Min fascination för tyngdlyfting

Jag har - så länge jag iaf kan minnas - alltid haft ett  otroligt intresse och en ännu större fascination för tyngdlyftning och dess komplexitet. Jag vet inte riktigt varför men jag tycker det är fantastiskt intressant att sitta och titta på tävlingar och träningar med tyngdlyftare i allmänhet, men asiatiska lyftare i synnerhet. Det är lite svårt att förklara men det är något speciellt när man ser en sån tekniskt, markant skillnad på dessa - oftast kineser - asiater mot dom övriga, mycket duktiga deltagarna. Har förstått, via SVT´s dokumentärer, att kineser drillas fruktansvärt hårt redan från barnsben vid olika idrotts-skolor där man nästintill adopteras av staten för att leva och träna under lärarnas/tränarnas krav och skolning. Det som har varit nytt för mej är att det gäller samtliga Olympiska grenar, inklusive tyngdlyftning.

Här under är en intressant länk där en icke-kines(vet tyvärr inte hans landstillhörighet)har fått lov att träna och filma i en kinesisk tyngdlyftarlokal. Det intressanta är att i denna lokal - som det säkert finns 100-tals av i Kina - ser man helt otroliga vikter av atleterna och dess namn är bara ett i mängden, så jag kan förstå att det bara är toppen av isberget man får se på VM och OS.

Vad jag har förstått - som jag tycker är extra intressant - är att anledningen till varför en lyftare blir uttagen till att representera sitt land är inte enbart en eventuell vinst vid en nationell tävling, utan att hen är jämn i sina lyft. Atleten har inte bara något enstaka pass eller tävling som lyften stämmer på, utan har en jämn och mycket, mycket hög lägsta nivå. Det intressanta med kineserna i -77kg detta år var att ersättaren till 1:an blev skadad så nummer tre i turordningen fick representera Kina och placerade sej på andra plats. Klart godkänt enligt mej, men säkert inte enligt deras egna coacher, skulle jag tro.

Som jag skrev tidigare så har jag ett stort intresse för tyngdlyftning, men inte tid och lust att anamma dess livsstil och engagemang. Tränar redan lite förenklade moment för att kunna nyttja dessa i min vardag och inom kampsporten, men skulle aldrig kunna hänge mej såpass mycket som skulle behövas för att eventuellt tävla, även om det skulle vara på regional nivå. Det tillåter varken fru eller övriga delar av mitt redan tidsmässigt fyllda liv.

Här under är det den Azbekiske(tror det skrivs så?)världsmästaren i -105kg, Ilya Ilyin, som specialfilmats med slowmotion-kamera. Jag är lite väl teknikfixerad, men om ni orkar och vill se alla lyft, så lägg gärna märke till dessa små saker
- stången dras upp till höften och stöts med höften(förenklat) upp till ca solar plexus-området innan han drar sej själv under stången för att hamna i rätt position
- höftstöten läggs just ovanför skrevet på samtliga ryck och strax under vid samtliga frivändningar. Beror inte bara på handbredden utan även individuell teknikanpassing. Kineserna drillas hårdare och får sällan individualiseras och lägger höftstöten för båda lyftteknikerna lite ovanför skrevet
- höger fot glider utåt vid frivändingarna. Varför? Kan vara stelhet i vänster ljumske eller höger höft som tyvärr kan ge en härligt, långvarig rehabilitering
Denna lyftare är helt fantastiskt duktig och har en otroligt bra teknik, men kan vara intressant att se saker som ögat inte hinner med att se i vanlig hastighet.

Traditionen fortsätter

Gran och stjärna

Ask, ljus och tomte

Lika traditionsenligt som julgran, Aladdins chokladask, julstjärna, tomte
och adventsstake, så är även jultävlingen traditionsenligt avgjord. Detta år så var det få - endast fem tappra inklusive mej själv - deltagare, men det viktiga är att den utförs, enligt mej. Är ett bra sätt att kolla lite "status" på sin fysik samtidigt som vi kan på, ett mindre smärtsamt sätt, tävla mot och mot varandra.
   I år blev segraren John Carlström som dominerade med sin muskelkondition och segade sej i samtliga momenten till första-eller andra-placeringar. Lika traditionsenligt blev det således fotografering med bar överkropp och tomtemössa plus äran att förnedrat och vunnit över sina team-kamrater.
  

Def(f)enitiv segrare

Besviken Klas tappade leendet med förlusten

Momenten under årets tävling var enbart inriktat på egenkroppsövningar
statiskt eller mest antal repetitioner. Började med militärens GMU-övningar som statisk ryggups och statiskt hängande chins med hakan över chinsräcket plus en icke GMU-övning som var den sk jägarvila. Dvs sitta i 90ºs vinkel mot en vägg så länge man kunde. Efter denna första del gick vi vidare med att utföra övningar under tidsstress, vilket menas att vi hade ett antal sekunder på oss att utföra en repetition innan nästa skulle vara påbörjad.
Exempel - hoppa ett djupt grodhopp framåt var femte sekund.
Förutom ovanstående moment utförde vi även Knektar, ryggups-variant och Superman-pushups som gav dom flesta en härligt syrlig känsla i axlarna.
   Tyvärr så var jag både fotograf och deltagare så inga kort togs under momenten, men lite posing-bilder till blogg och Facebook-gruppen är ju aldrig ett dåligt alternativ.

Ny flockmedlem

Rego och Dagny

Har haft turen att kunna utöka "familjen"med en liten stjärna som heter Dagny. Tar ganska mycket av våran tid, men julen är i antågande så jag ska försöka samla ihop lite ämnen som jag kan bränna av och skriva ner då istället.

En atlet som "hittat rätt" sport

Måste bara snabbt länka och skriva lite om en, för mej, otroligt imponerande atlet inom idrottsvärlden. Jag har ett väldigt stort intresse för amerikansk fotboll med allt från deras sätt att träna, till hur taktik och attityd binds ihop och anpassas efter motstånd. Har mina egna favorit-spelare och lag, men har mer och mer börjat imponeras av en riktigt duktig spelare i Houston Texans som heter
JJ Watt.
   Hans uppgift är att försöka hindra motståndarlagets bollinnehavare att passa eller springa med bollen(mycket förenklat förklarat), vilket han är otroligt duktig på att göra. Det riktigt intressanta är att han numera även används då och då i Houstons anfall. Detta kan kanske verka som en petitess för dom som inte är speciellt insatta i sporten, men som en jämförelse kan jag ge alla med ett "vanligt" fotbollsintresse en liten tankevurpa - Zlatan blir placerad som back istället för divig och bolltrixande målgörare! Det skulle göra att både ett och annat ögonbryn höjs runt om i världen.

