Organisationer inom knockdown-karaten

Om man tittar på den här bilden ovanför så är det en bra karta över hur splittrat det är efter att Kyokushins grundare Oyama dog. Iofs så bildades det falanger redan på den tiden - bla den stilen jag själv tränar - men efter hans död blev det en riktig explosion när medlemmars avgifter och personliga åsikter skulle samsas med en lojalitet mot grundarens familj, eller sin egen dröm om att driva en lika stor organisation med den kraft och tydliga ledarskap som Oyama gjort.

Många kan tycka det är kränkande när jag skriver att medlemmarnas avgifter är ett skäl till försök att starta en egen organisation, men om man tänker att varje enskild, registrerad medlem betalar mellan 20-30 kr i årlig avgift så kan det bli en fantastisk summa när man har - såsom Kyokushin - flera miljoner medlemmar. Om man vet att man har många klubbchefer som delar samma åsikter och med största sannolikhet kommer att följa dej vid ett eventuellt uppbrott med huvudorganisationen, gör pengarna att du mest troligt vågar ta chansen. Personen som tar det avgörande beslutet att "starta eget" kan våga ta det sista steget om man vet att det ekonomiska iaf är säkrat.

Rätt eller fel, många förgreningar är det och fler kommer det, mest troligt att bli. Det intressanta med allt det här är - detta är bara en karta över "lilla" Kyokushin. Finns betydligt större organisationer med otaligt många fler förgreningar.

Tror säkert att man har en idé eller ett helt upplägg på hur man vill ändra ett befintligt system eller delar av systemet, men "a man got to eat" som amerikaner brukar säga - medlemsavgifterna måste ändra mottagare till den nya "chefen"och med detta gör man sej föraktad av sin tidigare organisationen.

Tyngdlyftnings-EM i Georgien

Veckan som har passerat var det EM i tyngdlyftning. Tävlingarna hölls i Georgien och var, som vanligt måste jag påstå, välorganiserade och spännande. Vid varje större mästerskap så kommer det fram en ung, lovande lyftare och då, allt som oftast, från Ryssland. Så blev det även denna tävling och det var den endast 17 år unga Khetag Khugaev i -94kgs-klassen. Vid en sån ung ålder ryckte han 180 kg och stötte hela 219. Tror fan att hans coacher blev lite besviken när han "bara" fick silvret efter såna prestationer. Vinnaren blev den litauiska Aurimas Didzbalis, som för ovanlighetens skull, visar glädje vid lyckade lyft. Skönt med positiva känsloyttringar efter att ha sett alla koreaner, kineser och ryssar som har likgiltighet trademarkade till sin min-reportear.

Det jag tycker är intressant med dessa två lyftare - förutom deras resultat - är deras så olika kroppssammansättningar dom har och därigenom olika tekniker för att få upp vikterna.
Ryssen ser ut som en "vanlig"( vad det nu ska vara ) kille men med ovanligt stora lår, möjligtvis. Han har trots sin ringa ålder en mycket väl inövad lyftrörelse( som synes här under ). Hans otroligt explosiva rörelse från att han drar till dess att han "sitter" med vikten över huvudet går knappt att se utan slowmotion. OM han får hålla sej frisk och relativt hel från skador borde han kunna knipa en medalj på OS 2016. Det positiva för hans del är att han teoretiskt även skulle kunna fokusera på OS 2020 och 2024, ifall han missar nästa års tävlingar.

 Litauern däremot ser ut att vara lika stark som han faktiskt är. Dvs otroligt kraftfull med deffad kropp och ovanligt, för sporten, stora armar som knappt kan rätas ut, men relativt små ben( vilket iofs även det är ovanligt för sporten ). Hans teknik är fortfarande milslångt bättre än min egen, men när man har dessa två att jämföra med så ser man den stora skillnaden, men är svårt att se bakifrån. Såg tävlingen live och då var det mer uppenbart.

När det gäller hans OS-drömmar så är jag lite mer osäker. Har lite att göra med ålder dels för att ryssen, mest troligt, kommer bli ännu starkare, medan litauern blir det marginellt eftersom hans hans "ålderspeak" är närmare. Dels tänker jag på skillnaden i tekniken där Didzbalis använder mer råstyrka än Khugaev och det brukar ha tendens att slita mer på kroppen. Skulle vara roligt ifall jag har fel för då får vi se ytterligare en jämn mästerskapsfinal mellan dessa två lyftare plus - vad jag redan nu gissar - en, eller t o m, två colombianer.

