söndag 28 augusti 2016

VM-år

Sabaki Challenge Spirit är namnet på det officiella Ashihara-VM som arrangeras vartannat år. Detta år kommer tävlingarna att vara i Rumänien i mitten av november. Som det ser ut nu så kommer Sverige att skicka tre fighters, men har vi lite tur så kanske en fjärde och femte "tar sej i kragen" och samlar lite krafter för en ordentlig satsning.
Eftersom jag inte har ekonomi att åka med och coacha, så kommer jag att hjälpa till med träningarna och tävlingsupplägget här på hemmaplan. Den stora skillnaden från tidigare år - förutom att jag anser att dom svenska tävlande har en stor chans att ta medaljer - är att jag inte lägger all min fritid, tankekraft och själ på att förbereda fightersarna för denna tävling. Många kan tycka att det är fel att jag inte lägger ner mer engagemang än vad jag gör, men ärligt talat så gör jag inte det av en ganska enkel och kortfattad anledning:
Jag vill inte bli en bitter gubbe som år ut och år in sitter och tjurar över att ingen har gett honom den uppskattning som han anser att han förtjänat för sitt arbete med tidigare utövare.

Tidigare år så har jag planerat och strukturerat upp två, tre pass i veckan åt dom tävlande i fyra till sex månader. Åt vissa av dom tävlande har jag gjort specifika personliga program med inriktning på deras konditions- eller styrkeupplägg och eventuella dieter. Jag har hållit mits, sköldar och hand-pukor, varit levande sparring-, kombinations-och, ibland även, kast-docka. Jag har fått lyssna på utövarnas ångest, osäkerhet, misströstan och förtvivlan, men har hela tiden förklarat och försäkrat dom om att det är "rätt väg" dom är inne på och det gäller att "hålla ut hela vägen" med kost, träning eller taktik. Det kan låta som det är något helt otroligt äventyr dom ska iväg på, men det är en helt vanlig tävling. Kropp och huvud reagerar dock enligt dom gamla, enkla alternativen när kampen närmar sej - FLY eller FÄKTA. Det gäller att övertyga killarna - för det är bara killar jag har coachat - om att FÄKTA är det enda rätta alternativet och att vägen för resan dit, är rutten jag stakat ut åt dom. Det finns säkert bättre "vägrutter", men eftersom jag inte vet om dom, kan jag inte peka ut nån annan riktning.

Då tävlingen är avslutad och "mina" fighters tagit emot pris, beröm och lovord ( med rätta, ska jag understryka, för det är dom som har modet att stå på mattan och slåss "för sitt liv", så det är dessa som ska ha all credd för sina prestationer ) så är oftast deras del i tävlingen slut. Det jag gör efteråt är att sitta ner och analysera, utvärdera och strukturera taktik, träning för kommande tävlingar. Efter det är även jag klar, men det är här det bitska i den här "berättelsen" kommer och det är den otacksamhet jag - och många andra tränare - får känna av dom personer jag tränat. Det är här - tror jag, iaf - som vissa fighters kan känna sej träffade, medan andra inte har en aning vad jag pratar om, av den enkla anledningen att dom helt enkelt inte bryr sej.

Visst, dom flesta utövare som jag tränat, har aldrig medvetet undflytt att visa tacksamhet för den tid och engagemang jag, som tränare, lagt ner på deras eventuella framgångar, MEN dom har inte gjort speciellt mycket för att aktivt tacka och belysa min insats "i kulisserna". För faktum är att ifall man tar på sej uppgiften att vara coach/tränare, så måste man vara beredd att stå bakom den, eller dom, som skördar framgångarna. Det som däremot irriterat mej är att det enda tack man får är en liten anmärkning eller tagg i ett jävla Facebook-inlägg och då är man bara ett "namn bland många". Oftast har personen länkat med varenda jävla kotte som han har sparrat eller tränat med och ibland inte ens det, utan en släkting eller familjemedlem som dom knappt träffat senaste tiden, men som ändå länkas med i inlägget för maximal belysning av sina egna framgångar. Några få har kommit fram till mej (Tomas, Pulle, John) och rakt-på-sak sagt "tack", skakat min hand och sedan erbjudit mej eventuell hjälp i framtiden, men dom personerna är såpass få, plus att ingen av dom är aktiva längre, så det överväger inte baksidorna av allting.

Det kan verka hårt och surt av mej att skriva det här, men eftersom jag känt denna irritationen så vill jag gärna skriva av mej och förklara varför jag tagit detta beslut, INNAN folk som jag tränar börjar fråga. Jag tycker fortfarande om att träna dom som vill tävla, men inte med samma lust som förut. Om allting tar mer än det ger, så är det lika bra att "dra i handbromsen". För jag är irriterad och sur just nu, men gör jag inget åt saken så blir jag det jag inte vill bli - BITTER!