 Det jag tycker om med länken är att man får en liten inblick i hans attityd(som i USA kallas för "swagger" som kan, enkelt, förklaras med "kaxighet med glimten i ögat")och otroliga driv när han om och om igen ställs man mot man med motståndaren som har som enda uppgift att stoppa hans tacklingsförsök på bollhållaren.

Här ovanför är ett litet klipp när han maxtestar sin explosivitet under försäsongsträningen. Ha i åtanke att han är 196 cm och väger 130 kg, så det är en otrolig kraft som måste ansamlas i ben-och bål-muskulaturen.

IKO1´s VM(All Japan Open Tournament)

Inte alltför muntra medalister, men men...

Den som är lite insatt i karate-världen vet säkert att det finns otroligt många organisationer och förgreningar till höger, vänster, upp och ner. Kommer att försöka bena ut lite grann av det i ett inlägg framöver, men nu vill jag bara nämna att IKO1(International Karate Organisation) har haft sin årliga Open-tävling och en ny vinnare har korats. Tävlingen körs i öppen viktklass så det är rejäla grabbar som är med och gör upp om äran i denna tävling. Vinnaren, Darmen Sadvokasov från Ryssland, är 178 cm lång och väger in på 90 kg, medan tvåan och trean - som båda vara japaner - hade måtten 184 cm med 104 kg plus 173 cm med 84 kg´s vikt. Allmänt kan dessa mått inte verka speciellt, men i karatevärlden så är det oftast det omvända när det gäller tiotal s a s - alltså att det i vinnaren Darmens fall brukar vara att personen är 190 cm lång och väger i på 78 kg. Iofs så gör dessa tävlingar, där vikten är oväsentlig så länge den inte påverkar dina prestationer, att atleterna inte behöver tänka alltför mycket på vad dom stoppar i sej innan turneringen. Kan vara skönt att för en gångs skull, när det kurrar i magen, inte behöva bita ihop utan ta sej en bit mat.

Länken till tävlingen
https://www.youtube.com/watch?v=rBePyAYxPOU

Två år till nästa VM! Äntligen!

Efter några veckors skrivkramp är jag tillbaka med min dagboks-variant till blogg.

Återigen rumänsk och rysk dominans under VM

VM i Ashihara har arrangerats - med några få undantag - varje år sen början av 1990-talet. I helgen gick årets upplaga och Amando Morino och David Backteman representerade oss svenskar med mycket bra resultat. Efter helgens tävling så kommer den att arrangeras vartannat år pga ekonomi för arrangörsländerna - en rejält stor organisatorisk mardröm, kan jag gissa - och att locka fler fighters när det blir mer sällan man har chans att få tampas om dom ädla medaljerna.
 

 För mej så ger det en chans att få lägga upp och utföra mina "planer" utan att känna panik inför mästerskap, för dom mer erfarna atleterna, samtidigt som jag försöker bygga organisationen underifrån med nya, lite mer oerfarna fighters, som behöver fokusera mer på det basala i deras game-plan. Har redan börjat fokusera mina träningar mot mer sparktekniker, men kommer nu lägga in slag-tekniker plus att strippa av eleverna deras skydd.

Ryssland, Rumänien och Ungern. Skulle vara fantastiskt med Sverige på den pallen

Har alltid förespråkat mycket skydd under träningarna men har kommit till en liten T-korsning och måste helt enkelt tänka om lite grann eftersom jag har fått lite annat resultat än vad jag hade tänkt mej. Det viktiga som jag vill poängtera är att jag inte har fått en felaktig "produkt" utan fått fel "smak på varan" s a s. Atleterna har blivit riktigt duktiga men har fått en falsk trygghet pga jag har tvingat dom att ha mycket skydd så att dom inte skadar sej när vi tränar. Det har medfört att dom har mycket bra fysik, för det tvingar dom att trötta ut varandra när vi sparrar, men väldigt sällan tänker på var dom placerar sina slag, sparkar och knän för det spelar ingen roll var dom träffar - dom har för mycket skydd för att känna, eller ge, smärta. Detta ska det bli ändring på - på gott och ont - men självklart med lite modifikationer för jag tycker det är underbart att se när dom har sin fantastiska fysik jämte andra utövare.

Motivation

Har inte skrivit på några veckor pga "ej träningsrelaterade" händelser i vardagen som har tagit upp mer tid än jag haft över, så då har uppdateringarna fått vänta tills mer tid har funnits. För att summera ihop lite av det jag reflekterat över så är det olika människors motivation till att träna, som tagit upp mina tankar. Har, mest troligt, tagit upp det här flera gånger förut, att min motivation kommer av ett nästintill livslångt tränande av olika idrotter och inriktningar, men mina funderingar har faktiskt riktat in sej på hur andra tänker, funderar och fungerar inför träning och, eventuellt, tävling. Anledningen till mina grubblerier är att jag tycker det är så märkligt när folk helt enkelt bara lägger av.
-"Lägger av med vad?", kan man fråga.
-"Med allt!", kan tyvärr svaret vara.
Nu menar jag inte att andas, äta, sova, leva och allt annat, men eftersom jag anser detta vara en träningsblogg, så menar jag självklart all slags träning. Tänk att gå från att träna regelbundet tre-fyra dagar i veckan på en seriös, amatör-nivå med någon slags idrott eller annan organiserad verksamhet i gym eller i löparspår, till att bara helt sonika sluta med allting. Istället för att packa väskan, transportera sej till den eventuella anläggningen, socialisera sej före och efter träningen i mer eller mindre mängd, utföra aktiviteten och därefter transportera sej hem så gör man...ja, vad då!? Vad fan är det som man gör alla dessa timmar som helt enkelt lagt i ens knä, då man inte tänker fortsätta att aktivera sej fysiskt ansträngande nåt mer i sitt liv. Förstår helt klart om man renoverar ett kök eller annan del av sitt hem, får barn eller att annan oförutsedd händelse kan göra att mitt tidigare träningsintresse får minskas eller byta inriktning, men vad är det som gör att man bara slutar? Har tyvärr en hel del människor i min omgivning som gjort just detta - både bekanta som tränat och inte tränat med. Har tyvärr inte fått en enda bra förklaring av nån av dessa personer, men en hel del av riktigt dåliga bortförklaringar och samtliga har jag fått utan att ens ställt frågan om deras bortavaro från träning. Man måste självklart få göra ändringar i sitt liv om man så vill, men jag blir lite lätt irriterad när den enda orsaken till att inte aktivera sej är lättja. När man låter allt förfalla och bara sakta, men säkert, förtvina i ett tjockt lager av fett och igentäppta blodkärl.

