Prövar mej fram...

Tyvärr verkar det som jag fått ett rejält "projekt" i mina luftvägar så jag får skynda långsamt och testa på olika övningar som påverkar andningen olika hårt med en liten utvärdering om känsla/hosta efteråt. Testade lite mindre hård sparring plus kortare intervall-fys på tjock matta igår. Känns relativt bra idag men är fortfarande torr i hals och hostar, men blir inte sämre så lite hopp har kommit tillbaka.

Tycker gymnastik-mattan är en underbar hjälp att pressa kroppen maximalt. Igår - som det här är inspelat - gick jag inte så långt som till mjölksyra, men känns ändå bra att låta kroppen få en försmak på vad den kommer få mer utav. Mitshållare denna gång var Klas och det är oftast en av Söderströmmarna( Klas, Dennis eller Pulle )som hjälper mej och det är jag - och kommer alltid vara - otroligt tacksam för. Dom har en förmåga att lura min hjärna så jag inte påminns om min ålder och mina begränsningar. Tack så mycket!

I valet och kvalet

Är inte det första - säkert det tjugonde - valet och kvalet jag är i, just nu. Under influensan jag fortfarande har, och som inte verkar vilja ge med sej, har jag börjat tänka på hur jag ska göra med det jag har i tanke att fullfölja den närmsta tiden, dvs gradering och tävlingen i Ungern. Tre saker som gör att jag tvekar -

Sliten, man...

1) Kroppen - diskbråcket och smärta höfterna pga sparkar i luften vid ordinarie ashihara-träning, armbågarna pga alla stötar när jag slår plus meniskerna i båda knäna värker med jämna mellanrum pga vrid och stötar av hopp å liknande vid generell kampsportsträning.
2) Motivationen - att både vara sin egen tränare och andra kan ta mycket tid och energi. Är roligt när det går bra, men samtidigt som dom behöver coaching, så behöver även jag det. Har inte haft nån egen tränare på många år som har haft tid till att "studera" mina fel och misstag under en längre tid. Får helt enkelt lära mej den hårda vägen genom att misslyckas vid sparring eller match. Dom få gånger jag får coaching är när jag tränar ihop med gamla fighters eller tränare och då ofta bara en gång, just då, så att uppföljning, riktad träning och "kontroll" av att förbättra sker inte, utan blir något jag får tänka när jag fortsättningsvis tränar.
3) Positiv feedback - försöker verkligen klappa mej själv på axeln, men det är svårt. När jag inte har nån tränare så får man helt enkelt inte höra vad man gör för nåt bra. Motsatsen, däremot, får man höra varken man vill eller inte. Finns alltid folk som är jätteduktiga på att påpeka ens brister och hitta teknikfel så man till slut anser sej själv vara kass på allt. Även jag, som är relativt gammal, behöver höra att man gör nåt bra, nån gång. Även jag får dippar i självförtroendet när nog många fel påpekats eller som nu, när sjukdom och skador hopas sej på varandra.

 Får se hur kropp och själ helar sej närmsta veckan så får jag påskhelgen att fundera över. Kan vara skönt med lite påtvingad ledighet ibland...

Lyckades inte ducka, tyvärr...

Trodde jag undvikit alla försök från den stora sjukdoms-guden, men fick ett rejält "in your face" när jag i förrgår vaknade med feber, halsont och ledvärk. Får tänka positivt då jag nu kan lägga lite mer fokus på dom ZUFàre som ska tävla i slutet av april i Sundsvall. Har känt mej lite småsliten under en ganska lång tid så att jag ska även sätta mej och tänka igenom mitt eget upplägg efter "friskförklaringen". Det svåra med all träning är att tiden inte räcker till, riktigt. Vill både tävla och gradera till svart bälte innan det är "för sent". Med det menar jag inte att det skulle vara omöjligt med det ena eller det andra om ett år eller två, men skulle ha svårt att motivera mej att försaka något av dom två när jag har en så hög lägstanivå fysiskt sett, just nu.

Tempoträningen har börjat

Brukar påbörja tempoökning i sparring-och fysträningarna ca sju veckor innan tävling. Med tempoökning menar jag att lägga upp passen så att vi kommer upp i arbetspuls relativt fort och fokuserar på matchliknande sekvenser och, självklart, matchtempo.
   För att lyckas pressa sej själv maximalt genom ronderna så brukar jag börja att köra så högt tempo jag klarar av och bryta i ronden så fort jag märker att min ork börjar tryta. När jag återhämtat mej några sekunder - mellan 20-30 sekunder - fortsätter jag resten av ronden på samma sätt. Förhoppningsvis ska detta leda till att jag, och alla andra ZUFáre, orkar hålla högre tempo när vi väl går match.

