VM i Kyokushin(IKO1)

Den 22 november gick Kyokushin-VM(IKO1) av stapeln och det var som vanligt, mestadels ryssar och japaner som stod för merparten av dom tävlande. Som en liten kuriosa så är IKO1 en ganska "liten" organisation på Kyokushin-grenen, men anses av dom flesta som inte tillhör någon IKO-klubb, som den mest besvärliga organisationen att vinna Kyokushin-VM inom. Förutom det besvärliga med att ha en "frivikts-tävling" för deltagarna är bara ett litet problem - om man inte tillhör en av dom mest storväxta utövarna. "Problem" nummer två är att dom flesta klubbarna är belägna i forna Sovjetblocket eller Brasilien, där traditionell kampsport har ett stort anseende, så det är många plus duktiga fighters från just dessa länder. Ska nog poängtera att jag verkligen menar DUKTIGA utövare - dom har egentligen inget annat i sitt liv förutom att slåss. Ifall dom inte varit proffs så hade dom säkert gjort något annat som hade med våld eller skada andra människor att göra, tyvärr.

Hursomhelst, detta år var det en riktigt rolig överraskning - ingen av finalisterna var varken ryss, brasse eller japan, utan en bulgar och en fransman.

 

Zahari Damyanov har dom det senaste året mött sin franska kombattant Djema Belkhoja två gånger (som jag sett iaf) och vunnit båda dessa matcher, så han hade ett mentalt överläge innan matchstart. Det som utmärker Zahari, och är även hans styrka plus svaghet, är hans offensiva nötande utan finess. Är fantastiskt tråkigt att se som publik, MEN ibland - vilket betyder extremt sällan - bryter han mönstret ( som i klippet ovanför där han möter förra årets vinnare i kvarts-eller semifinal ((min japanska är obefintlig)) och skickar iväg en hög spark, ett svep eller snurrspark som överraskar och allt som oftast knockar sin motståndare. Svagheten med ett sådant "tråkigt" sätt att slåss på, är att i en eventuell förlängning då båda fighters ska visa domarna vem som vill vinna, kan mer spektakulära och uppoffrande försök att avsluta matchen premieras. Detta brukar göra att bulgaren brukar förlora långa matcher om han inte lyckas vinna inom tre minuter, men som tur var i denna turnering, lyckades få stå emot hans "trummande".

 

 

Lite klarhet i skadan, men ändå inte...

Fr vänster Infraspinatus, Teres Minor och Teres Major

Problemet med min axel sitter, enligt samtliga sjukvårdsutbildade jag träffat, i någon av dessa tre muskler på bilden till vänster. Ganska förenklat förklarat så samarbetar dessa tre muskler - med några andra - med att röra armen och tillföra stabilitet i axelpartiet. Problemet är att dels veta vilken av dessa tre muskler som är skadad, dels i vilken del av muskeln som rupturen är orsakad. På bilderna så är det högra skulderbladet som visas så det är en ganska stor plus två små, djupliggande muskler att hitta problemet inuti. Lägg även till att axeln är rejält svår att förstå sej på även när den är frisk och fungerande då, den samarbetar och sammankopplar arm, rygg och bröstmuskulatur. Detta gör att jag numera har förstått vad mina möten med sjukvården indirekt har upplyst mej om:
-"Det här kommer ta en väldigt lång tid att bli fri, eller åtminstone någorlunda bra, ifrån"!

Känns ganska rejält surt, faktiskt.

2015 års VM i tyngdlyftning

Detta år hölls VM i Houston, USA, och var en riktigt intressant historia. Eftersom det är OS nästa år så var det många som ville "kolla formen" och se hur pass rätt dom låg i sin träning och eventuellt rehabilitering. Det är nog detta som är skillnaden på dom lyftare som är etablerade i toppen eller dom som försöker nå dit - vissa är såpass starka så dom kan kvala in till ett VM mer eller mindre skadade, rehabilitera lite till, därefter tävla med 90-95% styrka och ta medalj, medan dom flesta andra vill helt enkelt kolla ifall dom har ens en rimlig chans att träna sej till att få delta i Rio-OS 2016.

En lyftare i den första kategorin ("rehab-lyftarna") är Lu Xiaojun i -77kg´s klassen. Han har varit borta pga knäskada och ryggproblem - som efter att ha sett backstage före och efter tävlingen, tydligen fortfarande är besvärande - och gjorde sin comeback denna tävling. Till en början gick det riktigt bra och han ledde efter ryck-momentet med godkänt på 175 kg (som synes här under).

När han därefter skulle utföra stöten så var det något som inte stämde med själva överstöten. Frivändningen upp till bröstet såg oroande lätt ut för att vara 210 kg, men när han skulle göra sin kick-stöt upp till raka armar, var det som att benen vek sej under hans kropp. Man kan självklart ifrågasätta varför hans tränare satte 210 kg som ingångsvikt, när vinnarens tyngsta vikt var 207 kg och Lu kunde nöjt sej med 198 kg för att säkra totalsegern.
Som en liten extra anmärkning kan man lägga till att samma tränare angav en för tung vikt när Tian Tao i -85 skulle göra sina stötar, när han ledde efter ryck-momentet, och även han bommade ut sej. Men det är som man brukar säga - högmod kommer före fall. Det man i alla fall kan göra är att njuta av riktigt tekniska lyftare när man sitter bänkad framför dessa evenemang.

En annan kines - Wu Jingbiao (-56 kg) - hade en otroligt jämn kamp mot den Nordkoreanska lyftaren Om Jun Chol, som har en diger meritlista med tre tidigare VM-guld och ett OS-guld.
Wu satte nytt världsrekord i ryckmomentet med otroliga 139 kg, men Om var starkare i stöt så dom slutade på samma totalvikt. I dessa sällsamma situationer utgår man från kroppsvikt och eftersom Om vägde 150 GRAM mindre än Wu, så tilldelades koreanen totalsegern.

Jag vet att jag är lite speciell, men jag tycker verkligen om när man visar känslor när man tävlar. Är ett tecken på passion för sin sport, enligt mej.

I dom övriga viktklasserna var det jämna kamper men inget lika utstickande som i dessa två. Iofs så kan jag säkert ha missat nån duell mellan en eller flera antagonister eftersom det är ganska många viktklasser som ska kollas igenom.

Hockey-summering

Eftersom det inte händer något speciellt i min rehabträning av axeln, så skriver jag lite om BHF´s säsong såhär långt.
"Vi ska tillbaka" är klubbens ledord och då menar man tillbaka till division 1. Som det ser ut just nu så är man på god väg, men det är ganska många hinder på vägen. Det är i alla fall klart att man kommer gå vidare till Alltvåan (eller vad det heter) där dom fyra främsta lagen i två division 2-serier möts och därefter - om dom lyckas bra - går man vidare till kvalgruppen som ska göra upp om dom två åtråvärda division 1-platserna.
Eftersom jag träffar spelarna varje vecka när vi kör fys, så sticker jag in lite frågar om både deras "känsla i kroppen" under match och träning, men även om hur dom uppfattar sina egna och lagets spel.  
Det dom allra flesta säger är två saker - det är bättre intensitet på träningarna än när dom matchar och att man börjar anfalla så fort man vinner pucken i egen zon utan att först ha kontroll på den. Båda dessa svar ger nästintill alla till mej, utan att ha hört någon annans svar. Det kan vara ganska problematiskt när hela laget känner att dom inte får ut sin riktiga kapacitet på matcherna, men ändå vinner. Detta är något som man kan acceptera pga vinsterna, men däremot så kommer det inte fungera när man förlorar för då är det lätt att börja "peka finger" och analysera allt från himmel och jord som en trolig orsak plus att allt som oftast är det aldrig ens eget fel, utan "alla andra". Tror även att det ena problemet beror på det andra - spelarna vill inte försvara, såklart, utan vill framåt, framåt, framåt, så när man vinner pucken i egen zon så vill man "storma" och anfalla. Någon "annan" får säkra och försvara - "Jag ska anfalla!"
Hoppas att spelarna/spelarrådet för fram sina åsikter till Petter så han hinner rätta till problemen innan kvalmatcherna börjar. Kan bli en jobbig vår i annat fall...

Axelskadan

Det började som en liten skit-sak på jobbet - fastnade med handen när jag skulle tömma en tunna över en kant - och har blivit ett rejält problem. Visst, det knakade till ganska rejält när olyckan skedde, men det kändes inte alltför ont så jag både jobbade och tränade på fast med restriktioner. Efter några dagar så hade smärtan successivt ökat och istället för att hålla sej till "bara" baksidan av axeln så gjorde det ont även runt hela skulderbladet och hela axeln. Problem med att böja armen med låg vikt, som när man håller i en kaffekopp, och att sätta handen i byxfickan gjorde att jag först vände mej till allmänsjukvården och sen till en ortoped för kortisonbehandling. Har aldrig fått kortison i sprutform förut, så det var en upplevelse jag inte tyckte om, ska jag medge, och hoppas inte behöva fortsatt behandling.
Efter fyra dagar så känns det lite bättre än innan sprutorna, men är långt ifrån bra. Som synes på bilden, så är fästet av nyckelbenet vid axeln rejält uppskjutet så det sticker upp som en liten topp, men svullnaden kommer troligen att lägga sej när inflammationen är på bättringsväg.
 Är ordinerad vila av axeln med låg stimulans i ca tre veckor, men kan i alla fall träna sånt som inte gör ont, vilket i detta fall skulle vara mycket benträning.
Synd bara att jag har hopparknä...

