Lite ny inriktning på ZUF

Bredare inriktning, men samma logga

Egentligen så har ZUF-gänget alltid varit en grupp av människor som tränat massor med olika saker med varandra, men anledningen har oftast varit att förbättra fysiken mot nån kampsportstävling. Detta har gjort att många av gruppens deltagare, som inte är lika aktiva inom kampsporten längre, undviker att komma på våra övriga gemensamma träningar - såsom sandtag, hinderbana, Pagla-träningar eller kulvertfys - för att dom tror att det automatiskt gör att dom "måste" börja träna kampsport igen. Jag, däremot, vill helst ha några fler träningskompisar dom där tunga, jobbiga konditionspassen, så gruppens inriktning kommer att breddas lite framöver.
Självklart så kommer dom som fortfarande tränar och tävlar inom nån kampsport fortfarande vara med i gruppen, men huvudfokus för ZUF kommer vara att försöka ge träningssugna människor en möjlighet att träna i grupp dom där passen som kanske inte blir av, för att man inte har motivation att träna själv.
Det jag kommer att börja med, är att varje vecka lägga ut - på facebook - dom dagar som jag tränar, så får dom personerna som behöver lite extra motivation eller bara nån att träna med, en möjlighet att mötas upp för ett pass kondition i alla deras former.
För om man ska vara lite skärskådande av sej själv, så är det allt som oftast konditionspassen som kan vara lite sega att ta sej i kragen och utföra. Kanske blir det en total flopp, men jag tror iaf på min idé, så den som levet får se... 

Stockholmsresan 2016

Det är inte riktigt varje höst jag åker till Stockholm för att träna och umgås med min "nära och kära", men mitt mål har alltid varit det. Detta år blev det lite mindre träning än jag tänkt, men har fått mer chans att träffa familj och Per, den eviga ungdomen från Söders höjder.
Det jag planerade för den här helgen var att gå en tyngdlyftarkurs som Eleiko ordnat, men pga operation - som blev inställd - så avbokade jag mej från kursen, men behöll resan.
För att inte lägga alltför mycket fokus på mina smakupplevelser och turistande, summerar jag ihop lite av mina två pass jag tränade, men lägger ut en lite bilder från andra saker runt omkring.

Stockholm Kickboxning & Thaiboxning

Luis Lagerman i mitten flankerad av självaste Ali

Som så många andra klubbar så erbjuder även denna mer än vad namnet anger. Submission Wrestling/BJJ, boxning, MMA och Yoga inhyses även i dessa lokaler. Det är ganska trångt och många människor som tränar samtidigt, men det gör att känslan av kamp plus en stärkande aura infinner sej i lokalen.
Själv skulle jag träna ett teknik-och sparringpass med inriktning på boxning med Luis Lagerman som har en lång tränarkarriär bakom sej. Han har länge verkat och tränat i USA, så hans kunskaper från proffsträning och taktik var nånting som lockade mej. Jag blev verkligen inte besviken, men tror att jag måste antingen närvara vid flera pass, eller ordna en PT-träning med honom för "mycket vill ha mer" som man brukar säga, och det här passet gav mersmak.

Övrigt med passet så måste jag medge att jag har ganska svårt att träna på, för mej, nya ställen med nya människor, för lika givande och eggande som det kan vara, lika irriterande är det när man tex ska utföra vissa övningar. Brukar oftast öva med nån jag känner, men när det ingår i övningen att man ska testa träna med nån okänd individ och det visar sej, allt som oftast, att denna inte har förstått syftet med träningen - vilket nästan alltid är att träna och inte sänka din tillfälliga sparringpartner - då blir jag lite småtrött på mänskligheten, faktiskt. Har varit i alltför många hårda, blodiga sparringpass tidigare år, så det känns inte som det är något nytt eller givande. Brukar bara acceptera min tillfälliga idiot till träningskompis och sen återgå, i nästa rotation, till nån jag känner.

