot kroppen - bråcket bokstavligen hoppar ut när jag explosivt spänner bålen.

Hängfrivändning - högre armbågar när jag fångar stången, mer belastning på hälarna och rätar inte ut höften innan jag går ner för att fånga stången. Bra att filma så jag kan se vad som ska förbättras.

Kan köra detta moment än så länge, men fick för första gången ont under just detta pass så det blir stadigt sämre. Tur att jag ska träffa kirurgen om ett par dagar.

Ritualer och rutiner

En märklig ritual, kanske?!

Dom flesta sportintresserade har säkert sett Stefan Holm´s svepningar med händerna i ansiktet innan ett höjdhopp, fotbollsspelares lätta knäböj när dom tar en nypa grässtrån som kastas upp i luften innan avspark eller thaiboxartränaren som blåser över fighterns huvud när han tar av huvudbonaden innan match. Alla dessa ritualer - som var för sej taget ur sitt sammanhang - kan verka lite konstiga och lite löjeväckande, men har en stark betydelse för den som utför den och kan vara avgörande för eventuella framgångar eller misslyckande - i alla fall i deras huvuden.

Tycker att det kan vara bra att ha nån liten ritual/rutin före match som gör att jag kan slappna av eller fokusera inför vad som komma skall. Problem kan självklart uppstå ifall man lägger alltför mycket fokus på just det eller att ha en för lång, tidskrävande ritual som kan hindra och ställa till besvär för övriga i omgivningen, men det bortser jag från i detta inlägg utan riktar in mej på dom positiva ritualerna.

Den "lilla" killen

En idrottare jag har stor respekt för är Steven Jackson - runningback i NFL-laget Atlanta Falcons - som för något år sen visade sina ständigt återkommande ritualer som han genomförde efter sina matcher då han fortfarande spelade för St. Louis Rams. När match, intervjuer och utvärderingen var klara åkte han hem via en närliggande mack, köpte tio säckar is-kuber som han, väl hemma, fyllde sitt rostfria badkar och badade med. Efteråt tog han en värmande dusch innan han lag sej för att sova i sitt höghöjds-tält innan nästa dags rehab av skador. En tidskrävande, men för honom, nödvändig ritual som han alltid avslutade sina matchveckor med.

Tog mej en funderare på vad jag själv brukar göra både hemma

Påminnelse om våran lånade tid

och innan match eller träning. Har säkert flera saker jag alltid gör men dom jag kom på var att innan träning pussar jag alltid på mitt bältes ena ände. Vet verkligen inte varför men det har bara blivit så. Väl hemma har jag en liten yta tillägnad min före detta kompis och mentor Per Backman, som jag alltid nickar åt när jag går förbi nog nära för att kunna ha ögonkontakt med bilden. Gör det för att han ska veta att jag inte glömt honom och samtidigt påminna mej själv om hans närvaro i det jag gör på dojo-golvet. Kan verka löjligt, men men...

Bu och Bä - broderat bälte och ljumskbråck

Har legat lågt med kampsportsträning pga en väntande operation av ett ljumskbråck som jag smärtsamt upptäckte för några veckor sedan. Från en början trodde jag att det var en sträckning som uppstått under något av mina sparring-pass, men när jag tydligt så en bula i pingisbolls-storlek i ljumsken förstod jag att det inte var läge för "ignorerings-mode" som brukar infinna sej vid skador. Efter läkarbesök och väntan på kirurgi har bråcket stadigt försämrats såpass att jag inte kan lyfta nån vikt över huvudet eller utföra utfallsliknande rörelser. Vad jag förstår så är detta vanliga symtom, men - så som för många andra - tror man innerst inne att "det gäller inte mej". Fan ochså, det gäller tydligen mej med.

Lite glädje i denna skit - fick mitt egna, unika bälte från Honbu igår. Svart,

fint och med mitt namn(-isch ) broderat på ena sidan. Kan verka som nåt simpelt i mångas ögon, men för mej betyder det mycket. Framför allt att jag nu kan bromsa ner och förkovra mej lite mer i teknikerna. Låter kanske "djupt" men bältet kräver mer ansvar och fördjupning för nu måste man kunna svara på dom frågor som ställs till mej om dom tidigare kraven - kan inte bara hänvisa och peka på "svartbältena" lite längre bort, när nån kommer å frågar om hjälp.

Iofs - skadan gör ju att jag inte har något annat val.

I väntan på nästa tävling

Om en vecka - Allhelgonadagen - går VM i Rumänien och två från tävlingsgruppen ska vara med. Själv kommer jag vara hemma, vila ut efter en förväntad tuff arbetsvecka på charkuteriet och kanske vila min kropp från veckans hårda träning. Coachningen för Amando och David sköter Luleåklubbens egen tävlingsansvarige Ronny, så den delen kommer med all säkerhet gå bra - han har både deltagit och coachat på ett flertal VM. Jag kunde ha valt att följa med och avlastat, värmt upp killarna, socialiserat med övriga landscoacher och kanske knutit lite nya kontakter, men inte denna gång. Visst, pengarna som den resan skulle kostat kommer fylla andra hål, så det är inte bara av ondo att jag inte åker med, men jag tror att jag måste luta mej tillbaka lite och fundera på vad jag ska göra

Amando har ett bra "register"

fortsättningsvis. Har lite diffusa idéer hur jag ska fortsätta träna för min egen, personliga utveckling, men har inte riktigt fastställt vad jag tänkt göra med tävlings-gruppen. Efter dom senaste tävlingarna kommer inriktningen vara, förutom att ha samma intensitet på passen, att samtliga ska bli bättre "kickers" dvs ha ett bredare och tekniskt bättre sparkregister. Svårigheten blir att planera och utföra dom passen med såpass variation så att det stimulerar deltagarna att fortsätta träna och inte känna att
jag hackar på deras lite sämre sidor.

Hakuya Cup 2013

Var i Danmark när tävlingen i Luleå var, men har nu kollat igenom tävlingsfilmen ett flertal gånger och sett både positiva plus lite negativa saker som måste utvecklas alternativt avvecklas. Blev nästan en intern Ashihara-tävling med Kyokushin-regler, men tävling är tävling, så det var bara att ge järnet!