Parity-systemet i NFL

Bill Belichick - myten bakom Patriots framgångar

För att vara en organisation i världens mest oreglerade länder, som jag anser USA vara, där nästintill varje lag eller regel anses som ett intrång på individens integritet, så är NFL en väldigt Marxistisk och strukturerad organisation som är nästintill analt noggrann när det gäller alla lagens, och dess spelares, lika värde. Alla lagen måste ha samma budget för spelarlöner, hård träning med fysisk kontakt får inte påbörjas inom ett visst datum, ett visst antal spelare får vara med i matchtruppen och ett visst antal spelare får vara med i träningstruppen, spelaruniformerna måste se ut på ett visst sätt, skorna får inte ha vissa färger, Rosa Bandet-kampanjen får ENDAST uppmärksammas i oktober, loggarna på vantar, sockar, hjälmar eller skor får max vara ett visst mått, osv osv...
Varje liten situation när det gäller kontrakt, träningar, sponsorer och allt, allt, ALLT som kan tänkas bli en fråga som eventuellt skulle få något lag att känna sej förbisett eller orättvist behandlat, har stötts och blötts för att minimeras.

Ett av dessa punkter är organisationens Parity-system (utjämningssystem) som i korthet är ett kösystem för i vilken ordning man har rätt att värva nya talanger från universiteten runt om i deras land. För att bestämma turordningen att värva så har dom bestämt att det sämst placerade laget får välja först, näst sist som tvåa, tredje från slutet som trea och så vidare. När alla lag fått välja en spelare så börjar turordningen om igen och igen, tills dess att ett visst antal spelare, som NFL bestämt före den sk Draften, är placerade i respektive lag. Därefter är det "hugg-sexa" på resterande talanger som inte fått något kontraktserbjudande, men ändå kan vara en oslipad diamant bland alla andra kolbitar.
Anledningen till detta utjämningssystem är en tvåstegsraket -
1) alla lagen vill vinna Super Bowl och det kräver många duktiga spelare, men spelarna i sin tur, vill alla ha höga löner så dom kan leva gott resterande tid av livet efter deras relativt korta karriärer. Om varje lag skulle ha oreglerad lönebudget skulle, med 99% av fallen, det lag med högst betalda spelare vinna år efter år efter år. Visst, fansen för det laget skulle säkert vara tacksamma, men det är inte riktigt vad organisationen vill.
2) NFL vill att det ska vara jämna, hårda och spännande matcher, så om ett eller två lag skulle vara alldeles för bra ( såsom Bayern München, Real Madrid, Barcelona, PSG i sina ligor ) tappar matcherna med dessa lag, attraktionsvärde, vilket medför mindre intresse och mindre publik, dvs sämre biljettintäkter och PPV-inkomster.

Raiders framtidsman(?)Derek Carr

Alltså så reglerade NFL lönerna med lönetak - vilket man ändå kan kringgå om man kan tänja på reglerna lite - och Parity-systemet som gör att det i teorin är möjligt för sämre lag att få tillgång till dom bättre talangerna först, vilket i sin tur ska leda till ett bättre lag. I långa loppet ska detta göra ligan jämnare, mer spännande och öka intresset vilket ger mer publikintäkter och PPV-inkomster.
Det intressanta med allt detta är att det funkar! Eller, funkar ganska bra, ska man kanske skriva. I slutändan handlar det ändå om hur bra scouterna är på att värdera spelarna som ska värvas, om tränarna kan förvalta talangerna och hur bra deras taktik plus flexibilitet efter motstånd är.

Två exempel på detta utjämningssystem är Seattle Seahawks och Oakland Raiders. Seattle vann Super Bowl 2014 och tog sej till final 2015, där dom förlorade  i en jämn match mot New England Patriots. Förra året hade dom vunnit 12 matcher och förlorat endast 4 på 16 omgångar. Som jämförelse detta år så har dom förlorat lika många (4) matcher denna säsong fastän den bara spelats åtta omgångar.
Å andra sidan så är det Oakland Raiders. Dom har haft en rejäl uppförsbacke dom senaste tio åren, men har genom taktiska och långsiktiga kontrakt fått ett riktigt bra lag och har chans att göra en säsong då man vinner fler matcher än förlorar. Kan kanske låta som en liten framgång, men om man sett Raiders' resultat dom senaste åren så är det ett nästintill fantastiskt år i år. 

En liten månads-summering

Har haft ganska fulla dagar och helger senaste veckorna så istället för att skriva ner varje liten händelse/aktivitet så gör jag en liten summering.

Skönt att det visas lite glädje iaf

Allsvenskan avlutades för några veckor sen och Norrköping höll avståndet till resterande lag. Om man snabbt summerar säsongen så kan man säga att det kapitalstarka Malmö inte fick sina stjärnor att lysa och Göteborg kom igång för sent med vinsterna. AIK var helt enkelt bara nära vinsten, men var lite för små detta år. Kan säkert skriva hur mycket som helst om både Allsvenskan, spelarna och hela deras oändligt långa, utdragna seriesystem, men mer än såhär tänker jag inte ägna denna sport faktiskt ( i detta inlägg iaf ). Men för att summera hela säsongen - Grattis Norrköping!

I 19´s gym är Bodens bästa gym? Sätter ett frågetecken efteråt för att jag skulle vilja att alla som

tränar skivstångsträning, eller annan gymträning, får en chans att testa denna lokal och få dela med sej av sin åsikt. Tyvärr så är denna lokal innanför ett regemente så alla civilister har inte möjlighet att testa på detta mångmiljonbygge. Jag däremot, har turen att vara bekant med en del officerare som låter mej följa med nån gång då och då. Kan låta lite konstigt, men jag blir ärligt talat glad och upprymd varje gång jag vet att mitt pass ska förläggas i dessa lokaler. Det som gör dessa lokaler så pass bra, i mina ögon, är att det finns en fullstor gymnastikhall med tillhörande redskap i direkt anslutning till själva gymmet PLUS att den utrustningen är av hög klass och inte några billiga, enkla alternativ, som ofta kan bli fallet när man köper in ett helt gym. Dom som har beställt har helt klart varit gym-intresserade eller haft bra kontakt med densamme. Jag säger bara en sak - Eleikostänger!!! Finns fanimej inte några bättre stänger i min lilla egocentriska värld.

Allhelgonahelgen/Halloween var detta år på samma helg. Om

Skogskyrkogården i Boden

jag inte har alltför fel så firas Halloween sista helgen i oktober, medan Allhelgonahelgen utgår från månens position i förhållande till jorden plus en massa annat som jag inte ens ska låtsas att jag kan. Ska medge att jag varit ganska rejält kritisk till Halloween tidigare år, men har fått en lite mer avslappnad syn på högtiden ju äldre jag blivit. Visst, jag tycker Halloween är alldeles för kommersiell, men samtidigt så anser jag att det inte gör nånting så länge som man även förstår och uppmärksammar Allhelgonahelgen och dess budskap om tanke på våra bortgångna.
För egen del så "tvingade" jag sparring-deltagarna att ha, av mej utvald, valfri
mask eller hatt på sej under sparringens uppvärmning. Hade tänkt att man även skulle ha masken/hatten under sparringen men det skulle kunna bli ett ganska farligt beslut om någon av oss skulle få synen blockerad av icke tillhörande klädesplagg, eller vad man ska säga för att slippa upprepning. Avslappnat blev det i alla fall, så lite nöjd med min idé är jag, faktiskt.

Knäskadan har bytts ut mot axelproblem, tyvärr, men det borde snart vara bättre. Måste se lite positivt på att jag kan gå på ganska
tungt (80-90%) i frontböjen utan smärta. Problemet med axeln uppstod på jobbet så det är inget jag kan ändra på i mitt upplägg så just nu känns det bara som jag kan "sitta ner i båten" och hoppas att axeln är i bra skick så snart som möjligt.
För övrigt så var vi i Umeå för någon vecka sen - helt fantastisk stad som jag inte har några som helst problem att se mej själv återvända till både tillfälligt och permanent. Iofs så kan hotellvistelsen och tillhörande frukost bidragit lite extra till min euforiska inställning till staden.

Stockholmsresa 2015

Jag delar upp det här inlägget i tre delar - först kursen, träningen på Delta Gym i en andra del och sist det mer sociala och tankar kring resan.

