Motivation

Har inte skrivit på några veckor pga "ej träningsrelaterade" händelser i vardagen som har tagit upp mer tid än jag haft över, så då har uppdateringarna fått vänta tills mer tid har funnits. För att summera ihop lite av det jag reflekterat över så är det olika människors motivation till att träna, som tagit upp mina tankar. Har, mest troligt, tagit upp det här flera gånger förut, att min motivation kommer av ett nästintill livslångt tränande av olika idrotter och inriktningar, men mina funderingar har faktiskt riktat in sej på hur andra tänker, funderar och fungerar inför träning och, eventuellt, tävling. Anledningen till mina grubblerier är att jag tycker det är så märkligt när folk helt enkelt bara lägger av.
-"Lägger av med vad?", kan man fråga.
-"Med allt!", kan tyvärr svaret vara.
Nu menar jag inte att andas, äta, sova, leva och allt annat, men eftersom jag anser detta vara en träningsblogg, så menar jag självklart all slags träning. Tänk att gå från att träna regelbundet tre-fyra dagar i veckan på en seriös, amatör-nivå med någon slags idrott eller annan organiserad verksamhet i gym eller i löparspår, till att bara helt sonika sluta med allting. Istället för att packa väskan, transportera sej till den eventuella anläggningen, socialisera sej före och efter träningen i mer eller mindre mängd, utföra aktiviteten och därefter transportera sej hem så gör man...ja, vad då!? Vad fan är det som man gör alla dessa timmar som helt enkelt lagt i ens knä, då man inte tänker fortsätta att aktivera sej fysiskt ansträngande nåt mer i sitt liv. Förstår helt klart om man renoverar ett kök eller annan del av sitt hem, får barn eller att annan oförutsedd händelse kan göra att mitt tidigare träningsintresse får minskas eller byta inriktning, men vad är det som gör att man bara slutar? Har tyvärr en hel del människor i min omgivning som gjort just detta - både bekanta som tränat och inte tränat med. Har tyvärr inte fått en enda bra förklaring av nån av dessa personer, men en hel del av riktigt dåliga bortförklaringar och samtliga har jag fått utan att ens ställt frågan om deras bortavaro från träning. Man måste självklart få göra ändringar i sitt liv om man så vill, men jag blir lite lätt irriterad när den enda orsaken till att inte aktivera sej är lättja. När man låter allt förfalla och bara sakta, men säkert, förtvina i ett tjockt lager av fett och igentäppta blodkärl.

   Har många gamla träningsbekanta som har skaffat familj och hus - som är den största orsaken till motionsbortfallet - men dom har även skaffat en sjuhelvetes mage och dubbelhaka. Det konstiga är att intresset för god kosthållning och fantasi försvunnit med brist på aktivitet. Det vanliga svaret är att jag inte vet nåt pga barnlöshet, men samtidigt har jag ett antal bekanta, med ett eller flera barn, som har fortsatt aktivera sej själv plus det barn som för så många andra, varit en käpp i deras hjul. Det är där som ordet fantasi, som jag skrev för två meningar sen kommer in i leken.Vad dessa föräldrar helt enkelt gör är att aktivera sej med sina barn eller aktivera sej, med sin tidigare träningsform, medan barnen skolas in i motion via alla ideella klubbar och föreningar i detta avlånga land.
   Ett klockrent exempel är Judo för barn på Boden Bushidocenter. Minst en gång i veckan tränar barnen tillsammans med en eller båda av sina föräldrar. En helt suverän idé som jag tycker fler ska anamma, för ärligt talat så börjar vi faktiskt blir lite väl feta i det här landet...

  

Att vara coach

Fightande coach

En viktig person i mitt liv är - som jag skrivit tidigare - Per Backman och han lärde mej hur viktigt det är för fightern att förstå hur coachningen egentligen går till. Många tror att det är som viktigast "just när det smäller" på mattan, men det börjar såpass mycket tidigare än så.
   Han(Per)poängterade hur avgörande för framgång det är att coachningen börjar ca 6-12 månader före det utsatta målet. Under resans gång kan/bör man ha delmål(mindre tävlingar) och kortare utvärderingar för eventuella, mindre justeringar för att lättare kunna rikta in sej i rätt riktning. För att detta ska kunna funka krävs det ett stort förtroende i relation coach/fighter så att inte blir en ansträngd relation mellan dessa parter.