   Har många gamla träningsbekanta som har skaffat familj och hus - som är den största orsaken till motionsbortfallet - men dom har även skaffat en sjuhelvetes mage och dubbelhaka. Det konstiga är att intresset för god kosthållning och fantasi försvunnit med brist på aktivitet. Det vanliga svaret är att jag inte vet nåt pga barnlöshet, men samtidigt har jag ett antal bekanta, med ett eller flera barn, som har fortsatt aktivera sej själv plus det barn som för så många andra, varit en käpp i deras hjul. Det är där som ordet fantasi, som jag skrev för två meningar sen kommer in i leken.Vad dessa föräldrar helt enkelt gör är att aktivera sej med sina barn eller aktivera sej, med sin tidigare träningsform, medan barnen skolas in i motion via alla ideella klubbar och föreningar i detta avlånga land.
   Ett klockrent exempel är Judo för barn på Boden Bushidocenter. Minst en gång i veckan tränar barnen tillsammans med en eller båda av sina föräldrar. En helt suverän idé som jag tycker fler ska anamma, för ärligt talat så börjar vi faktiskt blir lite väl feta i det här landet...

  

Att vara coach

Fightande coach

En viktig person i mitt liv är - som jag skrivit tidigare - Per Backman och han lärde mej hur viktigt det är för fightern att förstå hur coachningen egentligen går till. Många tror att det är som viktigast "just när det smäller" på mattan, men det börjar såpass mycket tidigare än så.
   Han(Per)poängterade hur avgörande för framgång det är att coachningen börjar ca 6-12 månader före det utsatta målet. Under resans gång kan/bör man ha delmål(mindre tävlingar) och kortare utvärderingar för eventuella, mindre justeringar för att lättare kunna rikta in sej i rätt riktning. För att detta ska kunna funka krävs det ett stort förtroende i relation coach/fighter så att inte blir en ansträngd relation mellan dessa parter.

   Hur ska jag som coach kunna ge utövaren förtroende för mej? Det här är en fråga som jag funderat ganska mycket på dom senaste veckorna efter det att jag bestämt mej för att "bara"coacha och lägga tävlingsambitionerna på hyllan. Visst, jag kan fortsätta sparra och träna med atleterna så länge som jag är deras coach, men ärligt talat så blir jag varken yngre eller snabbare, så det skulle bli en långsamt nedåtgående spiral mot förödelse. Jag måste bygga förtroende på något annat sätt och det jag hittills kommit fram till så är det genom kunskap och ärlighet.

Kunskap - läsa, se och även medverka i aktiviteter som fyller på min kunskapsbank. Att prova dom nya kunskaperna med mina gamla(kunskaper) tror och hoppas jag, ska kunna ge något nytt och förhoppningsvis unikt. Kort sagt så vill jag att denna matematiska uträkning 1+1=3 ska gälla. För att atleten/fightern ska få förtroende för det jag säger/påstår brukar jag nästintill alltid använda mej av handling/konsekvens-övningar under träningspassen. Tex så kan man låta en fighter använda mycket slag mot sin "motståndare" som i sin tur fokuserar på att sparka låga sparkar mot "den slåendes" stödjeben så att han/hon får svårt att behålla balans och kraft när anfallet ska utföras. Konklusion - om motståndaren slår mycket så försök störa hans bas så blir han inte lika aggressiv och jag kan styra matchen dit jag vill. I denna kunskapsbank måste även psykologi och "beteendelära" finnas med för att nästa punkt inte ska bli till något negativt utan istället motiverande.

Situationsanpassad problemlösning

Ärlighet -är svårt som fan, ärligt talat. Förutom att jag inte får uttrycka mej känslomässigt, utan bara hålla mej till prestation, så måste jag också även uttrycka mej till personen efter vad dom är för individ. Det är här det riktigt svåra kommer in i leken. Vissa kan helt enkelt inte ta åt sej av coachning! Vad jag, eller nån annan, än säger till dessa människor så rinner det bara av dom, som vatten på en gås. Det finns alltid (bort-?)förklaringar till visst beteende, ork eller bristande vilja. Vanligaste ursäkten är oftast för lite sömn eller för mycket jobb/skola. Enligt dessa individer är det aldrig deras bristfälliga uppmärksamhet eller nonchalans som orsakat eventuella fel eller bortfall av "gemensamt" bestämda uppgifter som inte utförs. Det ät alltid någon/något annan/t som är problemet och roten till det onda. Dessa människor är oftast mycket talangfulla och har fått höra det från många andra, tidigare under deras "karriär". Problemet med att pumpa en individ med för mycket lovord är att efter ett tag tror dom på allt som sagt och känner sej nästintill perfekta. Lagom med beröm och kritik brukar vara bäst. Trist, men sant.
   Sen finns det även dom som är åt andra hållet - "dom skyldiga"! Vad man än säger - hur försiktig jag än försöker vara - ber dom nästintill om ursäkt för sina ej perfekta tekniker eller taktiska missar. Med dessa måste jag istället försöka se vad det grundläggande problemet kan vara för att dom ska kunna bli bättre på nån enstaka sak och kanske få såpass mycket självförtroende så jag sen kan guida dom vidare. Dessa individer brukar jag oftast komma lite bättre överens med eftersom jag själv delvis har dessa tendenser och kan förstå hur dom tänker. Den första kategorin(gässen) däremot har jag svårt att samarbeta med och brukar sällan bli långvariga "förhållanden". Dom är alltsomoftast redan perfekta i sina egna ögon och behöver bara finjusteras lite...men inte av mej.
   Som tur är så är dom flesta jag möter i kategorin "dom skyldiga"-light. Alltså vill dom göra "rätt" och försöker lyssna på givna instruktioner, men med ett uns kritiskt, utvärderande tänk.

Många av problemen tar jag upp med Per och en stor kopp kaffe

Ytterligare en aspekt i det hela är att jag inte får se mej själv som profet, dvs en som har alla svar på ändlöst många frågor. Om det är något som dyker upp som jag inte vet hur det ska lösas måste jag helt enkelt svara att jag inte vet, alternativt lyfta frågan i gruppen och höra om någon annan har svar på problemet.

   Nyligen kom det upp en fråga om hur man skulle försvara sej mot nån som utförde stampande tekniker mot lår och knä i ett offensivt syfte(brukar vanligast vara defensivt). "Ingen aning", sa jag och lät atleterna para ihop sej och låta en i paret vara den drivande medan den andre skulle komma på eventuella lösningar. Något direkt konkret kom vi faktiskt inte fram till så den frågan tar jag med mej till eventuella möten i framtiden.
   Naturligt - efter förra meningen - så finns alltid alternativet i att en annan coach/tränare kan ha svar på dom frågor man själv inte kan svara på. Man måste då kunna svälja sin stolthet och faktiskt fråga om hjälp. Högmod kommer före fall.