Stor hype kring detta koncept

Eftersom jag har tränat BHF´s juniorer och a-lag denna sommar så beslutade jag mej för att ägna lite mer tid åt att fördjupa mej hur hockeyspelare sommartränas av "sina egna" tränare s a s.
Sagt och gjort så bokade jag en plats på en helgkurs som blivit rejält hypad på sociala medier senaste åren pga att många svenska NHL-proffs nyttjar kursens instruktörer när spelarna är i Sverige för att träna upp sej inför vintern, men även under säsong när eventuella skador med tillhörande rehab behövs. Dom kallar konceptet för 3D-function och menar att man ska, kort och gott, träna rörelser så likt som möjligt med en hockeyspelares rörelser på isen. Väldigt lätta, eller inga, vikter används och rörelserna är förutom framåt och bakåt, även med rotation eller vickande i sida med rotation. Tog åt mej av en del saker från kursen, men hakade upp mej på vissa saker som gjorde att jag drog öronen åt mej och insåg efter ett tag att dom faktiskt försöker sälja ett helt koncept, INTE låta mej få en egen syn på träning utan DERAS syn på träning. En betydligt stor skillnad mellan dom två punkterna, anser jag. Summa summarum så var det en bra kurs med duktiga och rutinerade instruktörer, men jag tycker att det var för mycket "name-dropping" och lite förlöjligande av hockeyspelare, plus alla andra verkar det som, som inte tränade enligt deras koncept, utan valde att träna skivstångsträning.

Tog mej, som jag nästintill alltid gör på storstads-resor, tid att besöka och träna på ett, för mej, nytt

Kolla hanteln som handtag

gym. Denna gång var det huvudstadens Delta Gym som skulle provas på och mina förväntningar var ganska höga efter att ha sett deras hemsida och läst alla positiva kommentarer om lokalen och dess utrustning. Tyvärr så blev jag ganska besviken och kan summera det på samma sätt som min "guide för dagen", Per, sa
-"Kändes som ett 90-talsgym"!
Kunde inte summera det bättre, så jag tar kopierar den rakt av. Det var ett alldeles för stort fokus på maskiner i alla deras tänkbara vinklar å funktioner och dom hantlar plus bänkar som fanns var alldeles för slitna och oergonomiska för min smak. Dom hade gjort några tappra försök att ställa in rackar med skivstänger, men det var så trångt i deras skyddsrumsliknande lokal, att man kände sej i vägen var man än var och ville helst bara avsluta passet så fort som möjligt, vilket jag gjorde. Ett plus ska dom iaf ha för mycket trevligt bemötande och att dom hade en brutalbänk - måste alltid nyttja den när jag är i nya lokaler för tyvärr så finns det ingen på Strand Fysiocenter. Ännu iaf...

Slädbana och klättervägg i ett gym

Kursen jag deltog i var på Nordic Wellness Haninge som var

T o m skåp och möbler är Gymlecos

belägen i ett shoppingcenter som heter Port 73. Tyvärr så fick jag ingen tid över till att träna i dessa lokaler, men hade flera tillfällen att promenera runt (ja, det var så stort så man kunde ta sej en promenad) och kolla på alla maskiner och ytor. Måste medge att det var ett riktigt fint gym, men jag har lite svårt för dessa koncept-gym, som förutom Nordic Wellness även 24/7 Fitness och SATS, är enligt mej. Det enda dessa gym-kedjor behöver är en lokal, så kommer deras förberedda lastbilar och lastar av en massa Gymleco-utrustning. Kanske jag är för kritisk, men jag gillar att det finns lite mer känsla i en träningslokal, förutom lukten av nya saker. Men även detta gym ska få plus - en klättervägg vid ett stort panoramafönster och en slädbana för prowlers och dragslädar. Mer sånt på alla gym, tack!

Vill ha lite mer tid för sånt här framöver.

För att fundera och skriva ner mina tankar om helgen, så måste jag ändra två saker inför mina resor:
1) lite mer kritiskt tänkande innan jag bestämmer mej för en kurs som jag ska åka på. Nu i efterhand så skulle jag kanske nyttjat pengarna på någon annan kurs istället, tyvärr.
2) ta ledigt två dagar från jobbet istället för en, så man får lite mer tid att både slappna av, träffa kompisar, träna lite mer, MEN fika mindre(om möjligt=)).
  

Kylskåp eller bänkpress!?

Man kan fundera lite grann på överskriften i detta inlägg, men jag lovar att den är relevant. För ca två veckor sen startade både National Fotball League(NFL) och Svenska Hockeyligan(SHL) och medierna förkovrar sej i varenda liten detalj som kan finnas där att fördjupa sej i. Förutom de uppenbara sportsliga och geografiska skillnaderna mellan dessa två ligor, så är det ganska intressant att se hur det skrivs om spelarna i respektive liga.

Visst ser armen avslappnad ut?!

Som dom flesta sett så har både Aftonbladet och Expressen haft varsin "hockeybibel" till försäljning inför SHL-premiären. I dessa tidningar kan man följa både lag, tränare och spelare plus vad dom själva, journalister och "experter" tror om kommande serie-placeringar och vinnare. Förutom de sportsligt intressanta(iaf för dom som gillar SHL)reportagen så är det även artiklar där man får följa med vissa spelare "bakom kulissen". Fritidsintressen, hem och familjeförhållanden visas upp, MEN(och det är det här jag är lite kritisk till)ingenting om själva spelaren under utrustningen. Visst, jag tycker självklart att dom som vill visa upp sitt kylskåp och garage för tidningen, ska få göra det. Det jag tycker är lite tråkigt är att det inte är något fokus på spelarens fysik - såsom styrka, kondition, rörlighet - eller hur mycket tid man måste lägga ner för att bli en professionell hockeyspelare. Inga reportage om hur många timmar som gnuggats i gymmet (om det inte är rehab från nån tidigare skada, vill säga. Då är kan man gärna lägga till en före/efter-bild och något lite snyft-betonat reportage om hur hemsk skadetiden var) eller hur många häckar som hoppats över eller rusher som sprungits, som gjort att dom är så pass snabba, explosiva och starka som dom är.

Den länslokala tidningen NSD gjorde ett reportage om två spelare (Jan Sandström och Karl Fabricius), med tillhörande foto, där ena spelaren stolt visade upp sina spända armar (självklart låtsades han inte spänna armen, utan stod "avslappnat" och höll i en klubba) och visst, det såg riktigt bra ut och tror säkert att Fabricius skulle vilja att dom fick se hur hårt han tränat för dom där armarna, men det är inget som fokuseras på - förutom kameralinsen, såklart. Det som verkar vara mest viktigt i alla dessa reportage är att visa hur "vanliga"och inte vilka "sport-maskiner" dom faktiskt är. Tycker det är synd, för det skulle ge både unga spelare och dess föräldrar en bättre och lite mer realistisk bild av hur fruktansvärt svårt och tidskrävande det kan vara att bli en professionell idrottare och vad som krävs för att hålla sej kvar på den nivån.

AP får visa lite "produkter" från sin träning

NFL - "den andra sidan av myntet". Som man presenterar spelare i NFL så framstår spelarna som allt annat än "normala" eller "vanliga". Dom som sett idrott från USA vet att dom är otroligt statistik-kåta och bryter ner allt i minsta lilla detalj. Det börjar redan vid deras uttagningar till ligan - före själva draften, så får de spelare som anses vara av lite högre intresse för lag-scouterna, utföra vissa tester, den sk Combinen. Förutom vikt, längd, räckvidd och andra fysiska tester, så har respektive lags GM (General Manager) fiktiva intervjuer med spelarna för att se hur dom reagerar och agerar vid framtida intervjuer. Om spelarna inte ger det intryck som GM´n vill ha kan spelaren hamna längre ner i draften eller så kan vissa lag avstå att värva för att fel bild av spelaren - som i förlängningen är laget - ges till massmedia.
När sedan denna Combine är klar - som självklart direktsänd fast utan "intervjuerna" som endast är till för lagägarna och deras GM´s - så kan alla jämföra deras prestationer mot varandra plus även tidigare års deltagare. Där och då fastställer lagen vilka spelare dom vill värva och i vilken turordning dom ska prioritera pga hur deras lag ser ut efter säsongen. Dom flesta lagen har redan tidigare en föraning om vem dom vill ha till sitt lag, men om den spelaren inte motsvarar deras fysiska förväntningar så är det "lätt" att fokusera på en annan spelare med liknande spelstil fast bättre fysik.

Nästa steg är efter draften då reportrarna granskar allt dessa atleter gör och lägger ut statistik på vad som utförts på "dagens träning" och hur bra eller dåligt dom presterat. Det pumpas ut information om deras göromål så ifall spelarna inte är starka nog utan själva börjar läsa och analysera vad som skrivs om dom, kan det lätt bli en onödig stress som leder till ännu sämre statistik osv - den nedåtgående spiralen är i rotation...

OM nu spelaren klarar av att ta en plats - vilket nästan aldrig sker första säsongen - så kommer alla hans göromål på planen bli statistik. Ett litet exempel :

Tar vi en spelare som Adrian Peterson (klippet ovanför)  i Minnesota Vikings som i sin senaste match mot Detroit Lions sprang med bollen 165 yards (vilket är mycket bra för dom flesta) dom 39 gångerna han fick bollen. Det motsvarar ett snitt på 4.2 yards varje gång han sprang, MEN han gjorde inte någon sk touchdown på något av alla dessa 39 försök, så är det bra eller dåligt? Ärligt talat så vet inte jag vad hans tränare, ägare eller GM anser om det, men det kan indirekt spela roll för honom när det gäller en framtid i ligan.

