I väntan på operation

Är lite upp-och-ner just nu med träningen. Eftersom bråcket lever sitt eget liv måste jag anpassa min träning efter dagsformen. Iofs gäller det vid alla skador, men just vid det här känns det extra udda när jag ena dagen kan träna relativt tungt och intensivt, å andra dagen ligga helt still i soffan med magsmärtor och utan känsel i vänsterbenet, för att bråcket "ramlat ut" och trycker på några nervtrådar. Det jag "experimenterat" mej fram till är att jag kan lyfta relativt tungt så länge jag håller vikterna nära kroppen och under hakan (mindre båltryck), inga lyft utanför kroppen, varken fram eller i sida, och helst inte med en hand i taget. Utfall går bra, men bara om jag går bakåt till ursprungsställningen och inte gåendes framåt. Kampsportsmässigt kan jag gör det mesta fast inte ta emot slag mot kroppen - bråcket bokstavligen hoppar ut när jag explosivt spänner bålen.

Hängfrivändning - högre armbågar när jag fångar stången, mer belastning på hälarna och rätar inte ut höften innan jag går ner för att fånga stången. Bra att filma så jag kan se vad som ska förbättras.

Kan köra detta moment än så länge, men fick för första gången ont under just detta pass så det blir stadigt sämre. Tur att jag ska träffa kirurgen om ett par dagar.

Ritualer och rutiner

En märklig ritual, kanske?!

Dom flesta sportintresserade har säkert sett Stefan Holm´s svepningar med händerna i ansiktet innan ett höjdhopp, fotbollsspelares lätta knäböj när dom tar en nypa grässtrån som kastas upp i luften innan avspark eller thaiboxartränaren som blåser över fighterns huvud när han tar av huvudbonaden innan match. Alla dessa ritualer - som var för sej taget ur sitt sammanhang - kan verka lite konstiga och lite löjeväckande, men har en stark betydelse för den som utför den och kan vara avgörande för eventuella framgångar eller misslyckande - i alla fall i deras huvuden.

Tycker att det kan vara bra att ha nån liten ritual/rutin före match som gör att jag kan slappna av eller fokusera inför vad som komma skall. Problem kan självklart uppstå ifall man lägger alltför mycket fokus på just det eller att ha en för lång, tidskrävande ritual som kan hindra och ställa till besvär för övriga i omgivningen, men det bortser jag från i detta inlägg utan riktar in mej på dom positiva ritualerna.

Den "lilla" killen

En idrottare jag har stor respekt för är Steven Jackson - runningback i NFL-laget Atlanta Falcons - som för något år sen visade sina ständigt återkommande ritualer som han genomförde efter sina matcher då han fortfarande spelade för St. Louis Rams. När match, intervjuer och utvärderingen var klara åkte han hem via en närliggande mack, köpte tio säckar is-kuber som han, väl hemma, fyllde sitt rostfria badkar och badade med. Efteråt tog han en värmande dusch innan han lag sej för att sova i sitt höghöjds-tält innan nästa dags rehab av skador. En tidskrävande, men för honom, nödvändig ritual som han alltid avslutade sina matchveckor med.

Tog mej en funderare på vad jag själv brukar göra både hemma

Påminnelse om våran lånade tid

och innan match eller träning. Har säkert flera saker jag alltid gör men dom jag kom på var att innan träning pussar jag alltid på mitt bältes ena ände. Vet verkligen inte varför men det har bara blivit så. Väl hemma har jag en liten yta tillägnad min före detta kompis och mentor Per Backman, som jag alltid nickar åt när jag går förbi nog nära för att kunna ha ögonkontakt med bilden. Gör det för att han ska veta att jag inte glömt honom och samtidigt påminna mej själv om hans närvaro i det jag gör på dojo-golvet. Kan verka löjligt, men men...

Bu och Bä - broderat bälte och ljumskbråck

Har legat lågt med kampsportsträning pga en väntande operation av ett ljumskbråck som jag smärtsamt upptäckte för några veckor sedan. Från en början trodde jag att det var en sträckning som uppstått under något av mina sparring-pass, men när jag tydligt så en bula i pingisbolls-storlek i ljumsken förstod jag att det inte var läge för "ignorerings-mode" som brukar infinna sej vid skador. Efter läkarbesök och väntan på kirurgi har bråcket stadigt försämrats såpass att jag inte kan lyfta nån vikt över huvudet eller utföra utfallsliknande rörelser. Vad jag förstår så är detta vanliga symtom, men - så som för många andra - tror man innerst inne att "det gäller inte mej". Fan ochså, det gäller tydligen mej med.

Lite glädje i denna skit - fick mitt egna, unika bälte från Honbu igår. Svart,

fint och med mitt namn(-isch ) broderat på ena sidan. Kan verka som nåt simpelt i mångas ögon, men för mej betyder det mycket. Framför allt att jag nu kan bromsa ner och förkovra mej lite mer i teknikerna. Låter kanske "djupt" men bältet kräver mer ansvar och fördjupning för nu måste man kunna svara på dom frågor som ställs till mej om dom tidigare kraven - kan inte bara hänvisa och peka på "svartbältena" lite längre bort, när nån kommer å frågar om hjälp.

Iofs - skadan gör ju att jag inte har något annat val.