   Hur ska jag som coach kunna ge utövaren förtroende för mej? Det här är en fråga som jag funderat ganska mycket på dom senaste veckorna efter det att jag bestämt mej för att "bara"coacha och lägga tävlingsambitionerna på hyllan. Visst, jag kan fortsätta sparra och träna med atleterna så länge som jag är deras coach, men ärligt talat så blir jag varken yngre eller snabbare, så det skulle bli en långsamt nedåtgående spiral mot förödelse. Jag måste bygga förtroende på något annat sätt och det jag hittills kommit fram till så är det genom kunskap och ärlighet.

Kunskap - läsa, se och även medverka i aktiviteter som fyller på min kunskapsbank. Att prova dom nya kunskaperna med mina gamla(kunskaper) tror och hoppas jag, ska kunna ge något nytt och förhoppningsvis unikt. Kort sagt så vill jag att denna matematiska uträkning 1+1=3 ska gälla. För att atleten/fightern ska få förtroende för det jag säger/påstår brukar jag nästintill alltid använda mej av handling/konsekvens-övningar under träningspassen. Tex så kan man låta en fighter använda mycket slag mot sin "motståndare" som i sin tur fokuserar på att sparka låga sparkar mot "den slåendes" stödjeben så att han/hon får svårt att behålla balans och kraft när anfallet ska utföras. Konklusion - om motståndaren slår mycket så försök störa hans bas så blir han inte lika aggressiv och jag kan styra matchen dit jag vill. I denna kunskapsbank måste även psykologi och "beteendelära" finnas med för att nästa punkt inte ska bli till något negativt utan istället motiverande.

Situationsanpassad problemlösning

Ärlighet -är svårt som fan, ärligt talat. Förutom att jag inte får uttrycka mej känslomässigt, utan bara hålla mej till prestation, så måste jag också även uttrycka mej till personen efter vad dom är för individ. Det är här det riktigt svåra kommer in i leken. Vissa kan helt enkelt inte ta åt sej av coachning! Vad jag, eller nån annan, än säger till dessa människor så rinner det bara av dom, som vatten på en gås. Det finns alltid (bort-?)förklaringar till visst beteende, ork eller bristande vilja. Vanligaste ursäkten är oftast för lite sömn eller för mycket jobb/skola. Enligt dessa individer är det aldrig deras bristfälliga uppmärksamhet eller nonchalans som orsakat eventuella fel eller bortfall av "gemensamt" bestämda uppgifter som inte utförs. Det ät alltid någon/något annan/t som är problemet och roten till det onda. Dessa människor är oftast mycket talangfulla och har fått höra det från många andra, tidigare under deras "karriär". Problemet med att pumpa en individ med för mycket lovord är att efter ett tag tror dom på allt som sagt och känner sej nästintill perfekta. Lagom med beröm och kritik brukar vara bäst. Trist, men sant.
   Sen finns det även dom som är åt andra hållet - "dom skyldiga"! Vad man än säger - hur försiktig jag än försöker vara - ber dom nästintill om ursäkt för sina ej perfekta tekniker eller taktiska missar. Med dessa måste jag istället försöka se vad det grundläggande problemet kan vara för att dom ska kunna bli bättre på nån enstaka sak och kanske få såpass mycket självförtroende så jag sen kan guida dom vidare. Dessa individer brukar jag oftast komma lite bättre överens med eftersom jag själv delvis har dessa tendenser och kan förstå hur dom tänker. Den första kategorin(gässen) däremot har jag svårt att samarbeta med och brukar sällan bli långvariga "förhållanden". Dom är alltsomoftast redan perfekta i sina egna ögon och behöver bara finjusteras lite...men inte av mej.
   Som tur är så är dom flesta jag möter i kategorin "dom skyldiga"-light. Alltså vill dom göra "rätt" och försöker lyssna på givna instruktioner, men med ett uns kritiskt, utvärderande tänk.