Teknik-k#t

Ju äldre jag blivit desto mer har jag börjat fokusera och fördjupa mej tekniskt i dom rörelser jag utför i gymmet. Det har även medfört att jag ser med kritiska ögon på dom övriga gymbesökarna, men är ingenting jag kan göra nåt åt så länge dom inte ber om eventuell hjälp/assistans och nämner inget om det i offentligheten - möjligtvis här eller bland "känt folk". Självklart så är det tränande som har riktigt bra teknik i det dom utför och då måste jag nästintill stoppa mej själv från att nämna det till dom för - ärligt talat - varför skulle dom bry sej i vad jag tycker om deras teknik?!
 

Tror min teknikfixering främst beror på två saker( men säkert fler än så) :
1) mina år som kampsportare då det varit väldigt mycket fokus på just teknik för att kunna generera mycket kraft utan att trötta ut sej alltför mycket utan ha en liten kraftreserv om så krävs. Sen ska även tilläggas att jag inte är, eller nånsin varit, en teknisk fighter ( såsom Rosza här ovanför defintivt är ). Fysik och engagemang har varit ett större kapitel i min "kampsports-dossier", men tanken på att få bättre teknik har alltid funnits där - å det vet vi ju alla, att det är ju tanken som räknas=)

2) åldern och eventuellt insikten, har gjort att jag är medveten om mina fysiska begränsningar. Med det menar jag att glädjen över en tekniskt bra knäböj på en lägre vikt ger mej mer, än att klara en tyngre vikt med något grundläggande "fel". Visst, skulle verkligen vilja kunna prestera tekniskt bra på riktigt tunga vikter ( såsom Lu i klippet ovanför. Fyyyfan, säger jag bara! ), men då kräver det mer testosteron än vad jag har i kroppen, tyvärr. Samtidigt är det ju så att jag inte har alltför mycket tid på mej innan jag måste fokusera träningen på att bromsa det fysiska förfallet mer än öka muskelmassan. Tråkigt, men så är det ju med livet - det tar slut nån gång.

Hur MYCKET ska man "grotta ner" sej i rörelsen man vill förbättre/bemästra? 
Kan man utföra momentet utan att tänka på VAD man gör, så tycker jag att man kan nöja sej med det. Tex knäböj igen - om man utför den utan att tänka på bla svanken, djupet, knänas riktning eller andningen, så räcker det gott och väl. Man kan självklart stirra sej blind på alla smådetaljer och det kanske man bör om man ska specialisera sej på ett visst moment eller känner ett starkt behov av förbättring.
Alltså - stirra dej inte blind på detaljer så att du "inte ser skogen för alla träd"!

Att vara lite kritiskt granskande

Ganska ofta, tyvärr, när jag är på gymmet så ser jag personer som gör att jag frågar mej "VARFÖR?"
Det gäller inte smink, klädsel eller kroppsform utan mera frågan:
- "Vad fan håller hen på med?"
Jag vet att det anses fult, eller åtminstone olämpligt, att smygtitta på andra gym-tränande, men vissa saker går inte att undvika att titta på. Ungefär som när man inte kan bortse från en matbit som fastnat i ansiktet på en kompis, fastän samtalsämnet är det som egentligen bör vara i fokus.

  Kan förstå att övningar som man fått från en sjukgymnast eller en tränare från annan idrott kan te sej lite konstig, men då brukar man iaf kunna se funktionen med rörelsen. När man däremot ser att personen ifråga inte riktigt förstått vad dom håller på med, så blir jag rejält fundersam. Det tråkiga är att personen ifråga mest troligt inte skulle kunna ge mej ett bra svar OM jag, för nyfikenhets skull, ställde frågan.
 
Dom flesta yngre människor ( för det är oftast den ålderskategorin som ramlar in i dessa fallgropar ) har allt som oftast gjort som dom förstått att en mer erfaren, eller äldre tränande, sagt hur dom ska utföra en specifik rörelse, alternativt sett hur en mer erfaren atlet utför rörelsen och försöker efterlikna så gott dom kan. Det hen oftast inte förstår är, att bara för att den person dom lyssnat/sett på är större och mer vältränad än dom själv, betyder inte det att dom automatiskt har bra teknik eller arbetar på ett funktionellt sätt som inte gör mer skada än nytta under ett längre perspektiv.