SATS, Södermalm

Bara för att få lite variation så körde jag ett litet kortare pass på SATS och även det här var en riktigt stor upplevelse. Kanske inte i samma andemening som att bli tränad av Luis Lagerman, utan stor som i "stort som fan"- upplevelse. Det är ett gym i tre plan, där översta våningen innefattar reception, crossfit-box, lyftarpodier, hantelrum och ett maskinrum som täcker hela kroppens vinklar och muskler.
På nedre våningen är det två omklädningsrum, ett stort konditionsrum, rum med bålfokus, stretchrum, en 40 meters löpbana, gruppträningsrum och en kampsportsdel som skulle göra dom flesta klubbarna runt om i Sverige avundsjuka.
Bottenvåningen innefattar bla yogarum och en yta där man kan utföra gymnastik (ringar, trampoliner, studsmattor, trapetser), men där gick jag inte ner. Hade helt enkelt inte tid...
     Det enda som jag har emot ett sånt här stort komplex är att det, helt enkelt är FÖR stort. När jag var klar med uppvärmningen så tog det närmare fem minuter för mej att hitta en ledig stång med tillhörande ställning och vikter, en våning upp. När jag sen ville köra en kompletteringsövning så blev jag tvungen att gå till ett annat rum, men väl där så var den maskinen upptagen, så jag fick helt enkelt gå till det tredje rummet för att kunna utföra en kompletterings-övning till kompletterings-övningen. Det tog mycket längre tid att göra annat än träna. 
Visst, om jag varit medlem och tränat där i några veckor så kunde jag säkert planera in mina övningar lite bättre och lagt in mitt pass när det varit mindre folk i lokalen, men det blir kanske nästa gång jag är där.

ÖVRIGT

Den tid som blev över tillbringade jag mestadels fikande på olika kafeér och restauranger med trevligt sällskap. Det kan låta tråkigt, men jag tycker det är otroligt lyxigt att få tillbringa sin lediga tid med nära och kära. Inser nu, såhär i efterhand, att det skulle blivit otroligt svårt att träffa mina med-turister om jag hade gått skivstångskursen, så det är en lärdom till nästa gång jag går kurs - inte planera in nånting annat för det tar lång tid att ta sej mellan punkt A och B i den där stan. 
 

EMCC

I kölvattnet av serien Hard Knocks - där ett stort kamerateam följer ett NFL-lag inför deras säsongsdebut - har Netflix gått lite djupare och producerat en dokumentärserie som heter Last Chance U. Handlingen är ganska enkel - ett college (East Mississippi Community College, därav överskriften på inlägget) har en "affärs-idé" som går ut på att värva duktiga fotbollsspelare som av olika anledningar (droger, utebliven skolgång, "uppstudsighet") inte får spela/träna med respektive universitetslag.

Dom flesta av spelarna ser EMCC som en språngbräda för att ta sej vidare till något större, rikare universiteten i division 1 och hymlar inte med det. Problemet för spelarna är att även dessa universitet har liknande krav som EMCC och dom vill inte ge chanser på spelare som inte klarar av skolan eller den sociala delen - det finns alldeles för många talanger i USA för det. 

Det som jag gillar med serien är att man får en bra inblick i det motsägelsefulla som gäller för en spelare inom det amerikanska skolsystemet - dom ska vara hårt tränade, aggressiva, testosteron-sprutande atleter 3-4 timmar om dagen, men resterande timmarna på dygnet krävs det att man ska ha motivation, mognaden och lugnet att plugga, vara artig mot alla i sin omgivning, sköta sin kost och vila inför nästa träning eller match. Dessutom gäller det att man ska stå emot alla andra "vardagliga frestelser" och irritationsmoment som tex festande, skoltrötthet, spruckna förhållanden och saknaden av familjen - för dom spelare som har familj i livet eller inte sitter i fängelse - plus även, i vissa fall, egna barn som man inte får träffa pga avstånd och ekonomi.

Det man måste komma ihåg när man ser serien är att dom flesta av spelarna har, i hela sitt unga liv, fått höra hur bra dom är och kommer att bli, aldrig fått ett "nej", alltid kunna undvika krav från skola på klarade betyg pga att dom är duktiga idrottare, så när dom för första gången ställs inför motgångar och krav på motprestation för att få "godkänd" i vissa ämnen, så slår dom bakut och ger upp.