Många av problemen tar jag upp med Per och en stor kopp kaffe

Ytterligare en aspekt i det hela är att jag inte får se mej själv som profet, dvs en som har alla svar på ändlöst många frågor. Om det är något som dyker upp som jag inte vet hur det ska lösas måste jag helt enkelt svara att jag inte vet, alternativt lyfta frågan i gruppen och höra om någon annan har svar på problemet.

   Nyligen kom det upp en fråga om hur man skulle försvara sej mot nån som utförde stampande tekniker mot lår och knä i ett offensivt syfte(brukar vanligast vara defensivt). "Ingen aning", sa jag och lät atleterna para ihop sej och låta en i paret vara den drivande medan den andre skulle komma på eventuella lösningar. Något direkt konkret kom vi faktiskt inte fram till så den frågan tar jag med mej till eventuella möten i framtiden.
   Naturligt - efter förra meningen - så finns alltid alternativet i att en annan coach/tränare kan ha svar på dom frågor man själv inte kan svara på. Man måste då kunna svälja sin stolthet och faktiskt fråga om hjälp. Högmod kommer före fall.

En vägbeskrivning

Tänk er att denna sketch utspelar sej framför er i ett litet kvarter i den fingerade staden Staden:

"Evert står och krattar i trädgården när en förbipasserande främling kommer fram till honom och frågar om vägbeskrivning till Stadsgatan 1. Evert, som bott i Staden i närmare 25 år, har både promenerat och cyklat omkring ganska mycket i sin stadsdel så han känner sej säker på vägen till Stadsgatan 1, som han ger beskrivning till. Man kan ta sej till adressen gåendes både på höger och vänster sida av gatan, med cykel och med bil, så det går att ta sej dit relativt enkelt fastän det är ganska långt till målet. När Evert avslutat sin beskrivning så tackar främlingen honom, men lägger till att han har hört av en vän att man kan ta sej till Stadsgatan 1 både snabbare och en annan väg än den Evert nyss beskrivit. Därefter händer något mycket underligt och häpnadsväckande framför Everts ögon: främlingen börjar springa tvärtemot den riktning han velat ha adressen till. Han tvärstannar, sätter sej ner och vilar en kort stund innan han ålar sej mitt ut på den trafikerade bilvägen. Väl där sliter han upp ett hopprep ur fickan och leker cowboy som försöker fånga "hästar"(vettskrämda cyklister)skrikandes massa marinkårsinfluerade one-liners tills han blir abrupt avbruten av en bil som inte kunnat väja utan råkar köra på "cowboyens" fot. Vilt skrikande över smärta och irritation över bilförarens inkompetens(ej sin egen olämpliga placering på vägbanan)att föra fram sitt fordon, fortsätter han nerför gatan med Evert förvånande stirrandes tills dess att han är utanför hör-och synhåll.
    Med en ljudlig suck fortsätter Evert kratta sin gräsmatta tills han abrupt blir avbruten, tio minuter senare, av samma främling som med hög röst, näsblod och haltandes mot Evert, ifrågasätter hur han kunde påstå sej kunna vägen till Stadsgatan 1, för det var definitivt inte där hans färd hade slutat. Evert såg undrande på den skadade mannen framför sej och försökte febrilt formulera ett svar till denna, för honom, underliga fråga. Han tyckte att hans vägbeskrivning - som han gett många andra i sin bekantskapskrets med samma slutmål - hade varit tydlig. Det han sen sett främlingen göra var något helt annat, men han hade ändå gett Evert skulden för sitt egendomliga agerande.
   Tre alternativ bildades i Everts huvud:
1) Ge främlingen samma vägbeskrivning med den lilla ändringen att han talade lite saktare och artikulerade sej tydligare, med risk att han irriterade mannen för att känna sej fördummad.
2) Hänvisa personen till en granne eller en närboende bekant som ger en, mest troligt liknande, vägbeskrivning.
3) Schasa iväg galningen från din gräsmatta, låta honom hitta till adressen bäst fan han vill med risk för egen och andras säkerhet, men samtidigt slippa en eventuell ny besvärlig situation med denna pellejöns!"

