Summering av lokala kval

Som jag tidigare skrivit så hade både BHF´s J20 och a-lag möjlighet att kvala upp till högre divisioner i respektive serier.

Juniorerna lyckades tyvärr inte vinna sina matcher, trots ett fortsatt bra spel där alla matcher utan en, slutade med ett måls skillnad. Måste medge att jag blev lite besviken av resultatet, men när man summerar ihop det så är det en fantastisk säsong som har utförts, trots dräneringen av spelare till a-laget vissa matcher och brist på uppflyttning av yngre spelare så att fulltaliga träningar kunnat utföras. Bristen på spelare och det prekära ekonomiska läget till trots, utfördes denna säsong med bravur, så helt klart är det många talanger i detta lag.

BHF värvade ihop ett slutspelslag och lyckades placera sej som nummer två. Pga av hockeyförbundets konstiga regelsystem behövde firandet av avancemang skjutas upp till tre veckor efter avslutad serie, då eventuell nedflyttning av ett Norrlands-lag skulle ha gjort deras kliv upp i division 1 omöjligt. Så blev nu inte fallet och deras placering räckte denna gång. Det intressanta blir nu att vi se om klubben har det som krävs för att stanna och etablera sej som ett självklart norr-ettan lag.

Boden Handboll lyckades behålla sin elitserieplats efter två solklara vinstmatcher mot GUIF. Som en liten summering av deras säsong så kan man hoppas att styrelsen lärt sej sin läxa och inte gör om misstaget att köpa "grisen i säcken", då dom anställde en ny tränare till deras första elitseriesäsong. Problemet med honom var att han aldrig förut tränat ett damlag och gick på ständiga minor då han försökte ändra om ett befintligt, väl fungerande spelsystem utan att ha med sej spelarna bakom sin plan. Det kan tyckas att jag är fördomsfull i min åsikt av att man måste vara lite mer lyhörd och samarbetsvillig som damtränare, men efter att ha pratat med tidigare tränare av andra damlag så är det min åsikt.
Hursomhelst så tog andretränaren Kekke Harlin över när Mats fick sparken. Laget gick tillbaka till sitt gamla spelsystem och lyckades ta sej upp från sista plats - vilket hade betytt automatisk nedflyttning - till kvalplats och vann alltså dubbelmötet mot GUIF för säkrat kontrakt.

Min sommar kommer jag skriva om i nästa inlägg. 

Topp eller bredd?

 Det ser bättre ut än på väldigt länge för Bodens idrott. Dock så är detta en uppåtgående kurva som varit i en djup svacka väldigt länge.
Om jag kommer ihåg rätt så låg vi, som bodensare, rankad inom topp-10 i Sverige över kommuner med elitidrottande lag och individer. Tyvärr så var detta för ca 20 år sen och mycket har hänt sen dess. 90-talets ekonomiska eldbad gjorde att företag - tillika potentiella sponsorer - gick i konkurs eller såg över sina utgifter, vilket i sin tur har gjort att idrottsverksamheten fått anpassa sina ambitioner efter plånboken. Dom lag som inte klarade av de nya, striktare ekonomiska kraven har antingen lagts ner eller fått tvångsdegraderas ner i seriesystemen pga budget-svårigheter.
"Man bromsar inte när man cyklar i en uppförsbacke!" är ett uttryck många klubbordföranden använde sej av när sponsorerna uteblev, så styrelserna fortsatte att värva för mer än det fanns täckning för. Kan iofs förstå deras grundtanke, men anser att man i såna situationer måste ha väldigt duktiga personer, i respektive organisationer, som värvar "rätt" spelare - inte bara den med högst löneanspråk och meriter. Detta hade inte många av kommunens klubbar eftersom man dels inte var vana att spela/tävla i dom högsta serierna med dem krav som därmed tillfaller klubbarna, dels så (tror jag, iaf) hade man inte folk som kunde tänka på både "topp-OCH bredd-verksamhet", dvs elitlag plus barn-och ungdomsverksamhet. Många var så förblindade av stundens framgång, så man glömde bort att tänka längre än nästkommande match.