En vägbeskrivning

Tänk er att denna sketch utspelar sej framför er i ett litet kvarter i den fingerade staden Staden:

"Evert står och krattar i trädgården när en förbipasserande främling kommer fram till honom och frågar om vägbeskrivning till Stadsgatan 1. Evert, som bott i Staden i närmare 25 år, har både promenerat och cyklat omkring ganska mycket i sin stadsdel så han känner sej säker på vägen till Stadsgatan 1, som han ger beskrivning till. Man kan ta sej till adressen gåendes både på höger och vänster sida av gatan, med cykel och med bil, så det går att ta sej dit relativt enkelt fastän det är ganska långt till målet. När Evert avslutat sin beskrivning så tackar främlingen honom, men lägger till att han har hört av en vän att man kan ta sej till Stadsgatan 1 både snabbare och en annan väg än den Evert nyss beskrivit. Därefter händer något mycket underligt och häpnadsväckande framför Everts ögon: främlingen börjar springa tvärtemot den riktning han velat ha adressen till. Han tvärstannar, sätter sej ner och vilar en kort stund innan han ålar sej mitt ut på den trafikerade bilvägen. Väl där sliter han upp ett hopprep ur fickan och leker cowboy som försöker fånga "hästar"(vettskrämda cyklister)skrikandes massa marinkårsinfluerade one-liners tills han blir abrupt avbruten av en bil som inte kunnat väja utan råkar köra på "cowboyens" fot. Vilt skrikande över smärta och irritation över bilförarens inkompetens(ej sin egen olämpliga placering på vägbanan)att föra fram sitt fordon, fortsätter han nerför gatan med Evert förvånande stirrandes tills dess att han är utanför hör-och synhåll.
    Med en ljudlig suck fortsätter Evert kratta sin gräsmatta tills han abrupt blir avbruten, tio minuter senare, av samma främling som med hög röst, näsblod och haltandes mot Evert, ifrågasätter hur han kunde påstå sej kunna vägen till Stadsgatan 1, för det var definitivt inte där hans färd hade slutat. Evert såg undrande på den skadade mannen framför sej och försökte febrilt formulera ett svar till denna, för honom, underliga fråga. Han tyckte att hans vägbeskrivning - som han gett många andra i sin bekantskapskrets med samma slutmål - hade varit tydlig. Det han sen sett främlingen göra var något helt annat, men han hade ändå gett Evert skulden för sitt egendomliga agerande.
   Tre alternativ bildades i Everts huvud:
1) Ge främlingen samma vägbeskrivning med den lilla ändringen att han talade lite saktare och artikulerade sej tydligare, med risk att han irriterade mannen för att känna sej fördummad.
2) Hänvisa personen till en granne eller en närboende bekant som ger en, mest troligt liknande, vägbeskrivning.
3) Schasa iväg galningen från din gräsmatta, låta honom hitta till adressen bäst fan han vill med risk för egen och andras säkerhet, men samtidigt slippa en eventuell ny besvärlig situation med denna pellejöns!"

Vilket/vilka alternativ hade du valt?

Kanske verkar konstigt att jag mitt i allt lägger upp en liten historia, men denna anekdot är vad jag har träffat på ganska mycket av under mina år med träning. Om jag ska skriva det i klartext så går det till ungefär såhär:
En person ska börja träna och ber om hjälp. Jag frågar vad målet med träningen är, hur mycket tid som kan läggas ner på träningen och hur mycket entusiasm personen ifråga tänkt lägga ner på träningen(halverar oftast det dom säger, så får man fram den egentliga entusiasmen). Jag skriver ner ett basic program med rörelser, set och repsantal plus att jag gärna tränar tillsammans med personen några pass för att kunna se hans rörelsemönster och eventuellt skador så att programmet justeras efter dom förutsättningar som finns. Oftast här - dom första gemensamma passen - kommer dom första frågorna om mirakelprogrammen, tips-och trixs för bästa resultat, superkosten, specialrörelserna och eventuella artiklar i byggar-och fitnesstidningar som personen antingen har läst eller, i värsta fall, "hört av en kompis". Jag brukar svara ganska diplomatiskt att det är ett maraton och ingen sprinttävling, eller något liknande/passande till frågorna som kommer upp och försöker få personen att se dom små framstegen istället för att drömma om orealistiskt, stora framsteg innan han ens börjat träna kontinuerligt. Det är oftast här nånstans jag s a s "tappar" personen. Det jag säger till honom är inte speciellt lockande utan ganska tråkigt - bra kost, regelbunden träning och vila, rätt rörelser och våga ta i så man blir trött. REPETERA!
   Med största sannolikhet kommer han glömma merparten av vad jag sagt, träna på lite grann för egen maskin, bli less pga uteblivna(drömlika)resultat, testa merparten av olika träningsupplägg - oftast byta ca varannan vecka - samtidigt använda en massa dyra, högkaloririka kosttillskott som ändå adderar mer energi än vad som surt förbränts i gymmet. I värsta fall provar han på något system som tangerar maxvikter flera gånger i veckan innan han vant sina leder, eller har en bra teknik för det, skadar sej och kommer aldrig mer att träna. Det tråkiga för mej är att den här personen, mest troligt, har nämnt till sina bekanta i början av träningsivern, att jag "hjälper" honom. Tänk er vad mitt rykte kommer bli om han får allvarliga men eller helt enkelt bara har en helt värdelös teknik när han, sporadiskt, fortsätter sitt gymmande och hänvisar sina "kunskaper" eller bannor till mej.

Det här är en av anledningarna till varför jag inte alltid "hjälper" dom som vill ha mina åsikter i gymmet. Jag brukar försöka skaffa mej en uppfattning relativt fort av vad det är för människa jag har framför mej. Visst, ibland kan jag ha fel, men med åren kommer visheten och rutinen, så nu kan jag avgöra relativt snabbt åt vilket håll det barkar och då behöver varken jag eller den "nödställde"känna sej lurade.

Ursäkta till alla som har svårt att läsa mycket text, men ibland måste jag bara få skriva av mej!

400 meter grodhopp - check!