Vilket/vilka alternativ hade du valt?

Kanske verkar konstigt att jag mitt i allt lägger upp en liten historia, men denna anekdot är vad jag har träffat på ganska mycket av under mina år med träning. Om jag ska skriva det i klartext så går det till ungefär såhär:
En person ska börja träna och ber om hjälp. Jag frågar vad målet med träningen är, hur mycket tid som kan läggas ner på träningen och hur mycket entusiasm personen ifråga tänkt lägga ner på träningen(halverar oftast det dom säger, så får man fram den egentliga entusiasmen). Jag skriver ner ett basic program med rörelser, set och repsantal plus att jag gärna tränar tillsammans med personen några pass för att kunna se hans rörelsemönster och eventuellt skador så att programmet justeras efter dom förutsättningar som finns. Oftast här - dom första gemensamma passen - kommer dom första frågorna om mirakelprogrammen, tips-och trixs för bästa resultat, superkosten, specialrörelserna och eventuella artiklar i byggar-och fitnesstidningar som personen antingen har läst eller, i värsta fall, "hört av en kompis". Jag brukar svara ganska diplomatiskt att det är ett maraton och ingen sprinttävling, eller något liknande/passande till frågorna som kommer upp och försöker få personen att se dom små framstegen istället för att drömma om orealistiskt, stora framsteg innan han ens börjat träna kontinuerligt. Det är oftast här nånstans jag s a s "tappar" personen. Det jag säger till honom är inte speciellt lockande utan ganska tråkigt - bra kost, regelbunden träning och vila, rätt rörelser och våga ta i så man blir trött. REPETERA!
   Med största sannolikhet kommer han glömma merparten av vad jag sagt, träna på lite grann för egen maskin, bli less pga uteblivna(drömlika)resultat, testa merparten av olika träningsupplägg - oftast byta ca varannan vecka - samtidigt använda en massa dyra, högkaloririka kosttillskott som ändå adderar mer energi än vad som surt förbränts i gymmet. I värsta fall provar han på något system som tangerar maxvikter flera gånger i veckan innan han vant sina leder, eller har en bra teknik för det, skadar sej och kommer aldrig mer att träna. Det tråkiga för mej är att den här personen, mest troligt, har nämnt till sina bekanta i början av träningsivern, att jag "hjälper" honom. Tänk er vad mitt rykte kommer bli om han får allvarliga men eller helt enkelt bara har en helt värdelös teknik när han, sporadiskt, fortsätter sitt gymmande och hänvisar sina "kunskaper" eller bannor till mej.

Det här är en av anledningarna till varför jag inte alltid "hjälper" dom som vill ha mina åsikter i gymmet. Jag brukar försöka skaffa mej en uppfattning relativt fort av vad det är för människa jag har framför mej. Visst, ibland kan jag ha fel, men med åren kommer visheten och rutinen, så nu kan jag avgöra relativt snabbt åt vilket håll det barkar och då behöver varken jag eller den "nödställde"känna sej lurade.

Ursäkta till alla som har svårt att läsa mycket text, men ibland måste jag bara få skriva av mej!

400 meter grodhopp - check!