Foto taget av Lena Tegström efter SM-vinsten

Antagonisten till dessa klubbar är dom som satsar allt krut på barn-och ungdomsverksamheten, men helt och hållet struntar i toppverksamheten. Vid första tanken kan detta verka sunt och omtänksamt för alla parter, men problem uppstår när en av dessa utövare visar sej vara en talang som behöver mer, svårare plus ännu mer genomtänkta träningar för att kunna utvecklas. Fotboll, hockey, innebandy och andra lagidrotter brukar sköta detta ganska enkelt genom att flytta upp individen till ett äldre lag där tempot oftare är högre och träningarna mer krävande. När detta inte sker, så brukar föräldrarna lösa problemet själva genom att helt enkelt kontakta annan klubb, på samma eller annan ort, och helt enkelt låta sitt barn byta lag. Inte det mest ultimata enligt mej, men jag kan förstå frustrationen som uppstår vid ett alltför likriktat tänk och man ser sitt barn vantrivas när ingen smider medan "järnet är varmt".

Hur gör då icke lagsportande idrottare när dennes utvecklingskurva pekar mer uppåt än övriga deltagare på sin klubb? Helt enkelt är det inte av den enkla anledningen att man som utövare av en individuell sport förväntas att träna en viss mängd själv och det är något som tränarna allt som oftast ger som "visdomsord" när utövare, eller dess föräldrar, frågar om råd för fortsatt utveckling. Problem uppstår självklart när föräldrar till sina talangfulla barn ska, på något sätt, bli sina egna barns coacher och peka ut en långsiktig kurs mot framtida framgångar. Bara att förvärva sej en tränares kunskaper på ett ögonblick räcker inte enbart, utan även alla konflikter och diskussioner från vardagen måste pausas under någon timmes tid, så att fokus kan läggas på atletens utveckling. Den som läser det här kan säkert förstå att detta är nånting som sällan lyckas i nån större skala, utan slutar oftast med att barnet slutar idrotta när förälderns påtvingade tränarroll krockat alltför många gånger med den självklara föräldrarollen.

Text onödig, anser jag

Nova Bergman från BK Snar har redan vunnit två USM plus nationella och internationella tävlingar. Hon kommer med största sannolikhet att påbörja studierna på brottargymnasiet nästa läsår och är - i alla fall med ett ben - med i svenska brottarlandslaget. Hon är i den sitsen som jag nämnde i förra stycket - medlem i en klubb som satsar på bredd istället för topp, så nu när hon vill utvecklas mer så får hemmets entusiasm aktiveras för fortsatt framgång.
I Novas fall så har hon tur med att ha inte en, utan två, föräldrar som är engagerade i hennes framgång och framtid. Nu för tiden måste det anses som ovanligt att båda föräldrarna tar sej tid till sina barn, då det oftast handlar om att förverkliga sina egna drömmar, som personerna hade innan dom blev föräldrar. Förutom den genetiska förutsättningen hon getts - båda föräldrarna har levt med träning och tävling i olika former hela sina liv - så har dom även gett henne nåt som alldeles för få vuxna ger sina barn -TID. Med tid så menar jag inte att dom måste vara vid hennes sida hela dagarna, utan att dom nu-och-då avbryter sina egna göromål för stunden och ger henne den uppmärksamhet som varje tonåring behöver, men alltför sällan får.

Två brottare med engagerade föräldrar har oftast mindre svårt att vinna

Missförstå mej inte - det är självklart Novas hårda jobb som har gjort där hon är idag. Det Robban och Lippe ska ha all cred för är att hon kan känna sej säker på att, helt enkelt, kunna misslyckas med utsatta mål, förlora matcher eller råka ut för skador med längre vilouppehåll, UTAN att känna sej osäker på deras kärlek och omtanke när hon inte presterar på mattan. Dom visar klart och tydligt att det är "människan Nova" som är i deras hjärtan - INTE enbart "brottaren Nova" och hennes segrar.

Var vill jag komma med detta inlägg egentligen? Ärligt talat så vet jag inte, men jag känner mej lite frustrerad när dom olika klubbarna i Boden återigen börjar stiga i den nationella rankningen, men inte verkar ha lärt sej misstagen från historian. Jag har mina egna tankar om hur man bör arbeta för att kunna lyckas i det långa loppet där man måste satsa pengar på bredare tränarstaber och betala för deras utbildning plus tid som ges. Ska man lyckas måste man betala tränarna med pengar och visa dom uppskattning för det dom gör - dvs utbilda framtidens ambassadörer för klubbarna.