Lite krut kvar i gammelbenen

Förutom att försöka gymma lite oftare och med mer (tvingad) entusiasm, så tänkte jag bocka av lite saker jag funderat lite på när det gäller fysiska ansträngningar. Är inga såna där ovanligt stora och världsomspännande saker såsom att bestiga höga berg, simma i hav eller äta konstiga saker, utan lite mer snabba funderingar och infall som jag ibland kan få eller fundera över. En av dessa funderingar har varit hur jobbigt det är att hoppa grodhopp ett helt varv på Björknäs löparbanor? Eftersom jag har lite vana av att hoppa ganska mycket grodhopp när vi tidigare hade måndagsfys, kändes det inte som en alltför udda fundering. Mitt intresse är att träna så lördagarna brukar jag tillägna två pass åt, så istället för att ta på mej skorna och sticka ut på en löprunda, svängde jag förbi friidrottsbanorna och gjorde ett litet försök. 269 hopp blev det! Vet inte hur lång tid det tog, men fick en rejäl pump i låren och efterkommande träningsvärk som fortfarande(tisdag)hindrar mej från vissa rörelser. Känns ändå ganska roligt så nu är det bara att börja bocka av andra små funderingar jag haft såsom att hoppa grodhopp för skidbacken i Pagla, 1000 meter grodhopp, springa upp för störtloppsbacken i Storklinten och några andra gamla, plus nya, funderingar. Vet att alla kommer bli jobbiga, men är ganska nyfiken på HUR jobbigt och HUR det kommer att kännas? Känslan är viktigt, som min sambo brukar säga( men det kanske inte är dessa sammanhang hon syftar på?!).

Nu blir det biceps, ett tag framöver!

Fyller snart 38 och tänkte passa på att gymma lite ett år framöver och se vad som kan åstadkommas. Kommer fortsätta att instruera, coacha och sparra, men fokus kommer ligga på träning. Blir inte bara gym utan all slags träning, men ska försöka att träna skivstång kontinuerligt och med disciplin. Har haft väldigt svårt att motivera mej för armträning, men nu är det bara att bita ihop och pumpa på!!!

Crossfit Games 2014

Rich Froning

Återigen stod Rick Froning högst upp på prispallen när Reeboks flaggskepp Crossfit Games avslutades för några veckor sen. En imponerande prestation att vinna såpass många gånger (4 st) fastän att tävlingsformen har exploderat och antal deltagare som försöker kvala in har ökat lavinartat, vilket medför att kvalitén på tävlingarna stadigt ökat. Kan vara vist att gå över att tävla i lag-momentet när han är obesegrad istället för att vara "den jagade" i dom individuella tävlingarna, till den dagen han blir besegrad. Best of-länk här nedanför.
https://www.youtube.com/watch?v=nv6DvmpajKk

Lukas Högberg

En svensk stjärna tändes även under detta års tävling - Lukas Högberg. Har säkert varit välkänd länge inom crossfit-världen men för mej - som enbart kollar in då och då i deras nästan sekt-lika bubbla - var denna atlet ett mycket positivt inslag med mycket bra teknik(säkert inte om man frågar coacher från tyngdlyftning eller gymnastikförbunden, men mej som lekman iaf) och mer "normalbyggd" fysik som verkar ha tränats upp med ändamålsenligt träning utan bicepscurls och bänkpress, kanske. Har ju faktiskt ingen aning om detta stämmer, men klart är då att man med blotta ögat kan man se våra europeiska atleter ha en betydligt mindre bröstparti och armar än dom nordamerikanska dito. Kan självklart vara en tillfällighet, men är ganska intressant när man tänker efter.

Sockersug

Nyttigt vs Flottbomb

1 kg´s chokladboll

Ett stort problem jag har är mitt omättliga sockersug. Vet att det är många, förutom jag, som har det och är inget unikt för just mej. Det jobbiga är att ju äldre jag blivit, desto större sug har jag utvecklat. Kan ibland få löjligt stora proportioner när jag närmast till inhalerar socker- och vetemjöls-baserade produkter. Det är inte så att jag går och tänker på godis, kakor eller rostat bröd hela dagarna, utan det funkar som ett damm som brister - när jag väl tar någon sötsak, eller liknande, rasar hela muren och allt kommer på en gång. Det positiva med åldern är att jag utvecklat lite bättre disciplin när det gäller att hålla mej ifrån "det söta". Brukar ha lördagar som den dag jag får och kan äta onyttigt, men ibland är det svårt att säga nej när man blir erbjuden på annan veckodag. Funkar relativt bra, men dom dagar det inte fungerar så har jag ett litet knep som stavas KNÄCKEBRÖD. Många brukar säga att det bara är att bita ihop, eller nån annan löjlig klyscha, men kan inte motivera mej alltid med just dessa "tips".
Ibland, helt enkelt, orkar jag inte bita ihop utan vill helt enkelt ha en ryvita, wasa eller annat knäckebröd på kvällskvisten. Vissa tycker att det inte är en sån stor grej att käka lite hårdbröd, medan andra tycker det är "skam på torra land", som gammelfolket brukar säga. Hursomhelst så kan det lätta suget såpass mycket att jag inser det jag redan vet - socker är inte speciellt bra.
  

Ibland måste även jag unna mej glass - trots laktoskänslighet

Nu ska jag medge att jag visst äter socker på mina "ätardagar", men försöker undvika det så mycket jag kan övrig tid under veckan. Går nog aldrig att undvika det helt och hållet men man kan iaf försöka undvika det in i det längsta. Som dom flesta vet, så är det otroligt många problem som uppstår när vi trycker i oss den onödigt stora mängden socker som många av oss gör. Nya, seriösa studier har fått fram fakta att det numera är bevisat att sockret även ger liknande problem på hjärta och kärl som man trodde var fettets "uppgift". Så försök iaf att unna dej lite mindre ofta framöver.

Semester

Har fyra veckors ledigt från jobbet och tagit en semester-resa söderut för att träffa syster med familj, så därför har uppdaterandet inte varit det bästa.

Kombinera nytta med nöje

   Jag tycker om och irriterar mej nästan lika mycket av att ha semester. Det positiva är att jag får ägna mer tid med mina nära och kära, vila upp mej och bara reflektera i största allmänhet. Det negativa är att mina rutiner ruckas ganska ordentligt - både mat- och träningsrutiner. Är ganska "enkelt" att hålla ett jämnt flöde av mat när man vet att det är rast varannan, var tredje timme under en arbetsdag.

Lätt att falla i fällan

Under denna semester ville jag försöka behålla detta intervall för att inte hamna i ett alltför ojämnt okynnes-ätande så tog jag och ställde min timer på telefonen att ringa var tredje timme, varje dag i veckan. Stiger upp ungefär samma tid varje dag så behöver sällan ställa om klockan utan det jag behöver ägna ca 10 minuter av varje kväll innan jag lägger mej, är att öppna kyl och frys, se vad som finns och därefter mentalt ungefär bestämma vad som ska inmundigas under nästa dag. Kan verka enkelt, men ifall man tycker det känns svårt kan man iaf planera upp första och andra målet mat så man har en bra start för att sen kunna komplettera med inköp för resterande dagen.
  

