Att vara coach

Fightande coach

En viktig person i mitt liv är - som jag skrivit tidigare - Per Backman och han lärde mej hur viktigt det är för fightern att förstå hur coachningen egentligen går till. Många tror att det är som viktigast "just när det smäller" på mattan, men det börjar såpass mycket tidigare än så.
   Han(Per)poängterade hur avgörande för framgång det är att coachningen börjar ca 6-12 månader före det utsatta målet. Under resans gång kan/bör man ha delmål(mindre tävlingar) och kortare utvärderingar för eventuella, mindre justeringar för att lättare kunna rikta in sej i rätt riktning. För att detta ska kunna funka krävs det ett stort förtroende i relation coach/fighter så att inte blir en ansträngd relation mellan dessa parter.

   Hur ska jag som coach kunna ge utövaren förtroende för mej? Det här är en fråga som jag funderat ganska mycket på dom senaste veckorna efter det att jag bestämt mej för att "bara"coacha och lägga tävlingsambitionerna på hyllan. Visst, jag kan fortsätta sparra och träna med atleterna så länge som jag är deras coach, men ärligt talat så blir jag varken yngre eller snabbare, så det skulle bli en långsamt nedåtgående spiral mot förödelse. Jag måste bygga förtroende på något annat sätt och det jag hittills kommit fram till så är det genom kunskap och ärlighet.

Kunskap - läsa, se och även medverka i aktiviteter som fyller på min kunskapsbank. Att prova dom nya kunskaperna med mina gamla(kunskaper) tror och hoppas jag, ska kunna ge något nytt och förhoppningsvis unikt. Kort sagt så vill jag att denna matematiska uträkning 1+1=3 ska gälla. För att atleten/fightern ska få förtroende för det jag säger/påstår brukar jag nästintill alltid använda mej av handling/konsekvens-övningar under träningspassen. Tex så kan man låta en fighter använda mycket slag mot sin "motståndare" som i sin tur fokuserar på att sparka låga sparkar mot "den slåendes" stödjeben så att han/hon får svårt att behålla balans och kraft när anfallet ska utföras. Konklusion - om motståndaren slår mycket så försök störa hans bas så blir han inte lika aggressiv och jag kan styra matchen dit jag vill. I denna kunskapsbank måste även psykologi och "beteendelära" finnas med för att nästa punkt inte ska bli till något negativt utan istället motiverande.

Situationsanpassad problemlösning

Ärlighet -är svårt som fan, ärligt talat. Förutom att jag inte får uttrycka mej känslomässigt, utan bara hålla mej till prestation, så måste jag också även uttrycka mej till personen efter vad dom är för individ. Det är här det riktigt svåra kommer in i leken. Vissa kan helt enkelt inte ta åt sej av coachning! Vad jag, eller nån annan, än säger till dessa människor så rinner det bara av dom, som vatten på en gås. Det finns alltid (bort-?)förklaringar till visst beteende, ork eller bristande vilja. Vanligaste ursäkten är oftast för lite sömn eller för mycket jobb/skola. Enligt dessa individer är det aldrig deras bristfälliga uppmärksamhet eller nonchalans som orsakat eventuella fel eller bortfall av "gemensamt" bestämda uppgifter som inte utförs. Det ät alltid någon/något annan/t som är problemet och roten till det onda. Dessa människor är oftast mycket talangfulla och har fått höra det från många andra, tidigare under deras "karriär". Problemet med att pumpa en individ med för mycket lovord är att efter ett tag tror dom på allt som sagt och känner sej nästintill perfekta. Lagom med beröm och kritik brukar vara bäst. Trist, men sant.
   Sen finns det även dom som är åt andra hållet - "dom skyldiga"! Vad man än säger - hur försiktig jag än försöker vara - ber dom nästintill om ursäkt för sina ej perfekta tekniker eller taktiska missar. Med dessa måste jag istället försöka se vad det grundläggande problemet kan vara för att dom ska kunna bli bättre på nån enstaka sak och kanske få såpass mycket självförtroende så jag sen kan guida dom vidare. Dessa individer brukar jag oftast komma lite bättre överens med eftersom jag själv delvis har dessa tendenser och kan förstå hur dom tänker. Den första kategorin(gässen) däremot har jag svårt att samarbeta med och brukar sällan bli långvariga "förhållanden". Dom är alltsomoftast redan perfekta i sina egna ögon och behöver bara finjusteras lite...men inte av mej.
   Som tur är så är dom flesta jag möter i kategorin "dom skyldiga"-light. Alltså vill dom göra "rätt" och försöker lyssna på givna instruktioner, men med ett uns kritiskt, utvärderande tänk.

Många av problemen tar jag upp med Per och en stor kopp kaffe

Ytterligare en aspekt i det hela är att jag inte får se mej själv som profet, dvs en som har alla svar på ändlöst många frågor. Om det är något som dyker upp som jag inte vet hur det ska lösas måste jag helt enkelt svara att jag inte vet, alternativt lyfta frågan i gruppen och höra om någon annan har svar på problemet.

   Nyligen kom det upp en fråga om hur man skulle försvara sej mot nån som utförde stampande tekniker mot lår och knä i ett offensivt syfte(brukar vanligast vara defensivt). "Ingen aning", sa jag och lät atleterna para ihop sej och låta en i paret vara den drivande medan den andre skulle komma på eventuella lösningar. Något direkt konkret kom vi faktiskt inte fram till så den frågan tar jag med mej till eventuella möten i framtiden.
   Naturligt - efter förra meningen - så finns alltid alternativet i att en annan coach/tränare kan ha svar på dom frågor man själv inte kan svara på. Man måste då kunna svälja sin stolthet och faktiskt fråga om hjälp. Högmod kommer före fall.