 Jag utvecklar lite mer vad jag menar med ovanstående stycke:
Klippet nedanför är med mångfaldige vinnaren av Mr Olympia Phil Heath när han och en annan kollega i proffscirkusen tränar bröstmuskulaturen. Inget konstigt med det, men om man nu ska titta in i detalj på deras rörelsemönster så är det ganska mycket man kan önska. Dom kör korta rörelser, ganska höga repetitioner och relativt lång vila med avslappnat snack och skämtande emellan seten. Varför tränar dom på detta sätt?

Dessa två herrar har nog ett eget, personligt upplägg, men generellt så tränar byggare med principen att trycka in så mycket blod som möjligt i musklerna genom ett visst antal repetitioner (reps) varje set. Samtidigt kan dom inte köra för många reps eftersom dom då skulle passera gränser för muskeluppbyggnad ( hypertrofi ) utan istället träna sin muskelkondition, så det generella repsantalet brukar ligga mellan 6-12 under varierande antal set. För dessa två - speciellt Phil - så är deras hantlar och viktplattor runt medeltunga, men för gemene man är dom en obehaglig belastning.
Detta motbevisar tydligt argumentet att en bodybuilder bara har uppumpade muskler, men den diskussionen kan man ta en annan gång. Det man kan se - speciellt i den sittande pressövningen - är att dom klart och tydligt inte utför en fullgod rörelse, vilket gör att dom närmast ser ut att gunga med vikterna istället för att träna med dom. Varför? Jo, för att kontakten/trycket i musklerna blir mycket påtagligt( sk pump ) när man hela tiden ligger och arbetar innanför muskelns ytterlägen, och det är vad många anser att bodybuilding handlar om - pumpa musklerna fulla med blod.
Är då detta hälsosamt? Nej, men det är effektivt för vissa - inte alla - och känslan av att få ordentlig pump räcker långt för många. Sidoeffekten kan vara att senor blir mycket hårt belastade och långa, permanenta inflammationer i muskelfästen är en liten mindre rolig sak för framtiden.

Vart vill jag då komma med detta långa förklarande?

Det är dessa klipp många yngre ser när de söker inspiration och motivation. Problemet är att dom sedan, i gymmet, härmar det dom sett utan att förstå vad det är dom gör. Resultatet brukar allt som oftast bli att dom imponeras av atletens muskler, vill bli som dom och helt okritiskt tränar på samma sätt utan att ha samma grundträning eller know-how som sin förebild, vilket leder till dåligt rörelsemönster på för tunga vikter. Detta kommer i slutändan att vara en skada som bara väntar på att inträffa med lång vila eller kompromissande till följd. Istället borde dom följa ett lite tråkigare och mindre flashigt uttryck som sas av Lee Haney:
- Halva rörelser, halva muskler!
I alla fall för oss som inte är proffs!

Allt som stinker är inte skit

Blir ytterligare ett kost-inlägg, men när jag väl börjat rulla, så...

Hade kunnat skriva "att allt som glimmar är inte guld" också men då hade det blivit fel fokus. Missförstå mej rätt - jag tycker inte att alla dieter är skit, bara onödigt pretentiösa, men det finns vettiga tankar i dom allihopa ( nästan iaf ). Känns som "grundarna" av varje kost-ideologi har tänkt rätt så logiskt från början, men kommit på sej själv efter ett tag och insett att deras idé i mångt och mycket liknar en redan befintlig inriktning. Vad göra? 
Jo, dom lägger till en liten twist och fokuserar hela upplägget på den där lilla twisten, så att man inte ska se likheterna mellan dom olika dieterna, utan skillnaden.

En liten och ytlig beskrivning av några dieter som senaste åren varit på tapeten. Märk väl - ytlig beskrivning!


LCHF( Low Carb, High Fat ) - hörs ganska tydligt på namnet att man ska dra ner på kolhydraterna och öka fettmängden ( plus animaliska proteinet ).