Fast en glass kan man unna sej

Träningsmässigt blev det Friskis&Svettis som blev mitt tillhåll under Linköpings-vistelsen. Hade första tänkt hälsa på bekanta på andra klubbar och kampsporter å tränat
med dom, men det blir en massa planerande och måste passa in med övriga, så det fick bli gym för hela slanten denna gång. Har bestämt mej för att ägna mer tid åt min egen träning framöver(olympiska lyft och egen kroppsvikt-baserade övningar)så att jag mer helhjärtat kan coacha dom fighters som vill tävla. Var i valet och kvalet att eventuellt göra ett "sista ryck" med att tävla i knock-down, men jag känner att suget att tävla inte är lika stort som det varit, utan mitt stora intresse har alltid varit själva träningen så det är det jag satsar min tid och ork på. Sen kan jag eventuellt tävla ändå, men kan vara i allt från löpning till crossfit eller en mindre karate-tävling. Det viktiga är att jag måste känna att det är roligt.

Filmtema-torsdag

Som jag nämnde i förra inlägget så har jag börjat ha lite filmtema på fyspassen i sandtag eller annan plats som vi numera förlägger träningen på. Egentligen inte nå speciellt med filmtänket mer än att jag ger dom som eventuellt kommer på torsdagspassen en liten föraning om vad som kommer att utföras. Plus att det är en liten avslappnad, rolig grej så man inte tar alltför allvarligt på fysen. En liten förklaring kan vara på sin plats för förenklad förståelse :

Tungt pass men det gick

SEVEN - börja med att springa, jogga eller gå uppför sandväggen och väl uppe utför man valfri övning á 7 repetitioner. Därefter är det bara att gå ner för sandväggen och börja om ytterligare sex ggr till.

300 - hör man kanske på namnet, men hursomhelst så sprang vi även denna gång uppför sandväggen, utförde valfri övning maximalt antal ggr. Därefter började man om nerifrån igen, tog sej upp och plussade på det nya antalet reps man utförde och fortsatte på det sättet tills man hade gjort 300 repetitioner.

Var nära att lägga av efter tredje varvet

FREDAGEN DEN 13 - utförde vi i Pagla och gick till så att vi sprang uppför pulkbacken, utförde 13 axelstötar med hantlar och fortsatte därefter längs spåret vid backens topp ca 150 meter i sida. Väl där - efter ca 150 m - började spåret gå ner mot starten igen så då utfördes 13 thrusters med skivstång innan nerjoggen. Detta gjorde vi på tid, ca 20 minuter, pga värmen.

8 MILE - åtta vändor uppför liftspåret i Paglas andrabacke och på toppen utföra åtta reps av valfri skivstångsövning.

Inte många pallade med 300

DE 12 APORNAS ARMÉ - två skivstänger med den ena stången i början av en ca 100 m lång, lutande grusväg och den andra vid det tänkta slutet av övningen. Första personen kör 12 reps av valfri övning, rushar - om möjligt - upp till nästa stång och utför 12 nya reps och går därefter ner för att repetera 11 ggr till.

Som jag skrev tidigare så var det inte alltför allvarligt med filmtema. Är ett ganska enkelt upplägg med löpningar och anaeroba övningar med egen kropp eller lätta vikter. Kan ibland vara så "enkelt" när man vill bli vältränad - behöver inte vara massa med flashiga kläder, maskiner eller program. Kunde egentligen tagit vad som helst som tema för passen - färger, bestick eller bilmodeller - men nu blev det filmer pga att jag trodde det kunde bli en rolig funderare, helt enkelt.

I nästa inlägg blir det lite summering av sommarträningen - lite tidigare än väntat men fick reda på närmsta tävlingen så vi går in i "tävlings-mode" redan om tio dagar.

Finbesök och uteträning

Lilla Vera var på besök

300 meter löpning...

Har haft sån tur att vi fick vara hundvakter åt en tik av samma ras som våran egen. Lite otur att hon löpte när hon var här, men hennes ägare var i stort behov av hundpassning och vi vill verkligen inte säga nej till ett sånt trevligt avbräck i vardagen. Var ganska stor frustration från våran egen, testosteronfyllda hane, men det gick bra till slut iaf.

För egen del så trummar jag vidare med mycket kondition plus explosiva
moment i en ohelig blandning. Brukar säga att dom två - explosivt och kondition - är en motsägelse att träna pga att explosivitets-träningen kräver fräscha, laddade muskler och konditionen mjölkar ut kroppen på just dessa "ingredienser", men iofs så är det just det som gör kampsporten så intressant ur ett tränarperspektiv - svårt att veta exakt av vilka moment man ska träna till varje individ.

...plus lite stötar för

överkropp och bål.

Blev två resor till skidanläggningen Pagla i veckan. Torsdagen sprang/joggade/gick man upp i liftspåret till toppen och väl där utfördes valfri skivstång-eller hantelövning innan den branta promenaden ner påbörjades. Lördagen var jag där själv med hund plus sambo och sprang 300-meterslöpningar med hängstötar med hantlar efter varje varv. Ganska lik torsdagens pass men sprang plant istället för uppåt pga ordentlig utmattning i ben plus vader från
förra passet.

Snabb, liten rackare

Värmen har hållit i sej så det blev som jag - halvt om halvt iaf - förutspådde! En andra simtur denna sommar så nu blir det jobbigt somrarna framöver om jag ska försöka återupprepa, eller knäcka, detta års badkvot. Återigen lite bildbevis för den som eventuellt skulle tvivla.

Just det - vi kör filmtema på våra torsdagsträningar, men det tar jag nog upp i nästa inlägg. 

Ännu ett ärr på listan

Börjar bli några streck i nunan!

Brukar skämtsamt slänga ur mej att "jag är varken smart eller vacker, så du kan lägga in slagen mot huvudet för värre kan det inte bli!", när jag boxas. Igår så fick jag ytterligare ett litet datum i protokollet då jag skulle, för en gångs skull på nästan två år, köra lite lutande hantelpress. När jag i andra eller tredje setet skulle pressa upp så fick sprinten i bänken för sej att hoppa ut, men tur i oturen så lyckades jag på något ungt och explosivt sätt, skjuta hantlarna över mitt huvud och ner på golvet. Bakre delen av vänsterhanteln lyckades göra ett kortare stopp högt upp i pannan, men annars klarade jag mej med lite lokal värk där den träffade och ingen hjärnskakning.

Gymmet jag tränar på har behövligt bytt ägare för några veckor sen så jag hoppas verkligen att det lilla problemet med en glappande fjädersprint kommer vara åtgärdad inom snar framtid.