I övningen ovanför kör jag kortare, anaeroba sekvenser slag som jag ska försöka förlänga ju närmare toppningen jag kommer. Jag slår så fort och mycket jag kan tills jag märker att hastigheten minskar, då avbryter jag, tar några andetag och sen fortsätter tills tempo går ner osv...

Kvalité

Tror jag har skrivit ett liknande inlägg förut men känner att det kan vara på sin plats igen. Kvalité framför kvantitet är något som borde vara grundläggande för alla idrottare som vill göra en mer eller mindre elitsatsning. Kvalité gäller den mat du äter - så lite socker som möjligt, vilan du tar dej tid till - alla har olika mycket sömnbehov, antal pass du utför och - det jag tycker känns mest nödvändigt, men väldigt få utför  - intensiteten på passen. Sambandet mellan antal pass och hur intensiva dom är anser jag ha en stor betydelse. Ju intensivare desto färre, kan man säga.

Lite extra protein, kanske?

Finns hur många som helst som tränar dubbla - ibland även trippla - pass varje dag. Dag ut och dag in i veckor, månader och år. Dom är oftast extremt duktiga på att upplysa alla i sin omgivning om nästintill varje detalj som utförts under passen och hur fantastiskt bra det gör dom. Det intressanta, tycker jag iaf, är att när man väl tränar tillsammans, eller samtidigt som dom jag just nämnt, är att deras intensitet är nästan noll. Dom kör sina repetitioner utan varken explosivitet, glöd eller kraft, men det viktiga för dom är ATT dom utför passet. Inte HUR dom utför det.

 Extra vila gör gott.

Många av dessa "mängdtränare" har liknande "symtom" - dålig utvecklingskurva i styrka, uthållighet eller massa ( beroende på idrott och mål ), känner sej ofta matt och lite kraftlös plus har en underliggande stress som inte verkar ha nån förklaring.

Träningsnarkomaner brukar dom bli kallade, men jag tycker inte det är en bra förklaring eller ett bra namn, för det är inte endorfinet som lockar dom till att ständigt träna. Självklart finns det dom som känner endorfin-suget och bara måste träna, men oftast är det bara ren och skär okunskap och brist på logiskt tänkande ( pga brist på kunskap som leder till logiskt tänkande, kanske ) och därigenom så tränar man ett extrapass, "för säkerhets skull". Detta blir då en negativ spiral som leder till en otrolig mängd extrapass enbart pga att den tränande är lite osäker och inte "vågar" vila.

Om nån läser detta så vill jag att detta ska fastna i ditt huvud -

HA MODET ATT VÅGA VILA.

Vilan gör så att kroppen kan återhämta sej och kan ta åt sej av den tidigare utförda träningen PLUS att morgondagens pass blir en "morot" och inte ett nödvändigt ont för att stilla ångesten över att inte ha tränat.


Ska klippa ihop ett förslag på ett relativt kort men väldigt intensivt pass och lägga upp det på bloggen, så dom inte förstår vad jag menar. To be continued...

Tvåstegs-raket

Crossfit, armyfitness, bootcamp training, elite fitness och ett dussin antal andra "häftiga" namn på liknande träningskoncept ger mej en kombination av feber och eksem. Har vädrat mina åsikter om "coola" namn ( läs töntiga ) för att namnge en träningsform men kan samtidigt förstå att det kan gälla mycket pengar ifall upphovsmannnen/kvinnan kan fånga intressenter redan vid konceptnamnet.

Brukar namnge mina träningsperioder efter en grundläggande övning eller tanke, som push/pull när jag parar ihop pressövning med dragövning eller triceps med biceps. Är inte speciellt häftiga namn jag ger mina ideér men jag behöver inte skämmas iaf.

Ett exempel på tvåstegs-raket -

Snygga kort på naturfoto.se

Frivändning på 80-90% av max och då mellan 2-4 repetitioner. När jag utfört detta set kör jag - direkt utan att vila - antingen samma eller liknande övning, på 40-50% av max så många reps jag orkar med så explosivt tempo jag kan.
   Tänker att det blir som vid en raketuppskjutning - tungt och segt med mycket kraft i början (tunga frivändningar ) men när raketen väl lyft så blir det en rejäl fartökning ( styrkevändning på 50% ).

Överträning

Ifall man nån gång ska göra ett seriöst försök att satsa på internationella tävlingar är något som man bör veta - enligt mej - är hur den egna kroppen reagerar när den närmar sej överträning. Självklart gör man misstaget att inte förstå vad kroppen "säger" innan man tar steget över och blir övertränad, när det är första gången. Det man måste göra, när detta händer, är att komma ihåg signalerna man fick innan överträningen så att man kan registrera och undvika det nästa gång, för har man otur kan det bli en långlivad historia. Har läst en rysk rapport, där vetenskapsmän medvetet pressade testpersonen till fruktansvärd överträning, och rehabtiden tog närmare två år innan han kunde prestera med maxpuls utan hälsorisker. Dom signaler jag registrerat är dessa -
1) Problem med sömnen. Känner mej trött på dagen och orkeslös när jag tränar men har svårt att sova på natten för att kroppen går på högvarv och "stressar" mej till sena kvällar och tidiga morgnar. Om jag ignorera detta och inte byter träningsupplägg eller vilar extra blir nästa steg -

När allt känns tungt...

