Våren betyder EM för Kyokushin

Det är sällan som det är några mästerskap inom knock down-organisationerna under juli-augusti så det brukar avverkas rejält många världsdels-tävlingar i slutet av april till början av juni. Det är relativt svårt att hinna se allt som släpps på You Tube, men jag brukar försöka så gott det går. Tänkte ta upp två namn i det här inlägget - ungraren Gabor Rosza (som jag nämnt förut och även länkat klipp till) och spanjoren Alejandro Navarro med sitt karaktäristiska utseende - rakat huvud och långt, flätat skägg.
Det jag tänkte fokusera på i dessa två matcher i länkarna, är den tjuriga och orubbliga viljan som besitter en fighter. Båda nämnda är riktigt duktiga tekniker - Navarro i tungvikt och Rosza i lättvikt - och är välkända i respektive organisationer för sina fantastiska prestationer. Det som skiljer dom åt är, i min mening, väldigt lite men det Navarro klarar av mot sin motståndare är att nöta ut honom och ha den där lilla "edgen" av vilja som ibland kan fattas merparten av alla tävlande.
   I Gabor Roszas match har den georgiska fightern bestämt sej för en uppenbar, men mycket smärtsam taktik - gå framåt, ta stryk och visa sej som den hårdare fightern. Planen lyckas, men kostar honom både ork och viljan att gå fullt ut i finalen, så en välförtjänt silvermedalj ger hans mod/galenskap honom. Det man ser tidigt i matchen är en frustration och, tills sist, irritation från Rosza när hans tekniker inte ger den verkan han hoppas på. Kan förstå hans uppgivenhet när en välriktad spark mot huvudet, i slutet av matchen, inte sänker motståndaren utan att han fortsätter med samma beslutsamhet. Det är i det här läget som dom få, riktigt tjuriga utövarna klarar av att hitta den där sista energin, fantasin eller något annat inom sej, som vänder situationen från nästintill panik till vinst, eller åtminstone en förlängning. Vissa kallar det hunger att vinna och andra kallar det vilja. Vad det än är så är det imponerande att se detta fenomen och det är många mästare som har det, men inte alla.

I Navarros fall så är det han som är den tjuriga av dom två finalisterna. Det ser ganska risigt ut för honom relativt långt in i matchen. Ungraren är både längre, tyngre och explosivare, vilket ger honom två bra svep som inte ger nån utdelning.  Det man däremot ser hos Navarro är hans "blick för spelet" eller "gameness". Han ser när han ska tempoväxla, avvakta eller lägga tryck på motståndaren. Det jag mest imponeras av är att han inte förivrar sej - när han märker att hans motståndare backar, men inte går ner av smärta, behåller han lugnet och försöker ändra sina vinklar så att en kontring försvåras.

Ingen av dessa matcher är nåt man kommer att skriva om i historian (om inte nåt hemskt skulle kunna länkas till just dessa matcher, vill säga) för dom är relativt tråkiga, men väldigt intressant att titta på om man just bara ser till det taktiska och eventuellt vill förundras över människans förmåga att tåla smärta.
 
Nya svensken