Lite krut kvar i gammelbenen

Förutom att försöka gymma lite oftare och med mer (tvingad) entusiasm, så tänkte jag bocka av lite saker jag funderat lite på när det gäller fysiska ansträngningar. Är inga såna där ovanligt stora och världsomspännande saker såsom att bestiga höga berg, simma i hav eller äta konstiga saker, utan lite mer snabba funderingar och infall som jag ibland kan få eller fundera över. En av dessa funderingar har varit hur jobbigt det är att hoppa grodhopp ett helt varv på Björknäs löparbanor? Eftersom jag har lite vana av att hoppa ganska mycket grodhopp när vi tidigare hade måndagsfys, kändes det inte som en alltför udda fundering. Mitt intresse är att träna så lördagarna brukar jag tillägna två pass åt, så istället för att ta på mej skorna och sticka ut på en löprunda, svängde jag förbi friidrottsbanorna och gjorde ett litet försök. 269 hopp blev det! Vet inte hur lång tid det tog, men fick en rejäl pump i låren och efterkommande träningsvärk som fortfarande(tisdag)hindrar mej från vissa rörelser. Känns ändå ganska roligt så nu är det bara att börja bocka av andra små funderingar jag haft såsom att hoppa grodhopp för skidbacken i Pagla, 1000 meter grodhopp, springa upp för störtloppsbacken i Storklinten och några andra gamla, plus nya, funderingar. Vet att alla kommer bli jobbiga, men är ganska nyfiken på HUR jobbigt och HUR det kommer att kännas? Känslan är viktigt, som min sambo brukar säga( men det kanske inte är dessa sammanhang hon syftar på?!).

Nu blir det biceps, ett tag framöver!

Fyller snart 38 och tänkte passa på att gymma lite ett år framöver och se vad som kan åstadkommas. Kommer fortsätta att instruera, coacha och sparra, men fokus kommer ligga på träning. Blir inte bara gym utan all slags träning, men ska försöka att träna skivstång kontinuerligt och med disciplin. Har haft väldigt svårt att motivera mej för armträning, men nu är det bara att bita ihop och pumpa på!!!

Crossfit Games 2014

Rich Froning

Återigen stod Rick Froning högst upp på prispallen när Reeboks flaggskepp Crossfit Games avslutades för några veckor sen. En imponerande prestation att vinna såpass många gånger (4 st) fastän att tävlingsformen har exploderat och antal deltagare som försöker kvala in har ökat lavinartat, vilket medför att kvalitén på tävlingarna stadigt ökat. Kan vara vist att gå över att tävla i lag-momentet när han är obesegrad istället för att vara "den jagade" i dom individuella tävlingarna, till den dagen han blir besegrad. Best of-länk här nedanför.
https://www.youtube.com/watch?v=nv6DvmpajKk

Lukas Högberg

En svensk stjärna tändes även under detta års tävling - Lukas Högberg. Har säkert varit välkänd länge inom crossfit-världen men för mej - som enbart kollar in då och då i deras nästan sekt-lika bubbla - var denna atlet ett mycket positivt inslag med mycket bra teknik(säkert inte om man frågar coacher från tyngdlyftning eller gymnastikförbunden, men mej som lekman iaf) och mer "normalbyggd" fysik som verkar ha tränats upp med ändamålsenligt träning utan bicepscurls och bänkpress, kanske. Har ju faktiskt ingen aning om detta stämmer, men klart är då att man med blotta ögat kan man se våra europeiska atleter ha en betydligt mindre bröstparti och armar än dom nordamerikanska dito. Kan självklart vara en tillfällighet, men är ganska intressant när man tänker efter.

Sockersug

Nyttigt vs Flottbomb

1 kg´s chokladboll

Ett stort problem jag har är mitt omättliga sockersug. Vet att det är många, förutom jag, som har det och är inget unikt för just mej. Det jobbiga är att ju äldre jag blivit, desto större sug har jag utvecklat. Kan ibland få löjligt stora proportioner när jag närmast till inhalerar socker- och vetemjöls-baserade produkter. Det är inte så att jag går och tänker på godis, kakor eller rostat bröd hela dagarna, utan det funkar som ett damm som brister - när jag väl tar någon sötsak, eller liknande, rasar hela muren och allt kommer på en gång. Det positiva med åldern är att jag utvecklat lite bättre disciplin när det gäller att hålla mej ifrån "det söta". Brukar ha lördagar som den dag jag får och kan äta onyttigt, men ibland är det svårt att säga nej när man blir erbjuden på annan veckodag. Funkar relativt bra, men dom dagar det inte fungerar så har jag ett litet knep som stavas KNÄCKEBRÖD. Många brukar säga att det bara är att bita ihop, eller nån annan löjlig klyscha, men kan inte motivera mej alltid med just dessa "tips".
Ibland, helt enkelt, orkar jag inte bita ihop utan vill helt enkelt ha en ryvita, wasa eller annat knäckebröd på kvällskvisten. Vissa tycker att det inte är en sån stor grej att käka lite hårdbröd, medan andra tycker det är "skam på torra land", som gammelfolket brukar säga. Hursomhelst så kan det lätta suget såpass mycket att jag inser det jag redan vet - socker är inte speciellt bra.
  