Det här är - vad jag anser iaf - SHL´s motpol. Spelarna blir inget annat än hästar i ett lopp. Det enda som betyder något är deras prestationer för stunden och om dom inte står upp mot lagens förväntningar så får dom helt enkelt sparken. "Ut med den gamla och in med det nya"!
Skulle gärna se något mitt emellan dessa två ligors media-och statistikövervakning. Lite mer mänsklighet i NFL och lite mer prestations-reportage i SHL. 

Mr Olympia 2015

Varje höst avgörs Olympia i Las Vegas. Från att ha varit en relativt liten tävling på 70-och 80-talet med relativt få deltagare, så har det stadigt växt till ett fantastiskt stort spektakel. I och med att Arnold Schwarzenegger gjorde byggningen mer allmänt känt via filmen Pumping Iron(1977), så har kroppsbyggningen hela tiden växt i popularitet och dom senare årens har "the Fitness-lifestyle" gjort att ett omättat intresse för muskler, i alla deras former, är mer på tapeten än någonsin tidigare. Detta är självklart nåt som branschen märkt av och är inte sena att rida på den stora "kroppskultur-vågen". Initialt så var det helt enkelt ett inofficiellt VM i kroppsbyggning för män, men numera är det så otroligt många fler inriktningar så, ärligt talat, så har jag inte riktigt koll på alla olika tävlingar som arrangeras denna helg. Det enda gemensamma med dom alla, är att dom fokuserar på muskelmassan i alla dess olika mängder och former.

Förutom att utöka dom olika tävlingsgrenarna inom arrangemanget så har arrangörerna även sett kopplingen mellan andra idrotter och gymkulturen, så numera knyter dom upp nästintill alla andra individuella idrotter du kan tänka dej, till denna helg, såsom strongman, boxning, thaiboxning, bjj, brotting, tyngdlyftning och ett tiotal andra idrotter. Lägg då även till alla kosttillskottstillverkare, gymgrossister och klädföretag som vill sälja sina produkter till besökare och deltagare, så kan man förstå att spektakel är en bra summering. Syns säkert ganska tydligt på den lilla info-filmen här under att det är ett stort arrangemang att sy ihop. Tyvärr så länkas man till deras sida, men är ganska intressant att se, faktiskt.

OLYMPIAHELGEN 2015

Vem vann då den åtråvärda Mr Olympia-titeln? För femte året blev det Phil Heath som stod överst på pallen. Om man lyssnade på förhandssnacket så var det aldrig nån som tvekade på att han skulle vinna, men eftersom hans största utmanare dom senaste två åren, Kai Green, lämnade återbud så var snacket mer inriktat på vem som skulle bli tvåa plus orsaken till varför mr Green inte ställde upp.

Phil Heath och Kai Green

Man kan tycka vad man vill om bodybuilding, men hur man än vänder och vrider på det så är det ändå dessa atleter som ligger - och mest troligt kommer att ligga - i framkant när det gäller kunskap om kost och träning i alla dess former, så därför tycker jag att man ska hålla ett getöga åt deras håll. Eftersom deras huvudsakliga uppgift är att bygga såpass stora, men ändå symmetriska kroppar som möjligt, plus minimera fettprocenten, så gäller det för dessa atleter att kunna optimera nästintill allt dom företar sej.  Det många inte vet är att de flesta av våra hockey-, fotbollsspelare och övriga idrottsutövare använder samma mat-och träningsupplägg som dessa byggare gjorde för tio år sen. Självklart så har våra idrottare inte samma skivstångsupplägg som "byggarna", så vi kommer inte lägga på oss samma massa som dom, MEN i övrigt gäller samma sak - få kroppen optimerad för den inriktning vi valt att tävla i med så funktionella medel - såsom mat, vila och träning - så att vi inte lägger ner för mycket tid på saker som inte ger bra resultat. Det jag kort och gott vill säga är att det finns mycket att lära av dessa "muskelmonster", för som jag skrev tidigare, så är den information och forskning vi använder oss av idag, nästintill tio år gammal i bodybuilding-världen.

Skrivkramp

Hösten smyger på...

Har skjutit på att skriva nåt senaste veckorna, men har egentligen inte haft nån egentlig anledning. Det är ganska mycket som händer - sakta men säkert förbättras mitt knä, NFL-säsongen har startat, sparringen har börjat om, ska iväg på tränarkurs, SHL har satt igång, Allsvenskan är i slutskedet, Olympia avgörs i helgen, BHF har gått på is och mina egna små planer med träningen har ändrats ganska rejält pga ny inriktning.

Problemet har egentligen varit att jag inte tycker mej hitta nån intressant eller rolig vinkling på dessa små och stora händelser så jag har helt enkelt struntat i att skriva ner nåt. Kan bero på att många andra småsaker hela tiden kommer i vägen, så lite för mycket stress gör att jag inte kan slappna av.

  
Kommer bli ändring på detta så snart jag bara fått lite tid att sitta ner en lite längre stund...

"Bucketlist"

Såg lite enklare ut än det var...

Skrev ner några saker som jag tänkt göra under året innan det tar slut. En av dessa punkter var att ta mej uppför Storklintens stora backe och det lyckades jag - med mycket möda och stort besvär. Vissa delar av backen var så brant att jag var nästintill tvungen att krypa för att ta mej uppåt.

Vissa delar av denna "bucketlist" kommer jag inte att kunna genomföra pga av min knäskada. Att gå ner i split och att hoppa 1 km grodhopp kan jag stryka från listan för det kommer inte kunna utföra, men att göra 150% av kroppsvikt i frivändning/stöt kommer jag att försöka mej på. Det kommer bli fantastiskt svårt, men eftersom jag måste hålla igång med skivstångsträning, även om jag är skadad, så kan jag rent teoretiskt klara av den punkten. Jag kommer även att försöka hoppa grodhopp uppför samtliga skidbackar i Pagla-området pga att lutningen i backarna gör att jag inte belastar knät lika kraftigt som vid horisontala hopp. Tror jag i ett svagt ögonblick gav mej själv som mål att göra en muscle-up, men inser nu att det kommer bli svårt med min helt värdelösa teknik i ringarna.
Jaja, allt ska inte vara lätt här i världen...

Crossfit Games 2015

Ben Smith under 2014 års Games

För några veckor sen avslutades Crossfit Games i Carson, Kalifornien. Eftersom senaste årens segrare, Rich Froning, beslutat att endast delta i grupptävlingar hädanefter, så var det ingen överraskning att herrklassen skulle få kora en ny mästare. Däremot så var nog många lite överraskad hur pass mycket dom två översta deltagarna poängmässigt drog ifrån dom övriga deltagarna. Matt Fraser och Ben Smith, som segrade, hade en egen duell dom sista fyra deltävlingarna och det gjorde det lite tråkigt för oss som hade mer europeiska intressen att se efter. Självklart måste man imponeras av isländska Björgvin Gudmundsson och hans prestation, men han kom igång lite för sent med att plocka poäng så han var aldrig riktigt i närheten av ledarduon.

Stabil position innan hon reser sej

På damsidan däremot var det desto roligare att vara europe och i synnerhet om man var islänning. Tanja Davidsdottir segrade och Sara Sigmundsdottir kom på tredje plats med australienskan Tia-Clair Toomey endast sju poäng framför sej. Kan bli en riktigt intressant framtid efter detta, då lilla Island lyckades såpass bra och det här kan vara den boost som sparkar igång den redan kraftsportsintresserade ön i norr.

För Lukas Högberg slutade det med en 30e plats efter diverse problem(som han säkert kommer att gå djupare in på under intervjun på http://tyngre.se/podcasts/ när denna kommer, så håll ögonen öppna) och Jonne Koski fick nöja sej med en 10e plats, vilket iofs verkligen inte är dåligt. Tror dock att båda två räknat med lite högre placeringar efter förra årets bedrifter. Det svåra för dessa två herrar kommer nog vara - tror jag - att inte ge upp och börja satsa på annat. I Koskis fall är jag inte så orolig, men när det gäller Lukas så är jag inte lika säker. Eftersom jag inte känner Högberg personligen så får han gärna överraska mej, men tror det kan bli svårt att vända skutan. Det han i såna fall bör göra, enligt mej, är att byta team och börja om från ny kula. Kan självklart behålla sina kamrater och träningslokal, men tror han skulle behöva ett helt nytt upplägg OM han ens fortsätter.

Lite mer tyngdlyftning

Anledningen till varför jag lägger ut så många klipp om tyngdlyftning är att det - liksom kyokushin, som jag nämnde i ett tidigare inlägg - avslutar sin tävlingssäsong. VM kommer att avgöras först i november, men EM, Asiatiska Mästerskapen, Panamerikanska Mästerskapen och dom olika juniortävlingarna avverkas med korta mellanrum. Lite synd för killen här nedanför, Luis Mosquera, som medverkat i VM för junior, nationella-och Panamerikanska Mästerskapen inom 8 veckor. Många toppningar i hans upplägg, men han har helt klart klarat av det med bravur efter att ha segrat i samtliga.