5:2 - äta runtomkring 2500-2600 kalorier fem dagar i veckan och mellan 500-600 kalorier två dagar i veckan. Fastedagarna fokuserar man på grönt och proteiner, juicer eller soppor av olika slag.

Paleo-pyramid

STENÅLDERSKOST/PALEO - har klumpat ihop dessa två för deras likheter, men det finns säkert många olika minimala detaljer som skiljer och för följarna av dessa två, är otroligt viktiga. Hursomhelst så ska man äta fettsnålt kött, inga sötsaker, processad mat eller mejeriprodukter (varierar beroende på falang) och mycket grönt eller färsk frukt.

Finns många andra dieter, men det är en sak nästintill alla har gemensamt:
DRA NER PÅ SÖTSAKERNA, IDIOTER!
Borde stå som övertext i samtliga diet-beskrivningar för att ens få publiceras, för det är vad dom handlar om. Visst, vissa fokuserar på bröd eller andra kolhydratbaserade livsmedel som "skurken i dramat", men alla har godiset raderat från deras upplägg. En liten tankeställare, kanske...

Lite kost-infortmation

OBS! Långt inlägg! Bilderna visar ca-mängd man behöver äta för att få i sej ca 30 gram proteiner.

Vill inte skriva kost-lära eftersom jag inte vill påstå att jag lär ut något, utan bara informerar lite grann.

Tre skivor tjälknöl(ljuset är storleksmarkör)

Alla människor i västvärlden skulle behöva berika sina liv med lite mer engagemang för det vi stoppar i oss. Tror även att många av oss vill och har säkert försökt nån gång, men den vetenskapligt bevisade informationen försvinner i det otroligt stora sopberget som består av påhittade idiot-teorier. Kan låta dömande, men det finns så otroligt många skitteorier som stockar igen de bevisade och lärorika informationsflödena som, helt ärligt, inte är speciellt extravaganta eller revolutionerande. Det enda dessa nya teorier behöver är ett uns av sanning för att sen bygga upp ett totalt luftslott, som dom sen säljer till "quick-fix-fokuserade" och desperata människor som tar varenda litet gram i viktminskning som ett bevis på att "jorden är platt". Det dessa människor sen gör är att föra vidare denna predikan och hylla "den nya Messias" som allt som oftast är en amerikan som kan håva in stora högar med pengar från böcker, föreläsningar och annat skit dom kommer på.

Fyra ägg

Visst, många av dom går ner i vikt pga en ändrad kost, men det dom flesta inte har gjort före denna ändring är att räkna ut hur mycket kalorier dom egentligen stoppade i sej innan kostförändringen. Det finns så otroligt många av oss som inte tänker efter hur mycket vi egentligen äter under dagarna och om man även kombinerar detta med ett stillasittande liv så har man ett riktigt dåligt leverne, tyvärr. Det dom flesta gör, när dom väl tagit sej i kragen och fokuserar på vad dom äter, är att dra ner på socker och vetemjöl(är nästintill alltid fokus i samtliga dieter, men självklart inte alla)och äta regelbundet. Den sista, men ack så viktiga, delen i dieten som oftast är "stenen som stjälper hela lasset" - inte fuska! Håll er till den diet ni valt utan att ta ett enda snedsteg utanför kost-ramarna.


Lägger upp en liten steg-för-steg-hjälp som kan hjälpa om man vill ändra sin vikt åt nåt håll. Kom ihåg - det här är inte en sanning utan bara en åsikt och lite information.

1) Hur mycket kalorier behöver jag få i mej varje dag?

1,5 kg potatis

Det finns många olika sätt att räkna ut hur mycket energi som din kropp behöver för att fungera.
Finns även många sidor att kolla in, men jag länkar den jag tycker är bra. Den är ganska exakt på entalet kalorier du behöver, men man behöver inte vara så exakt när man gör sin egen matsedel. Gör inte alltför mycket om det blir tio kalorier för mycket en dags måltid, utan helheten är viktig. Om du tar trapporna istället för hissen eller lyfter en tung kartong till bilen så har du bränt bort dom extra kalorierna.
http://www.kaloriguiden.se/rakna/kaloriraknare/