Det positiva är att det var såpass många från Boden/Luleå-klubbarna som deltog och att dom fick många matcher under sina bälten eftersom det var poolsystem där alla mötte varandra i täta och, ibland, långa matcher.

Tror att problemet nu blir att fasa ut flertalet av deltagarna från Hakuya i Europa samtidigt som vi måste ta varenda chans till tävling på "hemmaplan". Det kan lätt bli att man inte ser helheten med en lite mindre, närliggande tävling utan "blickar bortåt" på större turneringar och eventuella titlar. Så för att vara lite låtsas-vis och tråkig måste jag skriva :
- En match är ju ändå en match - oberoende av ort eller motstånd.

Flott och vila

Mitt nya "tränar-liv" börjar med mycket flott och vila. Har både ätit gott och mycket plus vilat mycket. Anledningarna är två - förkylningarna avlöser varandra så jag känner mej väldigt sliten och för det andra, som tyvärr verkar vara en del av första anledningen, verkar jag ha fått astma. Inget nytt egentligen för varje vår och höst har jag haft väldiga problem med både lungor och luftrör, men nu har jag tagit mej i kragen, uppsökt läkare och fått svar på mina lite extremt långa sjukdomsperioder. Det svåra är nu att hitta rätt medicinering så att jag kan börja träna för fullt utan att få andnöd eller hostattacker, men det känns som ett mer angenämt problem om man jämför med att inte kunna träna alls.

Vecka 40 = matchvecka

Gjorde min debut som "coach på riktigt" under Nordic Ashihara Cup. Det som avgjorde att jag inte tävlade själv var två saker - förkylning som blossade upp igen och att lusten för att tävla inte infann sej, så då är det lika bra att strunta i det, tycker jag.
   Dom två som skulle tävla var Max Enberg och Klas Söderström - båda i -75 kg-klassen. Detta skulle vara en fortsättningstävling/avancerad tävling och en bra start för dom båda. Problemet var att arrangören hade godkänt en tävlande som hade närmare 100 matcher under sitt bälte - alltså en fighter på elitnivå, tyvärr. Max - som gjorde sin andra match som senior med knockdownregler - fick det otrevliga nöjet att möta denna välmeriterade fighter och åkte på en klockren knock mot huvudet redan efter ca 30 sekunder så hans helg slutade ganska abrupt, tyvärr.
   Klas fick en bättre början - gick en bra rond som slutade med att den andra fightern gav upp efter ca 90 sekunder efter ett antal fina kroppslag. Orädd och respektgivande internationell debut av honom, men i andra matchen fick han möta Max´s överman, som även knockade Klas med ett fint knä och huvudspark ( något sent utförd, enligt mej ) som försatte honom i ostridbart skick.

Tyvärr inte den bästa kvalitèn men, men...

Vecka 37 & 38

Finn fem fel på sparken

Tyvärr så höll min förkylning i sej lite längre än jag hoppades på så mitt första riktiga pass blev lördagens sparring. Fick lite "15 minutes of fame" när lokalpressen var förbi och gjorde ett reportage om oss och speciellt dom som ska vara med i nästa helgs Hakuya Cup i Luleå. Tyckte reportaget var bra, men att han fokuserade mer på mej än dom som ska tävla så kort sammanfattning - bra ego-boost men dålig "grupp-PR".

Fint sträck, må jag säga

   Träningsmässigt så är det nu lite kritiskt. Inte nåt som är fel, utan att man måste individuellt överväga om man ska fortsätta träna eller ta någon extra dags vila så man inte är övertränad när dagen D väl kommer. För mej, och dom andra, som måste gå ner några kilon är det extra mentalt stressigt för om den rätta vikten inte vill infinna sej -
som för mej - vill man gärna träna lite extra, MEN eftersom man redan ligger i kalorie-underskott, är balansgången mot överträningen mycket svår redan innan eventuella extrapass. Jag får helt enkelt fortsätta med min nuvarande diet, hålla normal träningsmängd och, ifall jag inte går ner till rätt vikt, slåss i den högre viktklassen. Kommer bli fruktansvärt jobbigt, men måste påminna mej om att det är VM som gäller - inte den här tävlingen.

Vecka 36

Blir lite nya perspektiv när man vilar

Tävlingarna närmar sej med stormsteg, men jag passar på att bli dyng-förkyld! En trasig maskin på jobb med efterföljande sena kvällar och utebliven träning plus dålig sömn, har säkert gjort mej extra mottaglig för den här förkylningen. Fastän min träning har uteblivit så har gruppen trummat på som vanligt. Har fortsatt att köra mjölksyra och speed-övningar, men blandat in lite mer situationsträning som kan komma till användning under stundande matcher. Får försöka vila nu när jag kan för snart är det toppning mot ett eventuellt VM som gäller.

Vecka 35

Den här veckan har både jag och ZUFárna koncentrerat oss lite mer explosivitet och mjölksyra under dom gemensamma passen. Vi har lagt in lite mer sköldronder med gummiband ( se tidigare inlägg ) för mjölksyra och börjat utföra mer explosiva övningar under passen.
   För egen del har jag försökt nöta in dom explosiva övningarna som jag lärde mej på BAT-utbildningen och jag tycker det känns rätt bra plus att jag även - för en gångs skull - försöker behålla dom tunga, kroppsegna övningarna för att inte enbart fokusera på snabbhet som jag gjort inför tidigare tävlingar.

Kommer att delta i tävling i Danmark om en månad men tyvärr så är det tävling i Luleå samma helg för flera i tävlingsgruppen så det passar in perfekt med toppnings-träning för samtliga. Däremot vill jag åka iväg till VM i Rumänien ca fem veckor efter Danmark men tyvärr så verkar det bli för ekonomiskt ansträngt att resa på båda. Kommer hur som helst att träna som att jag skulle åka på den tävlingen ifall det skulle lösa sej ekonomiskt.

Jag är (en) BAT-man

Ursäkta ordleken, men förra helgen gick jag en instruktörskurs i skivstångs-och kroppsövningar som heter Basic Athletic Trainer (BAT). 19 timmar av ryck, stöt, dips i ringar plus många andra bas och avancerade övningar. Instruktörerna var mycket tekniskt kunniga, pedagogiska och - framför allt - hade ett öppet sinne så dom hade inte snöat in på "sin grej" ( som i det här fallet var Crossfit ) utan hela tiden poängterade god teknik utan speciell referens eller skola.