Det unika med hans stil, och flera andra från Colombia, är den fruktansvärda hastigheten i vändningen från "drag till sitt", som man brukar säga. Kommer att förstås när klippet är visat. Det andra, som är typiskt för många colombianer, är att dom inte går ner i fullt djup när dom fångar stången. Dom försöker låsa benen så fort dom fått vikten på bröstet/raka armar och sjunker inte ner för att mildra rörelsekraften på den redan tunga stången.

Här ovanför kan man jämföra hur det ser ut för den kinesiska världsmästaren Liao Hui i hans ryckförsök. Ser tydligt, speciellt i det andra lyftet som är nytt världsrekord, hur nära hans rumpa är att ta i marken och det  enda som hindrar honom från detta är att det är fysiskt omöjligt.

Om ni har 50 minuter över...

Mycket bra dokumentär om tyngdlyftning. Kan vara bra att se om man inte har nåt annat för sej under den relativt dåliga sommaren.

Det som fascinerar mej mest är deras obehagligt demolerade nyckelben. Har nog kylts ner både en och annan gång under årens lopp.

Ingen överraskning, men måste ändå skrivas

Som jag tidigare har skrivit, så har vissa människor hittat rätt idrott för deras genetiska förutsättningar och JJ Watt är en av dom. Han innehar många statistiska rekord inom NFL vid en knappt påbörjad karriär och har nu blivit vald till årets mest värdefulla spelare.
Det jag tycker om med denna person är hans nästintill schizofrena personlighet. Som man kan se i klippet här nedanför så är han OTROLIGT kaxig( med full rätt iofs ), men utanför planen är det hans ödmjuka, positiva framtoning som utmärker honom - förutom hans massiva kroppsbyggnad.

 För ca ett år sen skrev han på ett sexårs-kontrakt med Houston Texans värt 100 miljoner dollar. Istället för att fira så åkte han raka vägen till träningsanläggningen och la in ett extrapass utöver varje dag under resten av året. Varför?
"- Om jag får såpass hög lön måste jag träna mer och hårdare, så dom(ägarna)inte tycker jag är en dålig investering."

Saknad och inte glömd!

Midsommar är här och det påminner mej - tråkigt nog - om hans bortgång. Är viktigt att inte glömma, men får inte bli att man fastnar i hjulspåren utan påminns och är tacksam för den tid man fått med bortgångna medmänniskor.

Hard Knocks!

Den har fått pris för att vara den bästa dokumentär-serien som producerats tre år på raken och är, numera, årligen återkommande i augusti. Konceptet är lika enkelt beskrivet som det är svårt att utföra:
Dokumentera ALLT som händer under ett NFL-lags försäsong. Från första dagen på träningslägret till det att den slutliga roostern är spikad.

Lagen brukar samla ca 90 spelare i början av träningslägret och slutar med 62. Av dessa så är 53 säkrade kontrakt i laget och dom nio övriga får vara med och träna, men inte byta om till match om inte nån spelare skadas( vilket händer relativt ofta ) eller blir sparkad pga disciplinära orsaker.

Dom har närmare 50 kameror som är stationära eller bärs av kamerapersonal och hundratals mikrofoner både i samtliga rum - utom dusch och toalett - och på spelare före, under och efter träningarna. Allting - och då menar jag verkligen ALLTING - dokumenteras, klipps ihop och sänds på bara sex veckor.

I år kommer kamerorna vara fixerade på Houston Texans. För att summera det laget så kan man säga att dom ligger i mellanskiktet i sin division. Dom har ett väldigt bra försvar, men ganska stora problem med sitt anfall. Dom stora fix-stjärnorna i laget är JJ Watt, som jag nämnt flera gånger i tidigare inlägg, och Jadeveon Clowney som båda två är helt otroliga försvarsspelare med uppgift att bryta pass och tackla den spelare som för tillfället har bollen. Clowney har mycket att bevisa för både sej själv, laget och fansen efter att ha blivit draftad som nummer 1 förra året. Hans första säsong som proffs slutade innan den börjat, då han slet sönder korsbandet under försäsongen( var med i Hard Knock 2014 ) och har egentligen inte haft nån som helst chans att visa vad han kan.

Som vanligt i denna serie, så lägger man mer fokus på dom killar som ska försöka ta sej in i laget, mer än dom som redan är med. Stjärnorna brukar allt som oftast bara klippas in då och då, men det intressanta är att man ser klart och tydligt att dom inte på nåt sätt särbehandlas när det gäller den hårda träningen( förutom om dom är skadade, vill säga ). Dom får springa, hoppa och fysa lika mycket som alla andra för att visa tränarna att dom inte är på väg nerför i karriär-stegen, för är det nåt som alla vet så är det att i NFL är det väldigt lätt att bli petad - speciellt om man har en hög lön som inte är förtjänad.

I väntan på en ny lokal

Mitt sista pass i BBC´s nuvarande lokal avslutades lördag 6 juni klockan 11.30. Jag hoppas att Bodens Kommun har ett någorlunda intresse att klubben får en ny, liknande lokal så att all verksamhet fortsätter och inte går i glömska pga lokalbrist.

 Helgen innan så slutfördes den traditionsenliga 30-mannasparringen med både nya och ett gammalt ansikte. Pulle Panter gjorde en lite come-back och boxades till armarna tog slut, men istället för att ge upp fortsatte han i härlig judo-stil och mosade mina drömmar att lyckas med ett överambitiöst kast(som synes på bildserien).

Känns ganska turligt att jag blivit erbjuden att instruera lite Box-pass på Strand (fd Sensia) för annars hade jag varit borta från all kampsport tills dess att vi erbjuds ny lokal.

Stor sportlördag

Denna lördag var det både Champions League-final och boxning på TV-tablån. Juventus och Barcelona möttes i Berlin plus att Mikaela Laurén gick match om interim-bältet ( mästarinnan blev skadad i sista stund ) i Eriksdalshallen mot Victoria Cisneros.

Rejäl storleksskillnad

Brukar inte se europeisk fotboll alltför ofta och om jag nu gör det så är det oftast Barcelona som är ett av lagen. Just denna kväll var det en mer jämn match än resultatet visade ( 3-1 till Barcelona ) och målen som gjordes var riktigt vackra prestationer. Det jag tyckte var extra intressant var att se vilken storleksskillnad det var mellan lagen - Barcelona med sina korta, snabba spelare mot Juventus långa och kraftfulla, men ändå kvicka löpare. Det roliga var att samtliga på planen hade så bra bollkontroll och inga större misstag gjordes utan det var snygga, snabba spel som visades upp av båda lagen.

Godkänd helg av Laurén

I Mikaelas fall var det mer eller mindre "skott på ett mål", som man skulle sagt i fotbolls-världen. Laurén jabbade mer eller mindre, sönder sin motståndare och domaren beslutade att bryta matchen i fjärde ronden pga ett jack som inte ville sluta blöda. Cisneros sekond tyckte att matchen bröts för tidigt, vilket mer eller mindre är hans jobb. Eftersom vi har tydliga regler i Sverige för att minimera skador för dom atleter som ställer upp måste domaren, först och främst, se till boxarnas välmående, så risk för permanenta skador ska undvikas. Därför kan det kanske vara svårt för nån som inte är van vid våra "noggranna" domare att acceptera, det för dom, tidiga beslutet för att avbryta en match. Kan räkna med att det blir en returmatch, för just nu står Mikaela först i kön för en titelmatch, efter denna vinst.

Regionals - kvalet till Crossfit Games

Mikko och Jonne

I helgen har dom stora del-kvalen till Crossfit Games ( inofficiella VM, enligt min och många andras mening ) avgjorts. Reebok har delat in alla världsdelar efter ett väldigt underligt mönster, men logiken i det är kanske inget att lägga alltför många bokstäver på, utan bara konstatera att fem st/region får möjligheten att åka och få chansen till att bli krönt Fittest Man On  Earth(ödmjukhet är verkligen inte en dygd i dessa sammanhang). Det har varit både dam-, herr- plus lag-tävlingar och det europeiska/afrikanska kvalet utfördes i Köpenhamn, Danmark.

Kommer bara att skumma lite på ytan och inte bli alltför analytisk, men måste medge att förra årets regionvinnare, Jonne Koski, har haft en fantastisk utvecklingskurva. Han vann fyra av sju deltävlingar och har lärt sej sin läxa från förra året, där han halkade rejält efter täten i dom mer gymnastikinriktade momenten. Detta året var han mycket mer jämn och kommer med största sannolikhet att förbättras ännu mer, om han väljer att fortsätta med denna tävlingsform. Det märks tydligt att han är en av Mikko Salos träningspartners - en av dom första vinnarna av Crossfit Games och en extremt säregen ( på ett positivt sätt ) person.

