TOD, nytt upplägg och cut vid ögat

Tony Tiger

För att hetsa lite tävlingsmentalitet mellan alla "strandraggare"i tränings-gänget jag är med i, så har jag lagt upp ett litet fys-koncept som jag - med glimten i ögat - tagit namnet från Crossfit och döpt till TOD(tävlings-moment of the day). Reglerna är enkla - så många repetitioner som möjligt under två minuter. Övningarna är karate-inspirerade så dom kommer utföras efter sparringen på lördagarna i ett antal veckor framöver och segraren kommer att bli bjuden - av övriga deltagare - på avslutningsmiddagen vi kommer att ha i slutet av maj.

Jag har sakta men säkert börja träna igen, men jag har börjat inse att det kommer ta betydligt längre tid att komma tillbaka till 100% än vad kirurgen sa till mej före operationen. Har mycket svårt att fungera normalt utan smärta i mag-trakten så jag måste ändra mitt träningsupplägg tills vidare. Förutom att löpning kommer vara en stor del av min konditionsträning så ska jag köra

Kommer bli mycket löpning, tyvärr

högrepetitions-träning i gymmet så det är mer förenligt med löpningen. Kan vara svårt att träna tunga bänkpressar när jag mina knäböjs-vikter är tvungna att ligga på hälften dom samma. Skulle nog bli att hänga på bryggan eller stå i vassen om jag envisats med det gamla konceptet och inte velat skämmas på stranden.

Rakt och fint

Förra helgen provade jag på att boxas och det gick förvånansvärt mycket bättre än jag hade vågat tro.
Det var vissa problem när jag skulle undvika slag och hade huvudet för mycket i sidled så överkroppen tippade lite grann, men är ändå glad att det gick att boxas. Alla steg - även dom små - ger lite mer gnista i maskineriet. Förhoppningsvis kan jag sparra om några veckor utan att oroa mej för att bli träffad. Kan just nu slå snabba slag utan smärta när jag vrider höfterna snabbt iaf. Lite trist är dock att jag råkade gå in i kanten till en plexiglas-dörr på jobbet i veckan så det blir ingen boxning förrän såret är helt läkt. Har fått riktigt dåligt förtroende för min tilldelade AT-läkare så jag lät kontoristen på jobbet tejpa ihop såret istället för att sy, men tur för mej så blev det riktigt rakt och snyggt ändå. Mer analyser om en vecka...

Att träna själv eller i grupp? Det är frågan...

Ärligt talat...

Som det är just nu så gymar jag själv(oftast) och tränar kampsport i grupp(som tränare eller med dom andra). Tycker det funkar relativt bra på detta sätt eftersom jag då kan lägga mina egna gymtider då det passar in med privatliv och även styra inriktningen på kampsports-passen mot ett specifikt mål eller fokusera på nåt man sett tidigare under passen som behöver mer fokusering.
   Nu efter operationen har jag istället börjat luta mej mer åt att försöka hitta en, eller flera, träningspartner/s för mina gympass och eventuellt träna "under" någon annan för att slippa lite ansvar och "bara" träna. Kan ibland vara lite motigt, som nu tex, när man inte känner sej alltför pigg och träningssugen pga både smärta i operationssår och stelhet i merparten av kroppen när jag inte har möjlighet att stretcha, av samma orsak. Det enda som funkar relativt bra just nu är lättare löpning så det är egentligen det jag kan göra utan någon annans översikt(ifall bråcket skulle gå upp igen behöver jag relativt snabbt assistans).
   Det andra som gör att jag funderar på att bryta mej ifrån ZUFàrna ett tag är den irritation som ibland infinner sej hos mej när man ständigt och jämt blir tagen för givet. Brukar, förutom planera träningar, även nu-och-då försöka samla ihop oss och göra något annat än att bara träna, såsom bjuda

...kan det vara skönt att bara bry sej i sej själv, ibland.

på någon lättare lunch eller fika, ha enklare tävlingar eller gå ut å äta på närliggande restaurang. Det som ger lite tand-gnissel för min del är att det aldrig är nån annan som tar initiativet till liknande arrangemang, så det kan vara skönt att komma ifrån ett tag och bara tänka på sej själv - speciellt nu i konvalescenstider. Kommer köra på som hittills terminen ut, men sen måste jag nog få lite "semester" och träna lite själv, tror jag.