220 gram kvarg

2) Räkna ut hur mycket protein du behöver varje dag
Om du tränar hårt och vill lägga på dej mer muskler så tar du din vikt i kg gånger 1,6-1,8 beroende på vem du frågar. Då får du fram den mängd proteiner din kropp vetenskapligt behöver i dagsbehov/kg kroppsvikt. Mer än det blir bara utgifter som pissas ut till det lokala reningsverket. Många vill vara säkra på att verkligen inte missa ett enda gram protein och vräker i sej alldeles för mycket. Det man inte får glömma är att proteiner har energi i sej självt(4 kalorier/gram)så man måste även räkna med det i dagsbehovet fastän man ofta tror att det bara är av godo med proteindrinkar.
Om man inte har tänkt att lägga på sej mer muskler, så räcker det att multiplicera din vikt med 0,8 för att få fram den ambitionens proteinbehov. 
   Anledningen till att fokusera just på proteinerna är att det är dom som allt som oftast är svårast att få i sej. Fett och socker/kolhydrater finns väl tilltaget i det mesta, tyvärr.

3) Dela upp dagsbehovet i antal måltider och proteiner/måltid
I mitt eget exempel så väger jag ca 80 kg och behöver runt 125 gram proteiner varje dag. Eftersom

8 dl mjölk

man kan tillgodose med 28-30 gram proteiner vid varje måltid så "måste" jag äta åtminstone fem gånger varje dag. Jag väljer därefter produkter/måltider som innehåller omkring den mängden protein, plus att dom helst ska vara fett-och sockersnåla. Om måltiden inte har nog med protein (tex gröt) så adderar jag någon proteinrik källa (tex ägg eller kvarg) för att få upp mängden lite mer. Det man inte får glömma är att vissa kolhydratrika födoämnen även är relativt proteinrika (såsom pasta, som har 17% protein, och vissa brödsorter) och det måste även läggas till i beräkningen.
Snabb huvudräkning ger mej ca 500 kalorier i protein, så resten av mitt energibehov (som jag fått fram genom länken ovanför) kan fyllas med fett och kolhydrater.
   Måste medge att jag är feg när det gäller fettet så jag brukar fylla ut med kolhydrater och då främst genom gröt (gott i dom flesta former, tycker jag), frukt (inte för mycket - kan lagras som fett i levern om man äter alltför mycket) och rotfrukter (tyvärr för frugan=D).

1,8 kg gröt

4) Belöna dej själv OM du klarar av det
Om du vet att du inte klarar av att hålla dej till en sk ätar-dag (dvs en dag då frosseri av fet-och sockerrik mat konsumeras), så måste du nog tyvärr skippa den. Jag är en person som inte klarar av att hålla mej till EN ätar-dag, utan fortsätter så länge mitt samvete och min mage tillåter.
   Det jag istället gör är att baka lite nyttigare fikabröd eller bakelser med smaksatt protein som bindemedel plus kalorifattigt socker. Kan verka osmakligt, men jag klarar helt enkelt inte av det på nåt annat sätt.

Det är inte lätt att försöka hålla en någorlunda god kost som får dej som individ att må bra och inte lägga på sej för mycket "trivselvikt". Vissa tar det till det extrema och går för långt - för lite kalorier, helt enkelt, under för lång tid - och det är ju inte heller bra, men långt mycket mindre vanligt än det motsatta.

Finns en sak jag brukar påstå när jag diskuterar detta ämne med bekanta:
Det svåra är inte vilken diet man ska följa, utan att inte äta för mycket kalorier.

IN YA FACE, BITCHES!!!

För några veckor sen skrev jag att det skulle gå bra i Falun för våra skidåkare. Gemene man(läs reportrar)trodde på det motsatta och ifrågasatte vissa - om inte merparten - av dom svenska åkarna. Visst, dom kanske trodde att Kallas frustration över ett dåligt utfört lopp sex veckor innan VM-premiären var ett uttryck för att något var fel, MEN det dom till syvende och sist glömde bort var att hon är en atlet med vinnarskalle. Med det menar jag att det, för henne, inte spelade nån roll om hon var i början av en toppningsfas och mycket nertränad - hon vill ALLTID vinna. Sen kan jag förstå om hon eventuellt förstärkte sin reaktion lite grann för att lägga ut en liten rökridå inför stundande tävlingar i Falun. Hur som helst så blev det ett fantastiskt framgångsrikt VM för dom svenska representanterna och det var mycket välförtjänt, anser jag.

