En vägbeskrivning

Tänk er att denna sketch utspelar sej framför er i ett litet kvarter i den fingerade staden Staden:

"Evert står och krattar i trädgården när en förbipasserande främling kommer fram till honom och frågar om vägbeskrivning till Stadsgatan 1. Evert, som bott i Staden i närmare 25 år, har både promenerat och cyklat omkring ganska mycket i sin stadsdel så han känner sej säker på vägen till Stadsgatan 1, som han ger beskrivning till. Man kan ta sej till adressen gåendes både på höger och vänster sida av gatan, med cykel och med bil, så det går att ta sej dit relativt enkelt fastän det är ganska långt till målet. När Evert avslutat sin beskrivning så tackar främlingen honom, men lägger till att han har hört av en vän att man kan ta sej till Stadsgatan 1 både snabbare och en annan väg än den Evert nyss beskrivit. Därefter händer något mycket underligt och häpnadsväckande framför Everts ögon: främlingen börjar springa tvärtemot den riktning han velat ha adressen till. Han tvärstannar, sätter sej ner och vilar en kort stund innan han ålar sej mitt ut på den trafikerade bilvägen. Väl där sliter han upp ett hopprep ur fickan och leker cowboy som försöker fånga "hästar"(vettskrämda cyklister)skrikandes massa marinkårsinfluerade one-liners tills han blir abrupt avbruten av en bil som inte kunnat väja utan råkar köra på "cowboyens" fot. Vilt skrikande över smärta och irritation över bilförarens inkompetens(ej sin egen olämpliga placering på vägbanan)att föra fram sitt fordon, fortsätter han nerför gatan med Evert förvånande stirrandes tills dess att han är utanför hör-och synhåll.
    Med en ljudlig suck fortsätter Evert kratta sin gräsmatta tills han abrupt blir avbruten, tio minuter senare, av samma främling som med hög röst, näsblod och haltandes mot Evert, ifrågasätter hur han kunde påstå sej kunna vägen till Stadsgatan 1, för det var definitivt inte där hans färd hade slutat. Evert såg undrande på den skadade mannen framför sej och försökte febrilt formulera ett svar till denna, för honom, underliga fråga. Han tyckte att hans vägbeskrivning - som han gett många andra i sin bekantskapskrets med samma slutmål - hade varit tydlig. Det han sen sett främlingen göra var något helt annat, men han hade ändå gett Evert skulden för sitt egendomliga agerande.
   Tre alternativ bildades i Everts huvud:
1) Ge främlingen samma vägbeskrivning med den lilla ändringen att han talade lite saktare och artikulerade sej tydligare, med risk att han irriterade mannen för att känna sej fördummad.
2) Hänvisa personen till en granne eller en närboende bekant som ger en, mest troligt liknande, vägbeskrivning.
3) Schasa iväg galningen från din gräsmatta, låta honom hitta till adressen bäst fan han vill med risk för egen och andras säkerhet, men samtidigt slippa en eventuell ny besvärlig situation med denna pellejöns!"

Vilket/vilka alternativ hade du valt?

Kanske verkar konstigt att jag mitt i allt lägger upp en liten historia, men denna anekdot är vad jag har träffat på ganska mycket av under mina år med träning. Om jag ska skriva det i klartext så går det till ungefär såhär:
En person ska börja träna och ber om hjälp. Jag frågar vad målet med träningen är, hur mycket tid som kan läggas ner på träningen och hur mycket entusiasm personen ifråga tänkt lägga ner på träningen(halverar oftast det dom säger, så får man fram den egentliga entusiasmen). Jag skriver ner ett basic program med rörelser, set och repsantal plus att jag gärna tränar tillsammans med personen några pass för att kunna se hans rörelsemönster och eventuellt skador så att programmet justeras efter dom förutsättningar som finns. Oftast här - dom första gemensamma passen - kommer dom första frågorna om mirakelprogrammen, tips-och trixs för bästa resultat, superkosten, specialrörelserna och eventuella artiklar i byggar-och fitnesstidningar som personen antingen har läst eller, i värsta fall, "hört av en kompis". Jag brukar svara ganska diplomatiskt att det är ett maraton och ingen sprinttävling, eller något liknande/passande till frågorna som kommer upp och försöker få personen att se dom små framstegen istället för att drömma om orealistiskt, stora framsteg innan han ens börjat träna kontinuerligt. Det är oftast här nånstans jag s a s "tappar" personen. Det jag säger till honom är inte speciellt lockande utan ganska tråkigt - bra kost, regelbunden träning och vila, rätt rörelser och våga ta i så man blir trött. REPETERA!
   Med största sannolikhet kommer han glömma merparten av vad jag sagt, träna på lite grann för egen maskin, bli less pga uteblivna(drömlika)resultat, testa merparten av olika träningsupplägg - oftast byta ca varannan vecka - samtidigt använda en massa dyra, högkaloririka kosttillskott som ändå adderar mer energi än vad som surt förbränts i gymmet. I värsta fall provar han på något system som tangerar maxvikter flera gånger i veckan innan han vant sina leder, eller har en bra teknik för det, skadar sej och kommer aldrig mer att träna. Det tråkiga för mej är att den här personen, mest troligt, har nämnt till sina bekanta i början av träningsivern, att jag "hjälper" honom. Tänk er vad mitt rykte kommer bli om han får allvarliga men eller helt enkelt bara har en helt värdelös teknik när han, sporadiskt, fortsätter sitt gymmande och hänvisar sina "kunskaper" eller bannor till mej.

Det här är en av anledningarna till varför jag inte alltid "hjälper" dom som vill ha mina åsikter i gymmet. Jag brukar försöka skaffa mej en uppfattning relativt fort av vad det är för människa jag har framför mej. Visst, ibland kan jag ha fel, men med åren kommer visheten och rutinen, så nu kan jag avgöra relativt snabbt åt vilket håll det barkar och då behöver varken jag eller den "nödställde"känna sej lurade.

Ursäkta till alla som har svårt att läsa mycket text, men ibland måste jag bara få skriva av mej!