"Vår egen" Lukas Högberg - som för övrigt har samma tränare som Jonne Koski - lyckades lite sämre än förra året, men lyckades ändå kvala in till "The Games" för andra året i rad. Min personliga åsikt är att han är lite för svagt för sin vikt. Dvs han väger ganska mycket och är förhållandevis lång, men kan inte prestera nog tunga lyft i skivstångsmomenten för att kompensera hans lite sämre prestationer i kroppsvikts-övningarna, såsom gå på händer och muscle-ups.

För den som undrar på vilket sätt jag anser att Miko Salo är positivt säregen kan gärna se denna timmes korta, men väldigt innehållsrika, dokumentär som jag länkat här ovanför. Är publicerad för första gången runt 2012, tror jag, men släpptes igen detta år pga den mannens "Wow-faktor". Riktigt intressant brandman, denna Mikko.

Luleå Stadsmara och Ferruform-milen

Paret hade bästa tiderna i alla fall

Helgen som var arrangerades Årets Löparfest i Luleå och inom dess ramar hade dom både halvmarathon och mil-lopp. Är ju själv ingen löpare, men måste imponeras och allt som snabbast rapportera dom bästa tiderna.

Milen vanns av Viktor Brännmark på klockrena 34.11, medan hans flickvän Jenny Larsson sprang den på 40.09 och var den snabbaste av damerna, men hon var INTE segrare pga teknikaliteter vid tävlingsanmälan så hennes tid räknades inte för hon var anmäld som motionär och inte tävlingslöpare.

Halvmaran vanns av Niklas Berglund, för tredje gången, på 1.16.14 och damernas klass av Johanna Nilsson på 1.24.19.

Inga av dessa tider kan tyckas vara så speciella om man själv är en van löpare, men efter dom yttre förutsättningarna - +4 grader och regnblandad snö - så ska dom flesta vara nöjd med att ha lyckats ta sej i mål utan förfrysningsskador.

Våren betyder EM för Kyokushin

Det är sällan som det är några mästerskap inom knock down-organisationerna under juli-augusti så det brukar avverkas rejält många världsdels-tävlingar i slutet av april till början av juni. Det är relativt svårt att hinna se allt som släpps på You Tube, men jag brukar försöka så gott det går. Tänkte ta upp två namn i det här inlägget - ungraren Gabor Rosza (som jag nämnt förut och även länkat klipp till) och spanjoren Alejandro Navarro med sitt karaktäristiska utseende - rakat huvud och långt, flätat skägg.
Det jag tänkte fokusera på i dessa två matcher i länkarna, är den tjuriga och orubbliga viljan som besitter en fighter. Båda nämnda är riktigt duktiga tekniker - Navarro i tungvikt och Rosza i lättvikt - och är välkända i respektive organisationer för sina fantastiska prestationer. Det som skiljer dom åt är, i min mening, väldigt lite men det Navarro klarar av mot sin motståndare är att nöta ut honom och ha den där lilla "edgen" av vilja som ibland kan fattas merparten av alla tävlande.
   I Gabor Roszas match har den georgiska fightern bestämt sej för en uppenbar, men mycket smärtsam taktik - gå framåt, ta stryk och visa sej som den hårdare fightern. Planen lyckas, men kostar honom både ork och viljan att gå fullt ut i finalen, så en välförtjänt silvermedalj ger hans mod/galenskap honom. Det man ser tidigt i matchen är en frustration och, tills sist, irritation från Rosza när hans tekniker inte ger den verkan han hoppas på. Kan förstå hans uppgivenhet när en välriktad spark mot huvudet, i slutet av matchen, inte sänker motståndaren utan att han fortsätter med samma beslutsamhet. Det är i det här läget som dom få, riktigt tjuriga utövarna klarar av att hitta den där sista energin, fantasin eller något annat inom sej, som vänder situationen från nästintill panik till vinst, eller åtminstone en förlängning. Vissa kallar det hunger att vinna och andra kallar det vilja. Vad det än är så är det imponerande att se detta fenomen och det är många mästare som har det, men inte alla.

I Navarros fall så är det han som är den tjuriga av dom två finalisterna. Det ser ganska risigt ut för honom relativt långt in i matchen. Ungraren är både längre, tyngre och explosivare, vilket ger honom två bra svep som inte ger nån utdelning.  Det man däremot ser hos Navarro är hans "blick för spelet" eller "gameness". Han ser när han ska tempoväxla, avvakta eller lägga tryck på motståndaren. Det jag mest imponeras av är att han inte förivrar sej - när han märker att hans motståndare backar, men inte går ner av smärta, behåller han lugnet och försöker ändra sina vinklar så att en kontring försvåras.

Ingen av dessa matcher är nåt man kommer att skriva om i historian (om inte nåt hemskt skulle kunna länkas till just dessa matcher, vill säga) för dom är relativt tråkiga, men väldigt intressant att titta på om man just bara ser till det taktiska och eventuellt vill förundras över människans förmåga att tåla smärta.
 
Nya svensken

Knäsmärta

Har haft lättare värk i vänsterknät dom senaste veckorna. Det började med en lite missriktad spark under ett sparringpass som träffade precis under knäskålen. Gjorde lite ont, men inte mycket värre än dom smällarna jag tog emot på övriga kroppen så jag fortsatte träningen. Efteråt var knät lite svullet och stelt, men det var ingenting som jag la alltför mycket tanke på. Nästkommande träning -  ett knäböjspass - uppstod lättare värk i knät innan jag var riktigt uppvärmd, men värken försvann när jag utfört några set.

Tyvärr så skulle jag ha reagerat lite mer resolut på denna känsla, istället för att acceptera värken som en del av naturlig stelhet. Under gårdagens pass så skulle jag utföra en vanlig knäböj utan belastning under uppvärmningen, då det kändes som en kniv slogs in i knät. Mest troligt har den lilla smäll jag fick under sparringpasset orsakat en inflammation på knäsenan, sk hopparknä, vilket numera gör sej påmind så fort som jag påbörjar en böjning i knäleden. Enligt dom olika böcker och artiklar jag läst så verkar prognosen relativt god, men jag måste vara försiktig med tung träning, känna efter lite mer vid träning och rehabträna.

 Är lite motigt nu när det bara är en vecka kvar av grundtränings-perioden för hockeylagen, och den tunga, explosiva delen (även kallad den roliga träningen) ska påbörjas. Jag hade gärna velat vara med under passen och träna med spelarna, men måste nog nöja mej med att bara instruera och avundas. Jaja, det viktiga är ju att dom får väl genomtänkta pass i alla fall. Men nog känns det lite surt, måste jag medge.

Nya skor

Äntligen kom mina efterlängtade skor! Har länge tvekat att köpa tyngdlyftarskor dels pga priset - runt 2000 kr - och dels för omställningen med att ha en betydligt högre klack. Den förhöjda klacken ska hjälpa mej att få bättre balans och häl-tryck i bottenläget vid ryck och frivändning, men det kommer nog ta några veckor innan man vant in sej. Kommer, mest troligt, att kännas som om jag står med viktskivor under hälarna till en början, men kommer säkert ge med sej. Det jag direkt gillade med skorna när jag provade dom, var hur stabil och stark fot plus fotled kändes i dom, så förhoppningsvis är det här en bra investering för mina kommande resultat. Kan bli tungt att använda dom till något annat...

Organisationer inom knockdown-karaten

Om man tittar på den här bilden ovanför så är det en bra karta över hur splittrat det är efter att Kyokushins grundare Oyama dog. Iofs så bildades det falanger redan på den tiden - bla den stilen jag själv tränar - men efter hans död blev det en riktig explosion när medlemmars avgifter och personliga åsikter skulle samsas med en lojalitet mot grundarens familj, eller sin egen dröm om att driva en lika stor organisation med den kraft och tydliga ledarskap som Oyama gjort.

Många kan tycka det är kränkande när jag skriver att medlemmarnas avgifter är ett skäl till försök att starta en egen organisation, men om man tänker att varje enskild, registrerad medlem betalar mellan 20-30 kr i årlig avgift så kan det bli en fantastisk summa när man har - såsom Kyokushin - flera miljoner medlemmar. Om man vet att man har många klubbchefer som delar samma åsikter och med största sannolikhet kommer att följa dej vid ett eventuellt uppbrott med huvudorganisationen, gör pengarna att du mest troligt vågar ta chansen. Personen som tar det avgörande beslutet att "starta eget" kan våga ta det sista steget om man vet att det ekonomiska iaf är säkrat.

Rätt eller fel, många förgreningar är det och fler kommer det, mest troligt att bli. Det intressanta med allt det här är - detta är bara en karta över "lilla" Kyokushin. Finns betydligt större organisationer med otaligt många fler förgreningar.

Tror säkert att man har en idé eller ett helt upplägg på hur man vill ändra ett befintligt system eller delar av systemet, men "a man got to eat" som amerikaner brukar säga - medlemsavgifterna måste ändra mottagare till den nya "chefen"och med detta gör man sej föraktad av sin tidigare organisationen.