Dålig kalori-logik

Nyttigt till lunch, men efterrätten kan diskuteras...

Överkompensering är ett bättre ord för dålig kalori-logik. Anledningen till varför jag tar upp det är mitt förra inlägg om min tidigare vikt och efterkommande viktnedgång. Om jag hade tränat ett bröstpass på gymmet som brände en viss mängd energi, så kunde jag åka hem och trycka i mej dubbelt, ibland tre gånger, så mycket som jag gjort mej av med. Det som i grund och botten var fel på den tiden var min dåliga kunskap i kosthållning och att inte ifrågasätta det mesta av den information jag läste. Såg jag att det var bra med mycket protein eller en viss typ av kolhydrater, så vräkte jag i mej av det. Om jag läste om en diet eller ett tankesätt om kost så ändrade jag mitt fokus åt det hållet plus att jag gärna la till lite extra - bara för att vara säker att inte missa nåt viktigt. Problemet med det här tankesättet är - förutom att det är så jävla trögt - är att jag totalt struntade i hur mycket kalorier jag stoppade i mej, vilket ledde till en kraftfull övervikt.

Många kalorier, men o så gott

 Vet nu, såhär i efterhand, att mitt fokus istället borde legat på antalet kalorier jag stoppade i mej. Hur mycket fett, protein, kolhydrater som energin var fördelat på plus hur mycket av kolhydraterna som egentligen var socker eller fibrer. Kommer alltid att finnas en massa nya åsikter och tankar beträffande dieter som ska lyckas med det ingen annan kost har lyckats med tidigare - göra dej smal, muskulös och, framför allt, lycklig. Detta ska du lyckas med genom, alltför ofta, äta hur många kalorier som helst under en viss period och sen svälta, bara äta fett och protein eller byta ut mat mot pulver. Alla olika dieter funkar alltid fantastiskt för någon, men alltför ofta ganska dåligt för dom flesta.

Fokusera på mer grönt på tallriken

Det finns en enkel "regel" för hur man kan tänka:
- Energi in och energi ut!
Alltså, hur mycket äter jag och hur mycket gör jag av med under ett dygn. Kan aldrig bli exakt, för det räcker att du tar några extra steg den ena dagen så har du förbrukat mer energi än dagen innan, men kan vara bra att tänka på om man märker att det börjar skena iväg när man ställer sej på vågen. Är man inte uppmärksam på vad man stoppat i sej den senaste tiden kan det bli en obehaglig siffra på displayen. Det problematiska är att det är så mycket roligare att inte behöva vara återhållsam utan bara äta vad som serveras.

Mer än 20 år av skivstångsträning

VARNING! Långt inlägg, så avbryt nu ifall du har nåt viktigt att göra.

Lite mer hår på skallen på den tiden

På bilden är jag 15-16 år, finnig, glad och naiv dvs en ganska typisk person i yngre tonåren. Min träningserfarenhet och kunskaper inom träning är lite mer än dom flesta i mitt umgänge, men inte något märkbart. Det jag hade som kunskapsbank var det min farbror hade visat och berättat, blandat med det jag läst i diverse byggartidningar som jag kommit över på den tiden. Till det ska jag även påpeka att jag var - som jag skrev tidigare - en vanlig tonåring, så det mesta som min farbror försökte lära mej säkert passerade mina öron "olyssnat". Jag gissar, såhär i efterhand, att det han sa om ben och bålträning aldrig riktigt nuddade mitt inneröra, men varenda liten detalj om armar och bröst tog ordentlig plats i hela hörselapparaten. Synd som fan, men i och med att jag spelade hockey i Bodens IK och deras nya tränare hette Niklas Wikegård(NW), så hann min bristfälliga uppmärksamhet inte göra alltför stor skada på mitt synsätt om prioritering av muskelgrupperna.
  

Tränar fortfarande

Det NW införde, som en av många nya och moderna regler inom svensk ishockey, var att samtliga juniorer(16-20 år)och seniorer ska skivstångsträna 2-4 pass/vecka under försäsongsträningen plus underhållsträna 1-2 pass/vecka under säsongen för att bibehålla tidigare uppbyggd styrka. Samtliga spelare fick en grundläggande skivstångsutbildning, ett generellt grundprogram att följa och en nybyggd skivstångshall till sitt förfogande. Många säger att a-lagstruppen fick mycket mer än så, eftersom dom fysiska framstegen inte hade varit så stora någonsin under klubbens historia, som efter NW's övertagande. "Tung gröt" var ett uttryck som myntades under dessa år, men ingen åkte fast i dopingtesterna i alla fall så tvivlarna har inget att konkret bevisa sina misstankar med.
 