Alltid bra sparring med Klas, numera

   Det jag gjort, under veckan som varit efteråt, är att jag utvärderat vad som jag tycker funkar för mej. Mycket är kvar, men en del har jag lagt åt sidan till en annan gång då jag kanske har en annan inriktning eller en elev som behöver "nåt annat".
    För ZUF så börjat vi en mindre toppning mot Hakuya Cup i Luleå i slutet av september plus en turnering helgen efter i Belgrad för mej och tre, fyra andra. Kommer försöka skriva mer exakt vad vi gör och ändrar under passen ju närmare tävling vi kommer.

Äntligen är sommarträningen över!

Inte egentligen att jag tycker det är fel med sommarträning, men det blir lite enformigt och det har även märkts på mitt skrivande. Jag vet att både jag och dom andra i ZUF behöver bättre kondition (kan aldrig få för bra, enligt mej iaf) och bli snabbare, så det har varit en jämnt nötande av olika konditionsmoment och mer eller mindre långa intervaller, men NU är vi klara för att flytta in merparten av träningen inomhus. Kommer till viss del försöka hålla oss ute med diverse intervall-löpningar och annat smått-å-gott, men blir mycket sparring-och taktik-övningar inför närmsta tävlingarna. 

  Avslutade sandtags-fysen med en liten inofficiell tävling som bestod av duell-löpning 100 meter sandvägg,två och två, plus 10 chins när man kommit upp. Föga förvånande stod Tierps eget "fys-fenomen" som vinnare när loppen var avklarade, men det som imponerade mest var den genomgående förbättrade konditionen i gruppen. Kan bli en mycket intressant vinter för oss...

Upptakts-läger

Var förbi Tierp på ett snabb-pass under semstern

Har inte skrivit mycket den senaste tiden - både jobb, ordinarie träningar och planering för höst-och vinterträningarna har tagit sin tid. Kommer att smyga igång och försöka samla så många som möjligt till ett litet upptakts-läger, nu i helgen. Är lite tidigt på säsongen, men den första tävlingen sätter igång redan 14 september så då får man inte vara oberedd på vad som kommer. Har inte bestämt mej riktigt ännu vilka tävlingar jag tänkt försöka sikta in mej på - pengar är alltid ett huvudbry - men har koll på vilka ZUFárna kommer delta i.

Det intressanta med dom ( ZUF ) är att det har börjat utkristallisera sej vilka som har mål med träningarna och dom som tränar för att dom tycker om att enbart träna. Det roligaste är, enligt mej iaf, att dom som enbart vill träna inte känner nån press, stress eller att dom tar upp min eller dom andras träningstid, utan - som jag alltid hoppats på - ser sej själva som riktigt duktiga sparring- och träningspartners.

Kära tomten...

Vill skriva ner min önskelista inför julen redan nu, ifall tomten skulle ha tid att kolla in bloggen.

Jakobs steg - tror det bara är sandtaget som fått mej att få sån fruktansvärd pump i benen förut.

GHD(Glute-and hamstringdeveloper) - bellyback i förbättrad version

Brutalbänk - även jag kan kanske få magrutor nån gång.

Mycket vila och mat

"Jakobs Stege" är fantastisk

Efter graderingen åkte jag hem, packade jag upp mina karate-attiraljer och påbörjade min vila. Det jag brukar göra när jag vilar är inte - som för många - att jag slutar träna, utan att jag drar ner på träningsmängden och ökar på kcal-intaget. Vissa skulle aldrig kunna tänka sej att riskera att gå upp något hekto, men jag känner min kropp relativt bra och låter både kropp och själ slappna av några dagar innan förberedelserna inför hösten börjar.
  
Fokus har legat på skivstångsträning dom senaste dagarna ( EFC i Linköping - en otroligt bra anläggning ), men kommer att återgå till kampsport nu när jag är tillbaka hemma igen och suget för hård träning återkommit. Efter graderingen - och det sammankopplade lägret - har jag fått många nya ideér som jag är sugen att införliva innan tävlings-säsongen börjar.

Graderingen

Gående kihon med samtliga lägerdeltagare och kancho i mitten

Började med kihon - den traditionella delen med slag, sparkar, knän och blockeringar ( det som dom flesta tror ashihara karate enbart handlar om ) - både stillastående och gående. Den stillastående delen funkade mycket bra, som den brukar av nån anledning, men den gående funkade inte alls. Tyckte den som räknade höll ett alltför högt tempo så jag hann inte sträcka ut mina tekniker med bra fokus och distinkt snärt, utan stressade hela tiden för att inte hamna efter i räkningen.

Efter det så var det en kort brake på ca tio minuter innan vi ställde upp för att visa upp våra kator. Till denna grad skulle jag utföra tre kator, så när jag insåg att man fick en chans på graderings-förrättarens räkning och sen en chans på egen räkning, blev jag lite mer nervös än vad jag redan var, för en liten miss kunde betyda katastrof. Funkade förvånansvärt bra och upptäckte inte om jag gjorde nåt fel - brukar göra det dom flesta gångerna det inträffar - utan gled igenom till det tredje momentet som var sabaki.
 
Sabaki kan utföras på många olika sätt men just på den här graderingen valde dom att ställa upp oss i grupper med fem i varje grupp, där en skulle stå i mitten och dom andra graderande ställde sej runt och utförde enklare slag eller sparkar mot personen i mitten som skulle blockera/undvika och kontra/kontrollera den anfallande personen. Utfördes i två minuter av varje person och även i detta moment kändes det som jag bara "gled med" utan större besvär. Efter detta var det 45 minuters vila och välbehövligt vätske-intag inför dem avslutande tio sparring-ronderna.

Närmare match kunde man knappast komma

Spelar ingen roll hur jag skulle försöka beskriva det här momentet för jag tror alla skulle uppfatta det olika både när man läser det och om man skulle vara med om det, men jag ska försöka vara kortfattad. Första gången, som jag kommer ihåg iaf, som jag känt att jag slogs för mitt liv. Eller rättare sagt, försvarade mej för mitt liv, för det blev inte många moment i offensiv tanke från min sida. Blev sänkt i kroppen redan i tredje ronden och efter det var jag som en urvriden trasa dom resterande sju ronderna. Fy fan vad trött jag var - ville bara skita i allt och gå hem. MEN det gjorde jag inte så nu har jag och Max Enberg våra egna svarta bälten och Stefan Skott andra graden av svart bälte. 