Tyngdlyftnings-EM i Georgien

Veckan som har passerat var det EM i tyngdlyftning. Tävlingarna hölls i Georgien och var, som vanligt måste jag påstå, välorganiserade och spännande. Vid varje större mästerskap så kommer det fram en ung, lovande lyftare och då, allt som oftast, från Ryssland. Så blev det även denna tävling och det var den endast 17 år unga Khetag Khugaev i -94kgs-klassen. Vid en sån ung ålder ryckte han 180 kg och stötte hela 219. Tror fan att hans coacher blev lite besviken när han "bara" fick silvret efter såna prestationer. Vinnaren blev den litauiska Aurimas Didzbalis, som för ovanlighetens skull, visar glädje vid lyckade lyft. Skönt med positiva känsloyttringar efter att ha sett alla koreaner, kineser och ryssar som har likgiltighet trademarkade till sin min-reportear.

Det jag tycker är intressant med dessa två lyftare - förutom deras resultat - är deras så olika kroppssammansättningar dom har och därigenom olika tekniker för att få upp vikterna.
Ryssen ser ut som en "vanlig"( vad det nu ska vara ) kille men med ovanligt stora lår, möjligtvis. Han har trots sin ringa ålder en mycket väl inövad lyftrörelse( som synes här under ). Hans otroligt explosiva rörelse från att han drar till dess att han "sitter" med vikten över huvudet går knappt att se utan slowmotion. OM han får hålla sej frisk och relativt hel från skador borde han kunna knipa en medalj på OS 2016. Det positiva för hans del är att han teoretiskt även skulle kunna fokusera på OS 2020 och 2024, ifall han missar nästa års tävlingar.

 Litauern däremot ser ut att vara lika stark som han faktiskt är. Dvs otroligt kraftfull med deffad kropp och ovanligt, för sporten, stora armar som knappt kan rätas ut, men relativt små ben( vilket iofs även det är ovanligt för sporten ). Hans teknik är fortfarande milslångt bättre än min egen, men när man har dessa två att jämföra med så ser man den stora skillnaden, men är svårt att se bakifrån. Såg tävlingen live och då var det mer uppenbart.

När det gäller hans OS-drömmar så är jag lite mer osäker. Har lite att göra med ålder dels för att ryssen, mest troligt, kommer bli ännu starkare, medan litauern blir det marginellt eftersom hans hans "ålderspeak" är närmare. Dels tänker jag på skillnaden i tekniken där Didzbalis använder mer råstyrka än Khugaev och det brukar ha tendens att slita mer på kroppen. Skulle vara roligt ifall jag har fel för då får vi se ytterligare en jämn mästerskapsfinal mellan dessa två lyftare plus - vad jag redan nu gissar - en, eller t o m, två colombianer.

Teknik-k#t

Ju äldre jag blivit desto mer har jag börjat fokusera och fördjupa mej tekniskt i dom rörelser jag utför i gymmet. Det har även medfört att jag ser med kritiska ögon på dom övriga gymbesökarna, men är ingenting jag kan göra nåt åt så länge dom inte ber om eventuell hjälp/assistans och nämner inget om det i offentligheten - möjligtvis här eller bland "känt folk". Självklart så är det tränande som har riktigt bra teknik i det dom utför och då måste jag nästintill stoppa mej själv från att nämna det till dom för - ärligt talat - varför skulle dom bry sej i vad jag tycker om deras teknik?!
 

Tror min teknikfixering främst beror på två saker( men säkert fler än så) :
1) mina år som kampsportare då det varit väldigt mycket fokus på just teknik för att kunna generera mycket kraft utan att trötta ut sej alltför mycket utan ha en liten kraftreserv om så krävs. Sen ska även tilläggas att jag inte är, eller nånsin varit, en teknisk fighter ( såsom Rosza här ovanför defintivt är ). Fysik och engagemang har varit ett större kapitel i min "kampsports-dossier", men tanken på att få bättre teknik har alltid funnits där - å det vet vi ju alla, att det är ju tanken som räknas=)

2) åldern och eventuellt insikten, har gjort att jag är medveten om mina fysiska begränsningar. Med det menar jag att glädjen över en tekniskt bra knäböj på en lägre vikt ger mej mer, än att klara en tyngre vikt med något grundläggande "fel". Visst, skulle verkligen vilja kunna prestera tekniskt bra på riktigt tunga vikter ( såsom Lu i klippet ovanför. Fyyyfan, säger jag bara! ), men då kräver det mer testosteron än vad jag har i kroppen, tyvärr. Samtidigt är det ju så att jag inte har alltför mycket tid på mej innan jag måste fokusera träningen på att bromsa det fysiska förfallet mer än öka muskelmassan. Tråkigt, men så är det ju med livet - det tar slut nån gång.

Hur MYCKET ska man "grotta ner" sej i rörelsen man vill förbättre/bemästra? 
Kan man utföra momentet utan att tänka på VAD man gör, så tycker jag att man kan nöja sej med det. Tex knäböj igen - om man utför den utan att tänka på bla svanken, djupet, knänas riktning eller andningen, så räcker det gott och väl. Man kan självklart stirra sej blind på alla smådetaljer och det kanske man bör om man ska specialisera sej på ett visst moment eller känner ett starkt behov av förbättring.
Alltså - stirra dej inte blind på detaljer så att du "inte ser skogen för alla träd"!

Att vara lite kritiskt granskande

Ganska ofta, tyvärr, när jag är på gymmet så ser jag personer som gör att jag frågar mej "VARFÖR?"
Det gäller inte smink, klädsel eller kroppsform utan mera frågan:
- "Vad fan håller hen på med?"
Jag vet att det anses fult, eller åtminstone olämpligt, att smygtitta på andra gym-tränande, men vissa saker går inte att undvika att titta på. Ungefär som när man inte kan bortse från en matbit som fastnat i ansiktet på en kompis, fastän samtalsämnet är det som egentligen bör vara i fokus.

  Kan förstå att övningar som man fått från en sjukgymnast eller en tränare från annan idrott kan te sej lite konstig, men då brukar man iaf kunna se funktionen med rörelsen. När man däremot ser att personen ifråga inte riktigt förstått vad dom håller på med, så blir jag rejält fundersam. Det tråkiga är att personen ifråga mest troligt inte skulle kunna ge mej ett bra svar OM jag, för nyfikenhets skull, ställde frågan.
 
Dom flesta yngre människor ( för det är oftast den ålderskategorin som ramlar in i dessa fallgropar ) har allt som oftast gjort som dom förstått att en mer erfaren, eller äldre tränande, sagt hur dom ska utföra en specifik rörelse, alternativt sett hur en mer erfaren atlet utför rörelsen och försöker efterlikna så gott dom kan. Det hen oftast inte förstår är, att bara för att den person dom lyssnat/sett på är större och mer vältränad än dom själv, betyder inte det att dom automatiskt har bra teknik eller arbetar på ett funktionellt sätt som inte gör mer skada än nytta under ett längre perspektiv.

 Jag utvecklar lite mer vad jag menar med ovanstående stycke:
Klippet nedanför är med mångfaldige vinnaren av Mr Olympia Phil Heath när han och en annan kollega i proffscirkusen tränar bröstmuskulaturen. Inget konstigt med det, men om man nu ska titta in i detalj på deras rörelsemönster så är det ganska mycket man kan önska. Dom kör korta rörelser, ganska höga repetitioner och relativt lång vila med avslappnat snack och skämtande emellan seten. Varför tränar dom på detta sätt?

Dessa två herrar har nog ett eget, personligt upplägg, men generellt så tränar byggare med principen att trycka in så mycket blod som möjligt i musklerna genom ett visst antal repetitioner (reps) varje set. Samtidigt kan dom inte köra för många reps eftersom dom då skulle passera gränser för muskeluppbyggnad ( hypertrofi ) utan istället träna sin muskelkondition, så det generella repsantalet brukar ligga mellan 6-12 under varierande antal set. För dessa två - speciellt Phil - så är deras hantlar och viktplattor runt medeltunga, men för gemene man är dom en obehaglig belastning.
Detta motbevisar tydligt argumentet att en bodybuilder bara har uppumpade muskler, men den diskussionen kan man ta en annan gång. Det man kan se - speciellt i den sittande pressövningen - är att dom klart och tydligt inte utför en fullgod rörelse, vilket gör att dom närmast ser ut att gunga med vikterna istället för att träna med dom. Varför? Jo, för att kontakten/trycket i musklerna blir mycket påtagligt( sk pump ) när man hela tiden ligger och arbetar innanför muskelns ytterlägen, och det är vad många anser att bodybuilding handlar om - pumpa musklerna fulla med blod.
Är då detta hälsosamt? Nej, men det är effektivt för vissa - inte alla - och känslan av att få ordentlig pump räcker långt för många. Sidoeffekten kan vara att senor blir mycket hårt belastade och långa, permanenta inflammationer i muskelfästen är en liten mindre rolig sak för framtiden.

Vart vill jag då komma med detta långa förklarande?