Högsommarvärme till frukost, lunch och middag

Dom veckor som passerat efter midsommarens svala överraskning har helt förbytts till pressande värme. Temperaturen har legat mellan 22 och 29 grader(fastän SMHI envisas påstå att det är 18-20 grader stup i kvarten - lite märkligt måste jag skriva) hela tiden så det har varit lite tungt med vilan när nattsömnen inte är den bästa med fuktiga lakan. Ska dock inte klaga - har aldrig haft problem att träna pga värme - i Sverige, ska jag tillägga. Känns skönt att kunna träna lite när jag vill och vad jag vill när väder inte är något problem - är det runt 30 grader så blir det ett lite kortare och svalare längre.

   Fick tyvärr lite tråkiga besked av en annan organisations tävlingsarrangör att dom ska ta ett

Goodluck kiss!?

sabbatsår och inte hålla tävling i år. Tydligen är det mesta uppstyrt av en individ som, helt förståeligt, anser att arbetsbördan blivit lite för mycket och avlastning från klubbkompisar för liten. Har vi lite tur så kommer Luleå Karate Klubb ta över arrangemanget detta år så att mina träningskompisar får en lagom stor tävling att sparka igång det nya karate-året med.

Skönt avbrott i lyften

  Min egen träning trummar på relativt stabilt. Har, som jag skrev i förra inlägget (tror jag), omedvetet ändrat mot att träna mindre med skivstång och mer kondition/snabbhet med egen kropp. Mina tidigare skador märks mindre av och jag känner mej explosivare plus konditionsstarkare än nånsin så nåt positivt har min "kompass-ändring" gett. Det som gjort den mesta skillnaden, tror jag, förutom min ändring av träning, är att mina sparring-partners börjat "kötta" på lite bättre när vi slåss. Inte lika snälla och artiga under ronderna utan vågar ta för sej mera, chansa på nya, svårare tekniker och även vilja sänka den person står framför dom. Det medför att jag måste ta mej ännu ett steg högre på "stegen" eller helt enkelt bli dominerad. Iofs - kommer inte att kunna utvecklas så mycket mer så några av mina sparring-partners har redan fått börja hålla igen lite. 40 år närmar sej och flera av dom jag tränar med är nästan hälften så gamla som jag och har mycket mer explosivitet i sina kroppar, men jag tänker inte sluta sparra för det - måste inte vara bäst på det jag gör, men så länge jag tycker det är roligt så kommer jag fortsätta träna hårt.

Kallt, kallt, kallt!!!

   Förresten så tog jag - Daniel Sveder aka världens största badkruka - en liten simtur i veckan. Tror
jag inte doppat mej utomhus på säkert tio år, men nu tog jag mej äntligen ut i kall-vattnet och simmade lite grann. Var inte ett dugg varmare än jag trott men Rego gör jag det mesta för och hans leder behöver "smörjas" genom att simma, så simma blev det. Bildbevis fick jag oxå, så det här kan jag nog leva på i tio år till. Hoppas jag iaf för det var verkligen inte skönt. Men iofs så har värmen fortsatt ytterligare fem dagar sen den här bilden togs så kanske, kanske...

Midsommar, Storforsen och ömmande skenben

Midsommar-tårta

Fick möjlighet att elda i kylan

Är ganska länge sen jag skrev något, men ska försöka summera och utvärdera lite vad som hänt dom senaste två veckorna i mitt lilla träningsliv. Midsommarafton kom med dunder å brak - eller kyla å blåst, om man vill skriva det istället - och jag tog mej tid att vila mycket plus träna mycket. Har skrivit lite tidigare att jag kommer att fokusera lite mer på mej själv och min egen träning nu och framöver, men det betyder inte att jag enbart kommer nöta på själv utan träna det jag själv tycker är roligt med eller utan träningskamrater. Fördelen med att vara ute hos min sambos föräldrar - där jag var midsommarhelgen - är att deras hem ligger några hundra meter från ett mindre sandtag plus att deras garage har en slät, fin cementplatta som jag kan nyttja min skivstång med bumpervikter utan att känna oro för eventuella ekonomiska eftergifter när jag avslutat ett pass.

Springa bör man...

Upplägget för den här sommaren har blivit lite mer konditionsinriktad och mindre skivstång än jag hade planerat, men det är inget jag lider av utan får försöka nyttja min kropp lite mer än mina första, ambitiösa planer inför sommarens träning. Det jag i alla fall har fortsatt fokus på är den hårda linjen av kondition och explosivitet, för jag märker av ett betydligt högre tempo och svettigare ronder på både boxningen och karate-sparringen mot dom som haft möjlighet och disciplin att kontinuerligt träna dom senaste veckorna. Kan förstå att det inte är det lättaste att motivera sej själv när närmaste tävling är nästintill fyra månader bort, men är ju heller inte fel att ta lite träningsvila så man får lite perspektiv på tränandet och eventuellt får ett sug tillbaka, förhoppningsvis.

Mäktig upplevelse

I helgen åkte jag upp till Storforsen och levde lite tillfälligt lyxliv på deras hotell och spa-anläggning.
Har aldrig gjort något sådant så jag blev positivt överraskad hur gott det gjorde för min kropp och knopp. Det var verkligen behövligt med total avkoppling och att låta alla "måsten" stanna upp ett tag. Är svårt att förstå dom otroliga kontrasterna som bildats på den platsen där den mullrande, monster-lika forsen har bildat små, sipprande bäckar som flyter bredvid varandra med endast ett stenblock eller ett rotsystem som gjort att dom skiljer sej åt. En syn som måste upplevas, kan jag rekommendera.

Får kramas lite så jag glömmer min värk

 Gjorde ett lite svagt försök att lätta lite på skydden denna vecka under sparring-passet, men åkte direkt på småskador i båda skenbenen. Brukar allt som oftast träna med dubbla benskydd för att ha möjlighet att sparka med full kraft, när jag sparrar, utan oro att skada varken mej själv eller min träningskamrat. Detta pass ifråga ville jag se om mitt nya upplägg gett "snabbare fötter" och det hade det gjort, MEN även till min sparringkollega som lyckades blocka ett antal av mina sparkar över låren så jag fick några rejäla blödningar efter några "skenben-mot-skenben-kollisioner". Jajja, för helt enkelt bli ännu snabbare, då!

6 år sen, men känns mycket närmare

Nina Segermans collage av Per

Kommer ihåg vissa detaljer bättre än andra. Vissa saker kan jag förvrängt och andra vara knivskarpa, men det starka innehållet i minnes-mappen är att Per Backman dog dagen innan midsommarafton för sex år sen. Vet faktiskt inte det exakta datumet för hans död men påminns alltid om det som inträffade den sommaren, runtomkring dessa dagar. Det var efter en relativt lång och mycket besvärlig cancer-behandling som till slut gjorde att han somnade in en varm sommardag efter månader av cellgifter, kraftiga kortison-kurer och säkert många, många fler behandlingar som jag inte vill veta av eller få utstå själv under min livstid.