Ibland måste även jag unna mej glass - trots laktoskänslighet

Nu ska jag medge att jag visst äter socker på mina "ätardagar", men försöker undvika det så mycket jag kan övrig tid under veckan. Går nog aldrig att undvika det helt och hållet men man kan iaf försöka undvika det in i det längsta. Som dom flesta vet, så är det otroligt många problem som uppstår när vi trycker i oss den onödigt stora mängden socker som många av oss gör. Nya, seriösa studier har fått fram fakta att det numera är bevisat att sockret även ger liknande problem på hjärta och kärl som man trodde var fettets "uppgift". Så försök iaf att unna dej lite mindre ofta framöver.

Semester

Har fyra veckors ledigt från jobbet och tagit en semester-resa söderut för att träffa syster med familj, så därför har uppdaterandet inte varit det bästa.

Kombinera nytta med nöje

   Jag tycker om och irriterar mej nästan lika mycket av att ha semester. Det positiva är att jag får ägna mer tid med mina nära och kära, vila upp mej och bara reflektera i största allmänhet. Det negativa är att mina rutiner ruckas ganska ordentligt - både mat- och träningsrutiner. Är ganska "enkelt" att hålla ett jämnt flöde av mat när man vet att det är rast varannan, var tredje timme under en arbetsdag.

Lätt att falla i fällan

Under denna semester ville jag försöka behålla detta intervall för att inte hamna i ett alltför ojämnt okynnes-ätande så tog jag och ställde min timer på telefonen att ringa var tredje timme, varje dag i veckan. Stiger upp ungefär samma tid varje dag så behöver sällan ställa om klockan utan det jag behöver ägna ca 10 minuter av varje kväll innan jag lägger mej, är att öppna kyl och frys, se vad som finns och därefter mentalt ungefär bestämma vad som ska inmundigas under nästa dag. Kan verka enkelt, men ifall man tycker det känns svårt kan man iaf planera upp första och andra målet mat så man har en bra start för att sen kunna komplettera med inköp för resterande dagen.
  

Fast en glass kan man unna sej

Träningsmässigt blev det Friskis&Svettis som blev mitt tillhåll under Linköpings-vistelsen. Hade första tänkt hälsa på bekanta på andra klubbar och kampsporter å tränat
med dom, men det blir en massa planerande och måste passa in med övriga, så det fick bli gym för hela slanten denna gång. Har bestämt mej för att ägna mer tid åt min egen träning framöver(olympiska lyft och egen kroppsvikt-baserade övningar)så att jag mer helhjärtat kan coacha dom fighters som vill tävla. Var i valet och kvalet att eventuellt göra ett "sista ryck" med att tävla i knock-down, men jag känner att suget att tävla inte är lika stort som det varit, utan mitt stora intresse har alltid varit själva träningen så det är det jag satsar min tid och ork på. Sen kan jag eventuellt tävla ändå, men kan vara i allt från löpning till crossfit eller en mindre karate-tävling. Det viktiga är att jag måste känna att det är roligt.

Filmtema-torsdag

Som jag nämnde i förra inlägget så har jag börjat ha lite filmtema på fyspassen i sandtag eller annan plats som vi numera förlägger träningen på. Egentligen inte nå speciellt med filmtänket mer än att jag ger dom som eventuellt kommer på torsdagspassen en liten föraning om vad som kommer att utföras. Plus att det är en liten avslappnad, rolig grej så man inte tar alltför allvarligt på fysen. En liten förklaring kan vara på sin plats för förenklad förståelse :

Tungt pass men det gick

SEVEN - börja med att springa, jogga eller gå uppför sandväggen och väl uppe utför man valfri övning á 7 repetitioner. Därefter är det bara att gå ner för sandväggen och börja om ytterligare sex ggr till.