 Det jag fick med mej från dessa år av skivstångsträningen har grundat och följt med mej genom alla kommande år. Allt var inte så genomtänkt, men mycket av det som stod i mina dåvarande program, är vad jag ser nu 20 år senare i dom flesta upplägg runt om på nätet och i fysisk form. Fokus låg på knäböj, styrkevändning och bänkpress med lite olika varianter, men var inte mycket mer än så.
 
Tyvärr så var det en specifik punkt som NW inte var nog tydlig med(och ärligt talat så hade jag kanske inte förstått det även om han skulle poängterat det) - styrka och att vara stor är INTE samma sak. Det var något som jag inte förstod eller riktigt kopplade ihop med varandra och det är en otroligt viktig sak som jag tror att många runt om i detta avlånga land inte förstår heller. I alla fall inte under sina yngre år.

    Detta ledde mej till det som ses på dom andra bilderna av mej. Har skickat runt dom lite bland bekanta och många har haft lite svårt att tro att det är så jag sett ut för 14-15 år sen. Den övre bilden vägde jag ca 75 kg, medan på dessa som är 6-7 år senare, ligger min vikt på ca 105 kg. Med blotta ögat kan nog gemene man se att det inte är enbart muskler som lagts på under dessa år. Problemet är att jag inte förstår vad jag ser i spegeln, om man så säger! Allt man fokuserar på är vilka vikter som är på stången man lyfter och inte åt vilket håll  den egna, fysiska vikten är på väg.
 Om jag ser på mej själv så är det uppenbart, även för mej, att jag är tung, men jag är ovillig att göra nåt åt saken för mina vikter i gymmet är ännu tyngre. Det är det här som är många unga, ivriga gymråttors stora problem - man blir VIKTKÅT! Allt fokus riktas mot skivstången.
Dom resultat jag kommer ihåg såhär på rak arm är dessa:
- 3 reps på 160 i bänkpress(med stopp i bottenläget)
- 130 kg i axelstöt
- 6 reps/ben på 130 kg i utfall
- 3 reps på 180 kg i djupa knäböj
- 5 reps på 560 kg i benpress
- 220 kg i marklyft

Systersonen för 14 år sen

Visst, det är rejäla vikter, men om man istället för att stirra sej blind på kg skulle ändra till "procent av kroppsvikt", så är det inte så speciellt. Det är säkert mer än dom flesta i samma ålder, men inte något överdrivet imponerande om man även räknar in den tid jag la ner på att träna. Ett litet exempel:
- 3 reps på 160% av min nuvarande kroppsvikt skulle vara mellan 125-130 kg.
Det är många kilon, men inte så otroligt imponerande för den som tillbringar 5-6 gympass i veckan.

Den stora ändringen kom när jag insåg hur viktigt kondition är. Kan verka lite trögt att inte "inse det" innan, men när jag för första gången provade på att sparra i knockdown-karate så fick jag den där "aha-upplevelsen" som så många nämner och hyllar. Spelade inte nån roll hur stark jag var om jag ändå inte orkade slåss eller ens försvara mej i dom grundläggande tre minuterna av en tänkt match.

Den stora förändringen jag gjorde var att se över mina matvanor och fokusera mina pass mer mot intensitet istället för tunga lyft, i grova drag. Skivstångsträningen har alltid gått parallellt med all annan träning under årens lopp, men har den senaste tiden anpassats och fokuserats på "varför" jag gör vissa övningar istället för "hur mycket" jag klarar av att lyfta. Skivstångsträningen har gett mej otroligt mycket under årens lopp, men det jag saknade var att någon fick mej att förstå skillnaden på procentuell och viktfokuserad styrka. Min innersta önskan är att jag kan vara den personen för andra som får dom förstå detta.