Innan jag åkte iväg hade jag en tanke att jag ville prestera såpass bra att jag skulle utmärka mej på ett positivt sätt. Nu när jag varit där och är klar, så känner jag ingen som helst besvikelse över att ha varit en i mängden utan snarare en lättnad över att helt enkelt klarat av det. En bra och lärorik helg, måste jag medge.

Otroligt skönt, trots allt...

Har inte skrivit nåt på bloggen för jag har inte haft nåt att berätta, faktiskt. Den enda träningen jag gjort sista veckorna är att fysa ( som vanligt ) och repetera, repetera och åter repetera mina kator som jag visade upp för Kancho Ashihara i helgen. Kommer skriva ner mer exakt hur det gick men vill bara skriva ner och poängtera det som står på bilden, för på såna här läger som var i helgen, inser jag hur lite jag egentligen kan inom knockdown-karate. Tar inte ner mina hittills inlärda kunskaper till bagatell-nivå, men inser att så mycket mer finns att lära så risken för att bli full av kunskap är befängd. Det känns skönt att veta.

Explosivt

Eftersom jag ser den stundande graderingen - två veckor kvar, så därför har jag haft lite dålig motivation att blogga - som ett delmål för 2013, så har jag redan nu börjat mitt upplägg inför sensommarens och höstens tävlingsförberedelser. Kan verka onödigt tidigt, men eftersom jag kryper närmare 40 så tar det allt längre tid för min kropp att ta åt sej av den träning jag vill utsätta den för så jag tar det säkra före det osäkra. Kommer att testa en lite motsägelsefull teori där jag kommer att köra tungt med få reps, men tillsammans med en annan övning och under en treminuters-rond. Tex 3-5 reps bänkpress tillsammans med 3-5 reps hantelrodd då jag istället för att vila kör ena eller andra övningen i tre minuter.

   Det motsägelsefulla är väl egentligen att jag inte får den vila som egentligen behövs för att kunna bli starkare, men jag ska testa. Det braiga är att jag kan ju alltid avbryta mitt försök eftersom jag är min egen coach, fystränare och dietist.
   För att förbereda mej - plus hålla igång och eventuellt utveckla explosiviteten - kör jag efter tidigare nämnt koncept fast med lätta vikter ( 50-60% 1MR ) där jag försöker behålla hög hastighet i den positiva fasen.

Väggen är nära, tyvärr!

Fastän jag vet att det aldrig går att undvika överträning ifall jag inte är återhållsam med antal pass i veckan, så har jag svårt att hejda mej. Vill så gärna ha det där bältet, men med mitt relativt tunga jobb, tävlingsgruppens träningar och det hockeylag jag åtagit mej att sommarträna, gör att jag nästan gått in i väggen - iaf orkesmässigt, så att säga. Det intressanta med det här - för jag kan inte låta bli att analysera mej själv - är att det är mitt korttidsminne som tagit mest skada av "stressen" jag åsamkar mej själv och det är VERKLIGEN inte bra.
   När jag ska utföra mina kator så säger "graderingsförättaren" den kata jag ska utföra, men det jobbiga är att när vi övar på träningarna, så glömmer jag och måste tänka efter en kort sekund vilken kata det är jag ska utföra, innan jag kan starta. Det i sej gör mej stressad så mitt utförande känns stressat, så då stressar jag upp mej själv för att jag inte kan slappna av, osv osv osv. En dålig, nedåtgående spiral är påbörjad, så nu gäller det att "sitta ner i båten" och våga ta extra vilodag/vilodagar så jag iaf kan göra mitt bästa. Resten är upp till Kancho...

Behålla snärten!

Kör sällan pukor eller underarmspads numera, men när det blir av så är det innan tävling eller, som i det här fallet, innan gradering. Anledningen är för att kunna "nypa till" i själva träffögonblicket så att så mycket hastighet som möjligt absorberas av, i det här fallet, pukan. Kör bara några få slag när jag tränar snärt i slagen så jag inte blir trött utan kan agera explosivt hela "setet". Nedanför lägger jag upp min bakre hand/gyaku zuki ( som är fokus på i denna övning ) med två singel-jabbar för att fortsätta med ytterligare en jabb och sist min bakre hand. Försöker tänka på tillbakadraget så att kraften stannar i målet och inte "plattas ut" för att jag trycker för långt bakom pukan.

Kör ofta ett till tre slag i serien som jag fokuserar på, för kör jag längre kombos tenderar mina tekniker bli slarviga. Inser när jag ser klippet att jag måste träna mer pukor (fan oxå, skulle aldrig filmat det här inser jag nu) för min jabb är lite slarvig.

Sommar betyder sandtag!!!

Imorgon fredag kör vi igång med sandtagsträning igen. Det är en lite senare start än tidigare år, men pga graderingar så har vi väntat till alla kan vara med - förutom jag, tyvärr. Kommer fokusera extra mycket mot min egen gradering, som är första helgen i juli, så jag fortsätter med ordinarie träningsupplägg en månad till för att kunna finslipa teknikerna.

 Upplägget kommer vara lite annorlunda än tidigare. Ska försöka placera ut styrkemomenten på större yta så att det blir mer likt en lång hinderbana än en liten yta då vi kör stationsträning. Kan bli spännande att se hur mina idéer funkar...

Sommaren är här! Snart, iaf...

Har haft lite svårt att hinna med att skriva inlägg sista tiden. Många olika projekt med ZUF och Boden Hockey, som jag både tränar med och instruerar med respektive sommarträning. Det besvärliga just nu är att imorgon är ZUFárnas "säsong" över och dom kommer gå över till försäsongsträning medan jag har ytterligare fem veckor kvar - pga ev. gradering - innan jag kan fokusera på min egna grundträning inför vintern. Kommer bli lite dribblande men jag hoppas att det kommer gå bra.

