Tatsu Cup ( eller Tatzii Cup, enligt Rickard )

Förra helgen var det äntligen dags - terminens första, och tyvärr enda, nationella tävling för oss

Ett litet colage av -70kgs-killarna

tävlande. Enda restriktionen var att man inte hade tävlat i mer än två turneringar innan, så kort sagt var det en nybörjartävling. För andra gången fick jag öva att vara coach för fler än en fighter och det gick relativt bra, tack vare Max som hjälpte till med uppvärmningen bakom "scenen" så att jag kunde fokusera på matcherna. Ska medge att jag känner relativt maktlös när man sitter som sekond, men dom tävlande gjorde mej inte besvikna utan trummade på som om det var deras sista match i livet.

En bild säger mer än tusen ord

 Har satt ett lite längre mål med ZUFárna och det är att kunna hålla ett mycket högt och intensivt tempo i matcherna till höstens tävlingar, men dom visade mej att dom har nått den nivån redan nu. Eftersom Rickard, Anton och Anders tog medaljerna i -70kgs-klassen och Klas vann -80kgs-klassen kan jag bara vara nöjd med deras insatser. För övrigt så var det ytterligare en Ashiharafighter i matchen om 3-4 pris, Marcus från Tierp, så det värmde extra gott i hjärtat att ha kunnat placera fyra fighters högst upp från våran lilla organisation.

Det finns vissa detaljer vi måste arbeta på och förbättra, men det borde inte vara några större problem eftersom dom som tävlade har fått mersmak och inte avsmak för fler matcher. Visst, det kan bero på att det gick såpass bra som det gick, men jag tror även att matcherna gjort att dom fått en liten "aha-upplevelse" till dom situationsövningar vi tränat och fått en större förståelse när man kallar knockdown-karate för fullkontakts-schack.

Vilodag

En riktig mästare på vila

Har skrivit det förut, men det tål att upprepas - vilodag är positivt! Brukar utgå från ungefärlig puls när jag relaterar till vilodag och undviker att få mer än 130 slag/minut. Självklart är det svårt att veta exakt puls om man inte har pulsmätare med sej så en bra indikator att pulsen börjar bli för hög är att man måste avbryta sej med ett andetag ifall man pratar under rörelse. Ibland kan jag vara lite jobbig och rastlös när jag tar mina vilodagar, men det jag brukar göra dom dagarna bla laga storkok för arbetsveckan, lägga upp kommande träningar och gå planera träningsgruppens kommande ev. tävlingar. Kanske inte det roligaste, men får min sambo lite vila från enerverande beteende.

Man måste ha skydd, vettu!!!

Titeln kan misstolkas, självklart, men det jag menar är att dom tävlande måste kunna träna utan att oroa sej för skador så därför brukar jag tvinga på dom lite extraskydd ju närmare dagen D vi kommer. I filmsnutten här nedanför är det jag och Klas som sparras å pga hans relativt nära deltagande i tävling så vill jag inte riskera eventuella revbensskador så han får helt enkelt ta på sej en heltäckande bellypad. Hindrar honom en del men fyller syftet - båda två kan ge varandra hård sparring men utan risk för utebliven tävling eller gradering.

 Brukar även köra med dubbla benskydd, tjockare handskar och, i vissa fall, hockeybyxor för att inte riskera lårkakor. Är viktigt för dom tävlande att vara smärt-tålig och risken finns att dom blir ovana för hårt kontakt om allt för mycket skydd används, men för att kompensera det brukar jag lägga in kontrollerade moment eller övningar då utövaren kan reglera hårdheten på slag/sparkar/knän. Nedanför ett exempel på det, då jag och Max kör en kombinerad härdning- och mjölksyra-övning.