   

Att simulera match

Under en av få intervjuer jag gjort under årens lopp, sa jag till reportern:
"- Det finns inget som är så jobbigt som att slåss! Spelar ingen roll att Du vet att det inte är på liv eller död, för kroppen reagerar och agerar som det gäller allt eller inget!"
Tycker det uttrycket var ganska klart och relativt ödmjukt eftersom jag provat och/eller tävlat i dom flesta sporter under mina 30 år i "branschen".

Tydligen väldigt, väldigt jobbigt

"- Då har du inte provat salsa!", gav han som svar.
Ärligt talat så visste jag inte vad jag skulle svara på det påståendet och vet det inte än. Vad svarar man? Vet vad jag ville svara:
"- Är du för fan dum i huvudet!? Hur jävla dålig måste man inte vara på att dansa för att få ett sånt adrenalin-påslag så att det blir en dans på liv och död!"
   Självklart så sa jag inte vad jag tänkte, men just den där frågan har fastnat i min skalle. Inte själva svaret, egentligen, utan att personen ifråga inte hade nån aning om hur det känns att slåss under organiserade förutsättningar som vid en tävling. Tanken spann vidare och fick mej att inse att det är väldigt få som nånsin känt på hur kroppen reagerar före, under och efter en kampsituation. Den person som provat på detta får oftast en nästintill fysisk chockupplevelse som kan skrämma hen att fortsätta tävla oberoende hur matchen/matcherna gick. Är just det här jag ville komma till och inte såpass mycket på att gemene man eller kvinna inte tävlar i kampsport - träna så hårt med en, eller flera partners, att man simulerar matchsituation. Några reaktioner jag själv registrerat:
- torr mun, kan inte svälja
- kroppen känns stel, spänd och kraftlös
- hyperventilerar
- kalla händer och fötter. Känns som vid ett isvaks-bad då blodet rusar in och värmer torso
- svårt att lyssna och fokusera på coachen

   Det rent fysiska är inte nån större svårighet att simulera. Brukar lägga ihop explosiva moment med ett lite tyngre/styrkebelastande övningar, som tex "judo-sköld". Övningen går till på detta vis:
Person 1(som ska tävla)utför valfria slag-och sparkkombinationer i 15-30 sekunder på en mits-sköld som person 2 håller. När bestämd tid vid skölden är avklarad ska person 1 och 3 köra judo/brottning i nästkommande 15-30 sekunder. Detta upprepas i 2-3 minuter, beroende på vilken längd ronderna har i den tävling som atleten ska delta i.
   Som synes här nere så blir personen som kör sköld(Klas) väldigt fort trött pga dom explosiva, relativt täta kombinationer på skölden som "äter" syret i kroppen och när han vill återhämta sej så är det istället brottning/judo. Detta korta klipp är filmat ca 70 sekunder in i övningen, så mjölksyran har redan börjat byggas upp i kroppen.

   Mentalt - om man har problem med det - kan, förutom att ge positiv feedback till den tävlande, man nyttja KBT eller annan psykologisk hjälp som finns. Har kommit ut mycket material med mental träning som kan användas hemma istället för att nyttja relativt dyr terapihjälp, men kan självklart vara ett alternativ ifall inte "hemmafixet" fungerar.

Problem uppstår när dessa två delar ska läggas ihop inför en tävling. Det jag testat på, förutom att ta in tävlande från andra klubbar, är det "vanliga" som flera redan testat på - två utövare möter varandra medan samtliga får sitta ner på knä och bilda den matchyta atleterna ska nyttja. Detta kan medföra en matchliknande stress när "allas blickar" är riktade mot dom två i mitten, men ger inte riktigt den "flight-or-fight"-känsla som man vill komma åt. För några år sen testade jag att spela in publikljud från föregående årets VM och hade det spelandes i loop medan sparring-sejouren varade. Vet inte om det hjälpte, men att bryta ner alla möjliga situationer och träna på dessa är en stor del av vad kampsportsträningen består av, så ett eventuellt stressmoment kunde kanske bockas av. Det jag tror på själv är det jag nämnde tidigare - ta in tävlande från andra klubbar. Nackdelen med detta är att man kan få "fel" slags sparringpartner dvs en som är där för sin egen skull mer än att hjälpa min fighter, så det är nåt man måste tänka på. Tyvärr så är det smärtsamt få som kan tänka sej hjälpa en annan klubb eller fighter med dessa förberedelser, men ibland kan man ha tur och få den hjälpen.