Det jag måste komma ihåg mest just nu, är att äta ordentligt. Har kommit på mej själv att vara lite odisciplinerad när det gäller att äta ordentligt. Värmen, som varit i nästan två veckor, gör att jag blir lite slarvig med mängden mat och dricker mera vatten istället. Vatten är ju självklart bra, men ska verkligen försöka behålla kalorimängden så jag inte stupar på mål-linjen pga en sån basic sak som mat.

Konsten att fortsätta träna

Dom flesta tränar mot ett specifikt mål - strandformen, match eller minska, alternativt öka, kroppsomfång. För mej, just nu iaf, är att försöka gradera till svart bälte. Har hållit på att träna i snart 15 år inom knock-down karate och dom flesta brukar ha det där bältet redan efter 8-10 år, men olika omständigheter och mitt stora ointresse för kata-träning har gjort min väg mycket krokigare än många andras. När jag gjort mitt försök till den nya graden - skriver hela tiden "försök" för jag är väldigt osäker på att klara graderingen - är mitt mål för den här terminen "av-checkat". Det många gör - när målet är avklartat - är att luta sej tillbaka och känna sej nöjd. Visst, om man klarat av det uppsatta målet ska man få unna sej lite "mentalt firande", men för att inte fastna, och eventuellt förlora allt man vunnit, bör man ha en liten tanke på vad som ska göras efter "målet".

Tex - jag graderar i sommar, men tänker tävla igen till hösten med början i oktober. Alltså måste jag fortsätta med konditionsträningen hela vägen fram till hösten, MEN om jag känner för att minska ner träningsmängden finns möjlighet att göra det i några veckor så att jag håller igång "motorn utan att slita ut den"plus att det inte blir en chock för kroppen att öka intensiteten närmare ev. tävling.

http://www.youtube.com/watch?v=WqBmveJ5QnA

Klippet ovanför - som det verkar vara nåt galet med länken - är två sorters mattfys som vi körde senaste sparring-passet för att bränna ut det sista ur kroppen. Ena ronden kör vi skugg-boxning med upphopp var tionde sekund och andra ronden skugg-boxning med push-ups. Kommer använda mycket tjock-matta för att lura kroppen till maximal utmattning under sommaren så att valet - ifall jag ska tävla eller inte - inte hänger på orken iaf.

In med det nya och ut med det gamla! Eller?

I helgen avgörs EM i Ashihara i Ungern, men tyvärr så är ingen av oss svenskar med. Är på gång en generationsväxling hos våra representanter så det är egentligen "ingen big deal"- som en viss snabbmatskedja skulle uttrycka det - att ingen svensk är där. Jag själv börjar närma mej 40 år, Tomas Eriksson 30 och dom resterande som varit med under åren är fyllda år däremellan och är, tyvärr, inte speciellt aktiva längre.
  Det positiva är att för våran lilla organisation - i Sverige iaf - är det relativt många som är sugna och villiga att ta klivet utanför våra gränser och tävla på internationell nivå. Samtliga kommer mest troligt inte att delta på VM, men kommer säkert att göra mycket bra ifrån sej när dom väl känner sej redo att representera våran flagga på andra tävlingar. Vet inte om jag själv kommer att stå bredvid dom ( som fighter ) eller bakom dom ( som coach ), men jag lovar att vara där och ge dom mitt fulla stöd om dom så vill.

Fortsättning efter något bra

Intensivt studerande av matcherna

Efter att vi satt oss ner och både utvärderat och, delvis, diskuterat hur vårt träningsupplägg fungerat hittills, måste vi nu ta ut en ny riktning. Det gick ju ganska bra på tävlingen så att det blir ingen helomvändning beträffande upplägg utan mer att vi ska fortsätta i ungefärlig riktning med endast en lite mindre kursändring, så att säga. Det stora positiva svaret vi fick efter helgen var att intensiteten och fysiken för deltagarna var över förväntan, men det relativt uppenbara var våran bristande teknik. Det lite svåra blir nu att väva in teknik-träning utan att för det ta bort intensiteten från passen, men det ser jag som ett angenämt problem att lösa.

Tatsu Cup ( eller Tatzii Cup, enligt Rickard )

Förra helgen var det äntligen dags - terminens första, och tyvärr enda, nationella tävling för oss

Ett litet colage av -70kgs-killarna

tävlande. Enda restriktionen var att man inte hade tävlat i mer än två turneringar innan, så kort sagt var det en nybörjartävling. För andra gången fick jag öva att vara coach för fler än en fighter och det gick relativt bra, tack vare Max som hjälpte till med uppvärmningen bakom "scenen" så att jag kunde fokusera på matcherna. Ska medge att jag känner relativt maktlös när man sitter som sekond, men dom tävlande gjorde mej inte besvikna utan trummade på som om det var deras sista match i livet.

En bild säger mer än tusen ord

 Har satt ett lite längre mål med ZUFárna och det är att kunna hålla ett mycket högt och intensivt tempo i matcherna till höstens tävlingar, men dom visade mej att dom har nått den nivån redan nu. Eftersom Rickard, Anton och Anders tog medaljerna i -70kgs-klassen och Klas vann -80kgs-klassen kan jag bara vara nöjd med deras insatser. För övrigt så var det ytterligare en Ashiharafighter i matchen om 3-4 pris, Marcus från Tierp, så det värmde extra gott i hjärtat att ha kunnat placera fyra fighters högst upp från våran lilla organisation.

Det finns vissa detaljer vi måste arbeta på och förbättra, men det borde inte vara några större problem eftersom dom som tävlade har fått mersmak och inte avsmak för fler matcher. Visst, det kan bero på att det gick såpass bra som det gick, men jag tror även att matcherna gjort att dom fått en liten "aha-upplevelse" till dom situationsövningar vi tränat och fått en större förståelse när man kallar knockdown-karate för fullkontakts-schack.

Vilodag

En riktig mästare på vila

Har skrivit det förut, men det tål att upprepas - vilodag är positivt! Brukar utgå från ungefärlig puls när jag relaterar till vilodag och undviker att få mer än 130 slag/minut. Självklart är det svårt att veta exakt puls om man inte har pulsmätare med sej så en bra indikator att pulsen börjar bli för hög är att man måste avbryta sej med ett andetag ifall man pratar under rörelse. Ibland kan jag vara lite jobbig och rastlös när jag tar mina vilodagar, men det jag brukar göra dom dagarna bla laga storkok för arbetsveckan, lägga upp kommande träningar och gå planera träningsgruppens kommande ev. tävlingar. Kanske inte det roligaste, men får min sambo lite vila från enerverande beteende.