2) Ständigt en lätt förkylning. Inte speciellt allvarlig förkylning men är ständigt lite snuvig och lite slemmig i halsen. Om jag fortsätter med lika hög dos eller envisas med upplägget -
3) Magsjuka! Finns nog inget bättre sätt för kroppen att tvinga en människa att vila. Kan bero på att en stor del av kroppens immunförsvar är beroende på ett eller annat sätt av tarmarnas bakterieflora, kanske, men inget jag vet eller har någon fakta om.

Har inte pressat mej längre än till detta stadie och det är där jag hamnat just nu - tycker det är nog jobbigt att få magsjuka. Dom gånger jag låter det gå såhär långt är endast när jag har ett speciellt syfte. Denna gång är det den tunga träningen som jag ville fortsätta med samtidigt som jag ändå ville hålla min intervallkondition på hög dos.
     Kan variera ganska mycket på hur lång tid det tar innan jag kan träna för fullt igen - beroende på min disciplin till vila - men brukar ta mellan två till fyra veckor innan jag är fullt återhämtad. 

Slutsats

Har tränat enligt pyramid-modellen i lite mer än sex veckor nu och har kommit fram till vissa saker -
1) är svårt att träna efter detta koncept tillsammans med intervallkondition då det kräver mycket ork och vila för att prestera runt maxvikter varje gympass.

Mindre flott...

2) Har fått en otroligt aptit så att lägga på sej vikt är inte något bekymmer. Kan dock bli en alldeles för stor kroppsvikts-ökning om man inte tänker på vad som äts.

...och mer biccar!?

3) Ökning med nästan 20 kg i både stöt och bänkpress visar att det är ett bra koncept för mej men kanske ska lägga pyramid-perioden när jag inte är lika beroende av min kondition såsom den är nu vid tex sparring och matchning av andra i ZUF. Kommer mest troligt lägga in perioden under juni/juli då jag ändå har "vila" från ev. matchningar.
4) Måste träna mera armar! Mina armbågar tar extremt mycket stryk vid alla tunga lyft och jag har alltid haft svårt att motivera mej för armträning men behövs verkligen för besvär har - förutom vid slag - dykt upp i situationer utanför träningslokalen, tyvärr.

Nordic Challenge

Om ca tre veckor ska Max och David iväg på en knockdown-tävling för deltagare med lite mindre, eller ingen, internationell erfarenhet. Ett mycket bra initiativ av arrangörsklubben Keiko att organisera en sån här tävling då steget från nationell till internationell tävling kan kännas både stort och jobbigt. Både dessa två fighters har tävlat internationellt förut men för Max del är det första senior-tävlingen så det kan vara bra att få börja lite mindre hårt så han dels får "smyga" in i seniortävlandet och dels - pga att jag tror det kommer gå mycket bra - få lite mindre svåra matcher så att självförtroendet växer mer.
   Fick tag i en rejält stor bild på båda två från gårdagens träning som jag låter vara i dess fulla prakt!
Tack för bilden, Rickard!

Klyschor och visdomsord

"Klyscha kallas en benämning som använts så ofta att ordens innebörd helt har förlorat sitt värde."
Tycker den ovanstående förklaringen är klockren. Brukar inte skriva så fördömande i mina inlägg, men måste medge att jag är så satans less på alla dessa klyschor! Den första jag kommer ihåg, och säkert den vanligaste, klyscha jag hört var :
"- Smärta är vekhet som lämnar kroppen!"
 Har säkert hört många andra innan denna men är den som har satt sej i mitt huvud. Vet inte riktigt varför instruktörer gärna använder sej av klyschor som dessa, men kan kanske vara ett uttryck som dom lätt slänger sej med när dom inte riktigt kan motivera ett visst handlande eller en övning. Du som läser har säkert nån liknande variant eller en helt annan som satt sej i huvudet och ger liknande irritation.

Visdomsord är däremot något man stöter på lite då och då. Skillnaden brukar vara ganska tydlig då dom ofta, för mej iaf, gör att jag får tänka efter lite och oftast ger en lite upprymd känsla i magen för man tycker att "skaparen" av uttrycket träffat helt rätt.

Nu menar jag inte att alla visdomsord behöver vara lika exakta som Buddha´s men ibland kan man tänka efter - speciellt som instruktör - vad det är man egentligen menar med det man säger.