Göteborg, bakslag och tristess

Våren har kommit till Göteborg

Som jag tidigare skrev, så opererades jag förra veckan. Den preliminära konvalescensen var planerad till sju(!) dagar enligt kirurgen. Var banne mej förvånat imponerad över den prognosen eftersom jag hade räknat med veckor av smärta och stelhet. Känner mej ganska naiv och lättlurad just nu - tio dagar senare - när jag har provat på lättare jobb och en kort löprunda. Det var varken en skön eller uppmuntrande upplevelse att stelt kämpa sej fram på löpbandet.

 Fem dagar efter ingreppet åkte jag iväg på en, för länge sen, inplanerad kurs i Göteborg. Kan verka

Gothia-towers by night

dumdristigt att resa dit vid denna tidpunkt men jag hade sett fram emot utbildningen väldigt länge plus att efter flera återbud blev den äntligen av, så det var lite "nu eller aldrig"-känsla över hela situationen. Väl på plats i vackra Göteborg(ingen ironi - väldigt vacker stad) var det mycket teori i lektionssal och det passade mej som hand i handsken. Tyvärr så var det även praktiska moment för att bygga ihop konceptet och det var där det brast lite i min läketid. Tycker att det skulle vara mer praktiska moment, faktiskt, men för mej personligen var det förödande. Fick relativt ont i och kring ljumsken efter någon timmes vertikalt läge så att prova på lättare sparring - som kirurgen föreslagit och uppmuntrat en vecka efter operation - kändes inte aktuellt denna vecka, kan jag lova. Fick verkligen fokusera på positiva tankar för att inte panik-känslorna skulle blossa upp i skallen. Är - som många redan vet - otroligt lätt att få den negativa spiralen i rörelse när enklare bakslag infinner sej.

Inga fler hotell-frukostar, tyvärr

 Får helt "enkelt" sjukskriva mej en vecka till, smyga igång träningen lite långsammare än vad jag planerat och fokusera på att coacha istället för att träna när det gäller karaten. Ska göra ett nytt försök med löpning och styrketräning i veckan. Är trist, men är det enda mogna och logiska jag kan göra just nu. Kan vara svårt att formulera känslorna jag känner - speciellt för nån som inte har en livsstil där träning är en stor del av den - men det känns ändå skönt att kunna skriva ner lite av den frustration som bubblar i mej.

Gällivare tur-och-retur

Egentligen så är en operations-dag ganska lik match-dag. Mycket väntan och när det väl händer nåt så går det undan i ett jäkla tempo. Kom till Gällivare (ca 20 mil nordväst om Boden för dom som inte visste det) på onsdag eftermiddag och skrevs in på sjukhushotellet. Lastade in sakerna på rummet och tog den obligatoriska kaffekoppen innan väntandet började. Gick till ett relativt närbeläget kafé och tog ytterligare kaffe innan middag och slö-tittande på TV´n. Allt gick i ett lugnt och sakta tempo för att tiden skulle rinna på så fort som möjligt. Om jag skulle få chans att vara alltför stilla med mina tankar skulle jag stressa upp mej så det gällde att ha lite att göra hela tiden.

Mycket väntan blev det...

Torsdagen började med att jag blev väckt av operations-sköterskan som ringde och undrade om jag kunde komma med en gång pga en annan patient som sagt ifrån sin operationstid. Nervositeten slog till på en gång, men tog mej i kragen och gjorde mej i ordning så fort jag kunde. Väl duschad, ombytt och redo var det bara att ställa sej in på mer väntan (ca en timme) innan allt tog fart igen när jag rullades in till operation efter att ha bytt brits, fått lugnande i tablettform och nervöst stressat på toa för tionde gången. Personalen var suverän och gav ett säkert intryck så jag kunde slappna av innan jag sövdes ner.

Själva operationen var tyvärr lite svårare än vad kirurgen hade hoppats på. Dels pga mitt relativt stora
ärr som jag så snyggt visade i ett tidigare inlägg, men mest för att bråcket var betydligt större än vad han hade fått det beskrivet för sej. Det var en rutinerad specialist men han var ändå osäker på att det gått såpass bra som han velat och tyckte, såhär i efterhand, att jag borde ha akutopererats för länge sen eftersom bråcket spruckit upp till den storlek det var i. Jag är mest bara glad att det är avklarat och håller tummarna för att han lyckades med sitt jobb. Nu kommer den mentalt svåraste biten - att hålla mej lugn och vila några dagar fast att jag inte är sjuk. Kan bli tungt för min respektive för nånstans måste överskottsenergin ta vägen...