Man måste ha skydd, vettu!!!

Titeln kan misstolkas, självklart, men det jag menar är att dom tävlande måste kunna träna utan att oroa sej för skador så därför brukar jag tvinga på dom lite extraskydd ju närmare dagen D vi kommer. I filmsnutten här nedanför är det jag och Klas som sparras å pga hans relativt nära deltagande i tävling så vill jag inte riskera eventuella revbensskador så han får helt enkelt ta på sej en heltäckande bellypad. Hindrar honom en del men fyller syftet - båda två kan ge varandra hård sparring men utan risk för utebliven tävling eller gradering.

 Brukar även köra med dubbla benskydd, tjockare handskar och, i vissa fall, hockeybyxor för att inte riskera lårkakor. Är viktigt för dom tävlande att vara smärt-tålig och risken finns att dom blir ovana för hårt kontakt om allt för mycket skydd används, men för att kompensera det brukar jag lägga in kontrollerade moment eller övningar då utövaren kan reglera hårdheten på slag/sparkar/knän. Nedanför ett exempel på det, då jag och Max kör en kombinerad härdning- och mjölksyra-övning.

Prövar mej fram...

Tyvärr verkar det som jag fått ett rejält "projekt" i mina luftvägar så jag får skynda långsamt och testa på olika övningar som påverkar andningen olika hårt med en liten utvärdering om känsla/hosta efteråt. Testade lite mindre hård sparring plus kortare intervall-fys på tjock matta igår. Känns relativt bra idag men är fortfarande torr i hals och hostar, men blir inte sämre så lite hopp har kommit tillbaka.

Tycker gymnastik-mattan är en underbar hjälp att pressa kroppen maximalt. Igår - som det här är inspelat - gick jag inte så långt som till mjölksyra, men känns ändå bra att låta kroppen få en försmak på vad den kommer få mer utav. Mitshållare denna gång var Klas och det är oftast en av Söderströmmarna( Klas, Dennis eller Pulle )som hjälper mej och det är jag - och kommer alltid vara - otroligt tacksam för. Dom har en förmåga att lura min hjärna så jag inte påminns om min ålder och mina begränsningar. Tack så mycket!

I valet och kvalet

Är inte det första - säkert det tjugonde - valet och kvalet jag är i, just nu. Under influensan jag fortfarande har, och som inte verkar vilja ge med sej, har jag börjat tänka på hur jag ska göra med det jag har i tanke att fullfölja den närmsta tiden, dvs gradering och tävlingen i Ungern. Tre saker som gör att jag tvekar -

Sliten, man...

1) Kroppen - diskbråcket och smärta höfterna pga sparkar i luften vid ordinarie ashihara-träning, armbågarna pga alla stötar när jag slår plus meniskerna i båda knäna värker med jämna mellanrum pga vrid och stötar av hopp å liknande vid generell kampsportsträning.
2) Motivationen - att både vara sin egen tränare och andra kan ta mycket tid och energi. Är roligt när det går bra, men samtidigt som dom behöver coaching, så behöver även jag det. Har inte haft nån egen tränare på många år som har haft tid till att "studera" mina fel och misstag under en längre tid. Får helt enkelt lära mej den hårda vägen genom att misslyckas vid sparring eller match. Dom få gånger jag får coaching är när jag tränar ihop med gamla fighters eller tränare och då ofta bara en gång, just då, så att uppföljning, riktad träning och "kontroll" av att förbättra sker inte, utan blir något jag får tänka när jag fortsättningsvis tränar.
3) Positiv feedback - försöker verkligen klappa mej själv på axeln, men det är svårt. När jag inte har nån tränare så får man helt enkelt inte höra vad man gör för nåt bra. Motsatsen, däremot, får man höra varken man vill eller inte. Finns alltid folk som är jätteduktiga på att påpeka ens brister och hitta teknikfel så man till slut anser sej själv vara kass på allt. Även jag, som är relativt gammal, behöver höra att man gör nåt bra, nån gång. Även jag får dippar i självförtroendet när nog många fel påpekats eller som nu, när sjukdom och skador hopas sej på varandra.

 Får se hur kropp och själ helar sej närmsta veckan så får jag påskhelgen att fundera över. Kan vara skönt med lite påtvingad ledighet ibland...

Lyckades inte ducka, tyvärr...

Trodde jag undvikit alla försök från den stora sjukdoms-guden, men fick ett rejält "in your face" när jag i förrgår vaknade med feber, halsont och ledvärk. Får tänka positivt då jag nu kan lägga lite mer fokus på dom ZUFàre som ska tävla i slutet av april i Sundsvall. Har känt mej lite småsliten under en ganska lång tid så att jag ska även sätta mej och tänka igenom mitt eget upplägg efter "friskförklaringen". Det svåra med all träning är att tiden inte räcker till, riktigt. Vill både tävla och gradera till svart bälte innan det är "för sent". Med det menar jag inte att det skulle vara omöjligt med det ena eller det andra om ett år eller två, men skulle ha svårt att motivera mej att försaka något av dom två när jag har en så hög lägstanivå fysiskt sett, just nu.

Tempoträningen har börjat

Brukar påbörja tempoökning i sparring-och fysträningarna ca sju veckor innan tävling. Med tempoökning menar jag att lägga upp passen så att vi kommer upp i arbetspuls relativt fort och fokuserar på matchliknande sekvenser och, självklart, matchtempo.
   För att lyckas pressa sej själv maximalt genom ronderna så brukar jag börja att köra så högt tempo jag klarar av och bryta i ronden så fort jag märker att min ork börjar tryta. När jag återhämtat mej några sekunder - mellan 20-30 sekunder - fortsätter jag resten av ronden på samma sätt. Förhoppningsvis ska detta leda till att jag, och alla andra ZUFáre, orkar hålla högre tempo när vi väl går match.

I övningen ovanför kör jag kortare, anaeroba sekvenser slag som jag ska försöka förlänga ju närmare toppningen jag kommer. Jag slår så fort och mycket jag kan tills jag märker att hastigheten minskar, då avbryter jag, tar några andetag och sen fortsätter tills tempo går ner osv...