300 - hör man kanske på namnet, men hursomhelst så sprang vi även denna gång uppför sandväggen, utförde valfri övning maximalt antal ggr. Därefter började man om nerifrån igen, tog sej upp och plussade på det nya antalet reps man utförde och fortsatte på det sättet tills man hade gjort 300 repetitioner.

Var nära att lägga av efter tredje varvet

FREDAGEN DEN 13 - utförde vi i Pagla och gick till så att vi sprang uppför pulkbacken, utförde 13 axelstötar med hantlar och fortsatte därefter längs spåret vid backens topp ca 150 meter i sida. Väl där - efter ca 150 m - började spåret gå ner mot starten igen så då utfördes 13 thrusters med skivstång innan nerjoggen. Detta gjorde vi på tid, ca 20 minuter, pga värmen.

8 MILE - åtta vändor uppför liftspåret i Paglas andrabacke och på toppen utföra åtta reps av valfri skivstångsövning.

Inte många pallade med 300

DE 12 APORNAS ARMÉ - två skivstänger med den ena stången i början av en ca 100 m lång, lutande grusväg och den andra vid det tänkta slutet av övningen. Första personen kör 12 reps av valfri övning, rushar - om möjligt - upp till nästa stång och utför 12 nya reps och går därefter ner för att repetera 11 ggr till.

Som jag skrev tidigare så var det inte alltför allvarligt med filmtema. Är ett ganska enkelt upplägg med löpningar och anaeroba övningar med egen kropp eller lätta vikter. Kan ibland vara så "enkelt" när man vill bli vältränad - behöver inte vara massa med flashiga kläder, maskiner eller program. Kunde egentligen tagit vad som helst som tema för passen - färger, bestick eller bilmodeller - men nu blev det filmer pga att jag trodde det kunde bli en rolig funderare, helt enkelt.

I nästa inlägg blir det lite summering av sommarträningen - lite tidigare än väntat men fick reda på närmsta tävlingen så vi går in i "tävlings-mode" redan om tio dagar.

Finbesök och uteträning

Lilla Vera var på besök

300 meter löpning...

Har haft sån tur att vi fick vara hundvakter åt en tik av samma ras som våran egen. Lite otur att hon löpte när hon var här, men hennes ägare var i stort behov av hundpassning och vi vill verkligen inte säga nej till ett sånt trevligt avbräck i vardagen. Var ganska stor frustration från våran egen, testosteronfyllda hane, men det gick bra till slut iaf.

För egen del så trummar jag vidare med mycket kondition plus explosiva
moment i en ohelig blandning. Brukar säga att dom två - explosivt och kondition - är en motsägelse att träna pga att explosivitets-träningen kräver fräscha, laddade muskler och konditionen mjölkar ut kroppen på just dessa "ingredienser", men iofs så är det just det som gör kampsporten så intressant ur ett tränarperspektiv - svårt att veta exakt av vilka moment man ska träna till varje individ.

...plus lite stötar för

överkropp och bål.

Blev två resor till skidanläggningen Pagla i veckan. Torsdagen sprang/joggade/gick man upp i liftspåret till toppen och väl där utfördes valfri skivstång-eller hantelövning innan den branta promenaden ner påbörjades. Lördagen var jag där själv med hund plus sambo och sprang 300-meterslöpningar med hängstötar med hantlar efter varje varv. Ganska lik torsdagens pass men sprang plant istället för uppåt pga ordentlig utmattning i ben plus vader från
förra passet.

Snabb, liten rackare

Värmen har hållit i sej så det blev som jag - halvt om halvt iaf - förutspådde! En andra simtur denna sommar så nu blir det jobbigt somrarna framöver om jag ska försöka återupprepa, eller knäcka, detta års badkvot. Återigen lite bildbevis för den som eventuellt skulle tvivla.

Just det - vi kör filmtema på våra torsdagsträningar, men det tar jag nog upp i nästa inlägg.