   Det min bekantskap - vi var tyvärr inte nära vänner utan hade mer en vänskaplig "lärare-elev-relation" - med honom gav mej, var att han lyckades väcka min, numera, stora passion för kampsport i allmänhet och knockdown-karate i synnerhet.

Kunde ha ganska långa konversationer på telefon om läger nån av oss varit på eller en specifik match-situation som gått bra/mindre bra för nån av oss. Han tog sej tid för dom samtalen och det gav nog mej mer än vad det gav honom. Det kommer jag alltid vara tacksam för och har därför gett honom "titeln" mentor när jag brukar nämna eller referera till honom under mina träningspass där jag instruerar.  


Delade inte alla hans åsikter men gjorde som han själv lärt mej - lyssnade, utvärderade, tog åt mej av det jag ansåg vettigt och lagrade det andra lite längre bak i skallen för att eventuellt användas längre fram i tiden. Fick med mej ganska mycket från våra konversationer och möten under årens lopp. Några ledstjärnor som jag fått och utvecklat från våra samtal :

- hellre 5 ordentliga tekniker än 500 halvhjärtade
- alla har nåt att lära dej - om inte annat så iaf ger vissa mej bättre tålamod
- hårt jobb knäcker talang. Iaf på längre sikt...
- var inte så djävla naiv!!!
- var glad för dom som kommer på träning/tävling och lägg ingen tid på dom som inte dyker upp
- erase and rewind. Man kan ändra sina åsikter och medge att man gjort det. Ständig utveckling!!!

Tack för det du hann ge mej! Vila i frid, mentor Per.

Hinderbana och lokal-lösa

Besvärligt att vara kort

Riktigt bra utmaning för hela kroppen

Bestämde mej för att lägga in ett pass boxning nu under sommaren för att inte snöa in i allt för mycket fys-träning plus för att "bara" träna istället för att även lägga upp och planera passen jag senare deltar i. Tyvärr så blev inte denna idé så långlivad eftersom uppföljaren till succéfilmen"Så som i himmelen" har valt att nyttja den anläggning vi boxas i, till vissa utvalda scener. Förhoppningsvis kan kommunen leta fram en ny lokal åt verksamheten, men tyvärr så brukar stora organisationer inte vara alltför effektiva eller flexibla så tyvärr så ser det mörkt ut på den fronten.

 

50 reps gav hand-värk

Testade på hinderbanan för första gången denna vecka - var tre år sen sist - och det gav en härlig påminnelse hur jobbigt det är, men samtidigt hur exakt och bra den är för det nya upplägget med kondition/explosivitet. Kravlade mej fram tre varv runt banan och avslutade med några övningar med egen kroppsvikt(förutom hantel-ryck). Hade - som vanligt - med mej både hund och fotograf som tog en hel del kort så det blev lite fotografi-orgie i detta inlägg. 
 

Det är två veckor kvar till midsommarafton så det kan bli lite

Lite ego-fixering i bilderna

problem att hålla samma träningsmängd fram till dess - jobbet brukar tyvärr kräva lite extra övertid vid 10-15 dagar innan högtiderna. Var lite frustrerande förut men har börjat anpassa och acceptera det nu och försöker - som med så mycket annat - gå runt potentiella problem istället för att tjura ihop och beklaga mej(kanske inte alltid, men oftast iaf).

Sommarträning 2014

Långa rusher och ...

...tunga överkroppsmoment...

Smög igång redan förra veckan med årets sommarfys, men hade egentligen ingen anledning att vänta med det utan satte igång så fort vädret tillät för det, egentligen. Kommer att ändra upplägget från tidigare somrar och ska fokusera mer på explosivitet och kondition. Tidigare har jag strukturerat upp det så att man kunnat utföra relativt tunga moment under längre tid tillsammans med lättare, intervallinriktade övningar - välta däck tillsammans med att springa/gå i sandbacke, som exempel.       Tycker att fysiken efter tidigare sommarträningar, på atleterna, har blivit mycket bra - och ifall den redan var bra, ännu bättre - men samtidigt så saknar jag den där lilla udden av explosivitet när vi slåss. Jag vet att det tar lång tid att bygga explosivitet plus att det kräver en bred, stabil grundstyrka som man kan utgå ifrån. Jag anser att merparten av våra fighters har denna grundstyrka(och ibland mycket mer än så) plus den grundkondition som krävs för att orka arbeta anaerobt och explosivt under ett helt, eller stor del av ett pass. Denna ändring känns som ett avgörande för kommande framgångar och jag vill gärna att vi som grupp hittar den, försöker vrida det "mentala siktet" mot den punkten genom att lätta lite på vikterna vi använder och fokusera mer på "speed" - att röra vikt, kropp eller del av kropp så fort som möjligt mellan punkt A till B. Sen att vi ska göra detta under lång tid, men för den skull inte slita ut oss utan förfina kraften plus att få ännu bättre kondition, är en av många svårigheter, men jag tror och hoppas att jag har hittat ett koncept som kommer ta oss åt rätt håll.

...tömmer krafterna ordentligt.

   Har ingen mätutrustning eller tester för att kontrollera våra väntade framsteg, förutom att jag kommer filma atleterna dom närmaste dagarna och sen igen vid ett senare sparring-pass till hösten. Vissa skulle kunna slänga in lite kritiska åsikter till varför jag inte använder mej av redan beprövade, befintliga mätmetoder för explosivitet och snabbhet, utan istället "bara" filmar.  Skulle självklart kunna ställa upp hela träningsgänget, låta dom hoppa jämfota, springa 60 m eller hoppa så högt dom kunde, mäta deras resultat och sedan göra om hela processen till hösten. Men det kommer inte säga mej så mycket förutom att dom har förbättrat sin snabbhet och spänst(förhoppningsvis)vid optimala förutsättningar som dom eventuellt inte kan nyttja så fort vi lägger in den alltid lika obehagliga ingrediensen kondition i den fysiskt krävande grytan - såsom en rond av match/sparring.
Anledningen är helt enkelt att jag tycker dessa metoder är bra för att mäta specifika saker som inte måste kombinera både explosivitet och intervallbaserad kondition.
   Kan självklart ha totalt fel i mitt tankesätt - kommer aldrig att påstå att jag kan eller vet mest - men
jag vill gärna prova och dom fighters och atleter som jag tränar, har indirekt genom att fortsätta träna med mej, gett mej sitt godkännande att vara "labb-råttor" för kommande generationer. Blev lite väl högtravande,
men men...