Kvalité

Tror jag har skrivit ett liknande inlägg förut men känner att det kan vara på sin plats igen. Kvalité framför kvantitet är något som borde vara grundläggande för alla idrottare som vill göra en mer eller mindre elitsatsning. Kvalité gäller den mat du äter - så lite socker som möjligt, vilan du tar dej tid till - alla har olika mycket sömnbehov, antal pass du utför och - det jag tycker känns mest nödvändigt, men väldigt få utför  - intensiteten på passen. Sambandet mellan antal pass och hur intensiva dom är anser jag ha en stor betydelse. Ju intensivare desto färre, kan man säga.

Lite extra protein, kanske?

Finns hur många som helst som tränar dubbla - ibland även trippla - pass varje dag. Dag ut och dag in i veckor, månader och år. Dom är oftast extremt duktiga på att upplysa alla i sin omgivning om nästintill varje detalj som utförts under passen och hur fantastiskt bra det gör dom. Det intressanta, tycker jag iaf, är att när man väl tränar tillsammans, eller samtidigt som dom jag just nämnt, är att deras intensitet är nästan noll. Dom kör sina repetitioner utan varken explosivitet, glöd eller kraft, men det viktiga för dom är ATT dom utför passet. Inte HUR dom utför det.

 Extra vila gör gott.

Många av dessa "mängdtränare" har liknande "symtom" - dålig utvecklingskurva i styrka, uthållighet eller massa ( beroende på idrott och mål ), känner sej ofta matt och lite kraftlös plus har en underliggande stress som inte verkar ha nån förklaring.

Träningsnarkomaner brukar dom bli kallade, men jag tycker inte det är en bra förklaring eller ett bra namn, för det är inte endorfinet som lockar dom till att ständigt träna. Självklart finns det dom som känner endorfin-suget och bara måste träna, men oftast är det bara ren och skär okunskap och brist på logiskt tänkande ( pga brist på kunskap som leder till logiskt tänkande, kanske ) och därigenom så tränar man ett extrapass, "för säkerhets skull". Detta blir då en negativ spiral som leder till en otrolig mängd extrapass enbart pga att den tränande är lite osäker och inte "vågar" vila.

Om nån läser detta så vill jag att detta ska fastna i ditt huvud -

HA MODET ATT VÅGA VILA.

Vilan gör så att kroppen kan återhämta sej och kan ta åt sej av den tidigare utförda träningen PLUS att morgondagens pass blir en "morot" och inte ett nödvändigt ont för att stilla ångesten över att inte ha tränat.


Ska klippa ihop ett förslag på ett relativt kort men väldigt intensivt pass och lägga upp det på bloggen, så dom inte förstår vad jag menar. To be continued...

Tvåstegs-raket

Crossfit, armyfitness, bootcamp training, elite fitness och ett dussin antal andra "häftiga" namn på liknande träningskoncept ger mej en kombination av feber och eksem. Har vädrat mina åsikter om "coola" namn ( läs töntiga ) för att namnge en träningsform men kan samtidigt förstå att det kan gälla mycket pengar ifall upphovsmannnen/kvinnan kan fånga intressenter redan vid konceptnamnet.

Brukar namnge mina träningsperioder efter en grundläggande övning eller tanke, som push/pull när jag parar ihop pressövning med dragövning eller triceps med biceps. Är inte speciellt häftiga namn jag ger mina ideér men jag behöver inte skämmas iaf.

Ett exempel på tvåstegs-raket -

Snygga kort på naturfoto.se

Frivändning på 80-90% av max och då mellan 2-4 repetitioner. När jag utfört detta set kör jag - direkt utan att vila - antingen samma eller liknande övning, på 40-50% av max så många reps jag orkar med så explosivt tempo jag kan.
   Tänker att det blir som vid en raketuppskjutning - tungt och segt med mycket kraft i början (tunga frivändningar ) men när raketen väl lyft så blir det en rejäl fartökning ( styrkevändning på 50% ).

Överträning

Ifall man nån gång ska göra ett seriöst försök att satsa på internationella tävlingar är något som man bör veta - enligt mej - är hur den egna kroppen reagerar när den närmar sej överträning. Självklart gör man misstaget att inte förstå vad kroppen "säger" innan man tar steget över och blir övertränad, när det är första gången. Det man måste göra, när detta händer, är att komma ihåg signalerna man fick innan överträningen så att man kan registrera och undvika det nästa gång, för har man otur kan det bli en långlivad historia. Har läst en rysk rapport, där vetenskapsmän medvetet pressade testpersonen till fruktansvärd överträning, och rehabtiden tog närmare två år innan han kunde prestera med maxpuls utan hälsorisker. Dom signaler jag registrerat är dessa -
1) Problem med sömnen. Känner mej trött på dagen och orkeslös när jag tränar men har svårt att sova på natten för att kroppen går på högvarv och "stressar" mej till sena kvällar och tidiga morgnar. Om jag ignorera detta och inte byter träningsupplägg eller vilar extra blir nästa steg -

När allt känns tungt...

2) Ständigt en lätt förkylning. Inte speciellt allvarlig förkylning men är ständigt lite snuvig och lite slemmig i halsen. Om jag fortsätter med lika hög dos eller envisas med upplägget -
3) Magsjuka! Finns nog inget bättre sätt för kroppen att tvinga en människa att vila. Kan bero på att en stor del av kroppens immunförsvar är beroende på ett eller annat sätt av tarmarnas bakterieflora, kanske, men inget jag vet eller har någon fakta om.

Har inte pressat mej längre än till detta stadie och det är där jag hamnat just nu - tycker det är nog jobbigt att få magsjuka. Dom gånger jag låter det gå såhär långt är endast när jag har ett speciellt syfte. Denna gång är det den tunga träningen som jag ville fortsätta med samtidigt som jag ändå ville hålla min intervallkondition på hög dos.
     Kan variera ganska mycket på hur lång tid det tar innan jag kan träna för fullt igen - beroende på min disciplin till vila - men brukar ta mellan två till fyra veckor innan jag är fullt återhämtad. 