Det är dessa klipp många yngre ser när de söker inspiration och motivation. Problemet är att dom sedan, i gymmet, härmar det dom sett utan att förstå vad det är dom gör. Resultatet brukar allt som oftast bli att dom imponeras av atletens muskler, vill bli som dom och helt okritiskt tränar på samma sätt utan att ha samma grundträning eller know-how som sin förebild, vilket leder till dåligt rörelsemönster på för tunga vikter. Detta kommer i slutändan att vara en skada som bara väntar på att inträffa med lång vila eller kompromissande till följd. Istället borde dom följa ett lite tråkigare och mindre flashigt uttryck som sas av Lee Haney:
- Halva rörelser, halva muskler!
I alla fall för oss som inte är proffs!

Allt som stinker är inte skit

Blir ytterligare ett kost-inlägg, men när jag väl börjat rulla, så...

Hade kunnat skriva "att allt som glimmar är inte guld" också men då hade det blivit fel fokus. Missförstå mej rätt - jag tycker inte att alla dieter är skit, bara onödigt pretentiösa, men det finns vettiga tankar i dom allihopa ( nästan iaf ). Känns som "grundarna" av varje kost-ideologi har tänkt rätt så logiskt från början, men kommit på sej själv efter ett tag och insett att deras idé i mångt och mycket liknar en redan befintlig inriktning. Vad göra? 
Jo, dom lägger till en liten twist och fokuserar hela upplägget på den där lilla twisten, så att man inte ska se likheterna mellan dom olika dieterna, utan skillnaden.

En liten och ytlig beskrivning av några dieter som senaste åren varit på tapeten. Märk väl - ytlig beskrivning!


LCHF( Low Carb, High Fat ) - hörs ganska tydligt på namnet att man ska dra ner på kolhydraterna och öka fettmängden ( plus animaliska proteinet ).

5:2 - äta runtomkring 2500-2600 kalorier fem dagar i veckan och mellan 500-600 kalorier två dagar i veckan. Fastedagarna fokuserar man på grönt och proteiner, juicer eller soppor av olika slag.

Paleo-pyramid

STENÅLDERSKOST/PALEO - har klumpat ihop dessa två för deras likheter, men det finns säkert många olika minimala detaljer som skiljer och för följarna av dessa två, är otroligt viktiga. Hursomhelst så ska man äta fettsnålt kött, inga sötsaker, processad mat eller mejeriprodukter (varierar beroende på falang) och mycket grönt eller färsk frukt.

Finns många andra dieter, men det är en sak nästintill alla har gemensamt:
DRA NER PÅ SÖTSAKERNA, IDIOTER!
Borde stå som övertext i samtliga diet-beskrivningar för att ens få publiceras, för det är vad dom handlar om. Visst, vissa fokuserar på bröd eller andra kolhydratbaserade livsmedel som "skurken i dramat", men alla har godiset raderat från deras upplägg. En liten tankeställare, kanske...

Lite kost-infortmation

OBS! Långt inlägg! Bilderna visar ca-mängd man behöver äta för att få i sej ca 30 gram proteiner.

Vill inte skriva kost-lära eftersom jag inte vill påstå att jag lär ut något, utan bara informerar lite grann.

Tre skivor tjälknöl(ljuset är storleksmarkör)

Alla människor i västvärlden skulle behöva berika sina liv med lite mer engagemang för det vi stoppar i oss. Tror även att många av oss vill och har säkert försökt nån gång, men den vetenskapligt bevisade informationen försvinner i det otroligt stora sopberget som består av påhittade idiot-teorier. Kan låta dömande, men det finns så otroligt många skitteorier som stockar igen de bevisade och lärorika informationsflödena som, helt ärligt, inte är speciellt extravaganta eller revolutionerande. Det enda dessa nya teorier behöver är ett uns av sanning för att sen bygga upp ett totalt luftslott, som dom sen säljer till "quick-fix-fokuserade" och desperata människor som tar varenda litet gram i viktminskning som ett bevis på att "jorden är platt". Det dessa människor sen gör är att föra vidare denna predikan och hylla "den nya Messias" som allt som oftast är en amerikan som kan håva in stora högar med pengar från böcker, föreläsningar och annat skit dom kommer på.

Fyra ägg

Visst, många av dom går ner i vikt pga en ändrad kost, men det dom flesta inte har gjort före denna ändring är att räkna ut hur mycket kalorier dom egentligen stoppade i sej innan kostförändringen. Det finns så otroligt många av oss som inte tänker efter hur mycket vi egentligen äter under dagarna och om man även kombinerar detta med ett stillasittande liv så har man ett riktigt dåligt leverne, tyvärr. Det dom flesta gör, när dom väl tagit sej i kragen och fokuserar på vad dom äter, är att dra ner på socker och vetemjöl(är nästintill alltid fokus i samtliga dieter, men självklart inte alla)och äta regelbundet. Den sista, men ack så viktiga, delen i dieten som oftast är "stenen som stjälper hela lasset" - inte fuska! Håll er till den diet ni valt utan att ta ett enda snedsteg utanför kost-ramarna.


Lägger upp en liten steg-för-steg-hjälp som kan hjälpa om man vill ändra sin vikt åt nåt håll. Kom ihåg - det här är inte en sanning utan bara en åsikt och lite information.

1) Hur mycket kalorier behöver jag få i mej varje dag?

1,5 kg potatis

Det finns många olika sätt att räkna ut hur mycket energi som din kropp behöver för att fungera.
Finns även många sidor att kolla in, men jag länkar den jag tycker är bra. Den är ganska exakt på entalet kalorier du behöver, men man behöver inte vara så exakt när man gör sin egen matsedel. Gör inte alltför mycket om det blir tio kalorier för mycket en dags måltid, utan helheten är viktig. Om du tar trapporna istället för hissen eller lyfter en tung kartong till bilen så har du bränt bort dom extra kalorierna.
http://www.kaloriguiden.se/rakna/kaloriraknare/

220 gram kvarg

2) Räkna ut hur mycket protein du behöver varje dag
Om du tränar hårt och vill lägga på dej mer muskler så tar du din vikt i kg gånger 1,6-1,8 beroende på vem du frågar. Då får du fram den mängd proteiner din kropp vetenskapligt behöver i dagsbehov/kg kroppsvikt. Mer än det blir bara utgifter som pissas ut till det lokala reningsverket. Många vill vara säkra på att verkligen inte missa ett enda gram protein och vräker i sej alldeles för mycket. Det man inte får glömma är att proteiner har energi i sej självt(4 kalorier/gram)så man måste även räkna med det i dagsbehovet fastän man ofta tror att det bara är av godo med proteindrinkar.
Om man inte har tänkt att lägga på sej mer muskler, så räcker det att multiplicera din vikt med 0,8 för att få fram den ambitionens proteinbehov. 
   Anledningen till att fokusera just på proteinerna är att det är dom som allt som oftast är svårast att få i sej. Fett och socker/kolhydrater finns väl tilltaget i det mesta, tyvärr.

3) Dela upp dagsbehovet i antal måltider och proteiner/måltid
I mitt eget exempel så väger jag ca 80 kg och behöver runt 125 gram proteiner varje dag. Eftersom

8 dl mjölk

man kan tillgodose med 28-30 gram proteiner vid varje måltid så "måste" jag äta åtminstone fem gånger varje dag. Jag väljer därefter produkter/måltider som innehåller omkring den mängden protein, plus att dom helst ska vara fett-och sockersnåla. Om måltiden inte har nog med protein (tex gröt) så adderar jag någon proteinrik källa (tex ägg eller kvarg) för att få upp mängden lite mer. Det man inte får glömma är att vissa kolhydratrika födoämnen även är relativt proteinrika (såsom pasta, som har 17% protein, och vissa brödsorter) och det måste även läggas till i beräkningen.
Snabb huvudräkning ger mej ca 500 kalorier i protein, så resten av mitt energibehov (som jag fått fram genom länken ovanför) kan fyllas med fett och kolhydrater.
   Måste medge att jag är feg när det gäller fettet så jag brukar fylla ut med kolhydrater och då främst genom gröt (gott i dom flesta former, tycker jag), frukt (inte för mycket - kan lagras som fett i levern om man äter alltför mycket) och rotfrukter (tyvärr för frugan=D).

1,8 kg gröt

4) Belöna dej själv OM du klarar av det
Om du vet att du inte klarar av att hålla dej till en sk ätar-dag (dvs en dag då frosseri av fet-och sockerrik mat konsumeras), så måste du nog tyvärr skippa den. Jag är en person som inte klarar av att hålla mej till EN ätar-dag, utan fortsätter så länge mitt samvete och min mage tillåter.
   Det jag istället gör är att baka lite nyttigare fikabröd eller bakelser med smaksatt protein som bindemedel plus kalorifattigt socker. Kan verka osmakligt, men jag klarar helt enkelt inte av det på nåt annat sätt.

Det är inte lätt att försöka hålla en någorlunda god kost som får dej som individ att må bra och inte lägga på sej för mycket "trivselvikt". Vissa tar det till det extrema och går för långt - för lite kalorier, helt enkelt, under för lång tid - och det är ju inte heller bra, men långt mycket mindre vanligt än det motsatta.

Finns en sak jag brukar påstå när jag diskuterar detta ämne med bekanta:
Det svåra är inte vilken diet man ska följa, utan att inte äta för mycket kalorier.