Slutsats

Har tränat enligt pyramid-modellen i lite mer än sex veckor nu och har kommit fram till vissa saker -
1) är svårt att träna efter detta koncept tillsammans med intervallkondition då det kräver mycket ork och vila för att prestera runt maxvikter varje gympass.

Mindre flott...

2) Har fått en otroligt aptit så att lägga på sej vikt är inte något bekymmer. Kan dock bli en alldeles för stor kroppsvikts-ökning om man inte tänker på vad som äts.

...och mer biccar!?

3) Ökning med nästan 20 kg i både stöt och bänkpress visar att det är ett bra koncept för mej men kanske ska lägga pyramid-perioden när jag inte är lika beroende av min kondition såsom den är nu vid tex sparring och matchning av andra i ZUF. Kommer mest troligt lägga in perioden under juni/juli då jag ändå har "vila" från ev. matchningar.
4) Måste träna mera armar! Mina armbågar tar extremt mycket stryk vid alla tunga lyft och jag har alltid haft svårt att motivera mej för armträning men behövs verkligen för besvär har - förutom vid slag - dykt upp i situationer utanför träningslokalen, tyvärr.

Nordic Challenge

Om ca tre veckor ska Max och David iväg på en knockdown-tävling för deltagare med lite mindre, eller ingen, internationell erfarenhet. Ett mycket bra initiativ av arrangörsklubben Keiko att organisera en sån här tävling då steget från nationell till internationell tävling kan kännas både stort och jobbigt. Både dessa två fighters har tävlat internationellt förut men för Max del är det första senior-tävlingen så det kan vara bra att få börja lite mindre hårt så han dels får "smyga" in i seniortävlandet och dels - pga att jag tror det kommer gå mycket bra - få lite mindre svåra matcher så att självförtroendet växer mer.
   Fick tag i en rejält stor bild på båda två från gårdagens träning som jag låter vara i dess fulla prakt!
Tack för bilden, Rickard!

Klyschor och visdomsord

"Klyscha kallas en benämning som använts så ofta att ordens innebörd helt har förlorat sitt värde."
Tycker den ovanstående förklaringen är klockren. Brukar inte skriva så fördömande i mina inlägg, men måste medge att jag är så satans less på alla dessa klyschor! Den första jag kommer ihåg, och säkert den vanligaste, klyscha jag hört var :
"- Smärta är vekhet som lämnar kroppen!"
 Har säkert hört många andra innan denna men är den som har satt sej i mitt huvud. Vet inte riktigt varför instruktörer gärna använder sej av klyschor som dessa, men kan kanske vara ett uttryck som dom lätt slänger sej med när dom inte riktigt kan motivera ett visst handlande eller en övning. Du som läser har säkert nån liknande variant eller en helt annan som satt sej i huvudet och ger liknande irritation.

Visdomsord är däremot något man stöter på lite då och då. Skillnaden brukar vara ganska tydlig då dom ofta, för mej iaf, gör att jag får tänka efter lite och oftast ger en lite upprymd känsla i magen för man tycker att "skaparen" av uttrycket träffat helt rätt.

Nu menar jag inte att alla visdomsord behöver vara lika exakta som Buddha´s men ibland kan man tänka efter - speciellt som instruktör - vad det är man egentligen menar med det man säger. 

Ryggen, vettu...

Om det ändå bara var den övre delen av ryggen som räknades...

Kommer att göra ett försök på det "svarta snöret" så upplägget blir lite annorlunda framöver. Tyvärr så innebär det ganska drastisk ändring med ökad mängd sparkar i luften och det är något mitt latenta diskbråck inte riktigt gillar. Har efter endast två veckors träning, med ordinarie ashihara-träning ( och då endast ett pass/vecka ) fått en stel och svag rygg så det blir mycket rehab dom närmaste veckorna.

Hopp-knä

Dom flesta som provat på hopp-knän brukar tycka det är svårt att utföra "sax-varianten" - då man knäar med samma knä som man skjuter ifrån med - och här är en liten nybörjarövning som man kan börja med.

När man känner att det fungerar så backa ca trettio cm och försök att få speed i momentet. Kom ihåg att förflytta kroppen i en rak linje framåt och minimera höjden så att kraften fokuserar mot mitsen/motståndaren och ej i en båge. Lycka till!

Tungt, tungt, tungt...

Har tänkt att lägga på mej lite mer styrka - ej muskler - och tränar tungt, som jag skrivit i ett tidigare inlägg. Förutom, relativt få, skivstångsövningar så kör jag många intervall-övningar såsom maximalt antal utfall med vikt, maximalt antal grodhopp med vikt - alltså fysövningar och inte några löpintervaller. Känner att styrkan blir bättre men det mentalt jobbiga är att explosiviteten är lite seg och topp-konditionen inte riktigt vill infinna sej. Märks som tydligast under sparringen när jag inte riktigt hänger med i tempot, men eftersom det är något jag är medveten om och har med mej i bakhuvudet under sparring-passen känns det inte lika frustrerande. Men nog är det frustrerande alltid...

Eget ansvar

Ifall man tränar kampsport så är man oftast med i en klubb eller i ett team som har liknande nivå på deltagarna. Men - av olika orsaker -  är tävlingar inte synkade så att alla matchar samtidigt. Det svåra som instruktör, tycker jag iaf, är att hitta rätt nivå på passen. Dom som har närliggande matcher har ett visst behov och dom som har långt, eller precis har matchat, har ett helt annat.

Fighting-face alá Rickard

 

   Det jag brukar göra är att ha ett visst grundtema under träningen och utövarna får utgå från sin egen inriktning hur dom löser uppgiften. Detta kräver dock att dom har ett visst hum om vad dom egentligen har att göra i lokalen och att dom som inte har nära till match accepterar att dom får lite mindre fokus under några pass framöver, men att dom ändå måste ha en hög nivå och disciplin utan att "pappa" står och övervakar minsta steg.

När kan jag äta detta under säsongen?

    Hade det varit ett proffs-team så duger inte detta, men som amatör kan man inte kräva samma uppmärksamhet från sin coach utan måste ta ett större ansvar för sin egen träning. Ansvaret sträcker sej även till mat, sömn, gymträning och eventuell diet, så det är ganska mycket att tänka på även om man är med i en grupp som strävar mot samma mål.