Allt för ofta får fighters och atleter i min direkta närvaro vila pga av förkylning eller ÖLI(=övre luftvägsinfektion). Det intressanta är att dom, i många fall, har nästintill fått en vana att vara borta från träning några veckor varje år pga tidigare nämnda orsaker. Iofs så är den ungefärliga medelåldern på ovannämnda runt 25 år, så då är det allt som oftast inte det sunda förnuftet som segrar utan blotta tanken på att ha en vältränad kropp som hägrar. Detta medför i hög grad att ångesten blir större än välbefinnandet för en vilodag, vilket medför att atleten tränar när hen egentligen bör vila. Kroppen kommer successivt och metodiskt att brytas ner istället för byggas upp, vilket är den exakta motsatsen till vad merparten av dom flesta tänkt sej med sin träning.
Under årens lopp så har jag laborerat med mina vilodagar men aldrig tränat utan dom. Tycker att man ska tänka sej dom lite grann som depåstopp i Formel 1 - ett kortare stopp där man fyller på bränsle och nya däck för att kunna fortsätta i samma tempo hela vägen i mål. Problemet uppstår ofta när personer använder "depåstoppen" alltför sällan(läs ÖLI)eller fyller på med värdelöst bränsle(läs festar så man är bakis på vilodagen)så man inte kommer i mål.
Vissa uppskattar vila mer än andra
Det man även ska ha i åtanke är i vilken träningsperiod atleten är i. Är det nära tävling måste vilan vara helig och ifall det även innefattar en viktminskning för en eventuell viktklass-gräns så är påfrestningen än större på kroppen så vilan får utan några som helst förevändningar ignoreras.
Det man ska ha i åtanke är att mjölksyraträning och intervaller under längre tid(som är genomgående för dom flesta sporters toppträning) tär ganska ordentligt på kroppen och kan i vissa fall kräva upp till 36 timmars vila. Om man istället ignorerar detta faktum, struntar i vilan och "matar på" kan man räkna med lite halsont eller bihåletryck några dagar senare.
Hur gör man då för att motivera sej att vila? Har nog inget bra svar, men när jag hade ett par fighters som inte tog sej den tid som behövdes så sa jag åt dom att säga en simpel mening till sej själv:
"-Det är bra för mej att jag vilar idag".
Detta ska dom säga till sej själv så fort dom känner den minsta ångest eller oro för att inte träna. Istället för att nämna "måste" eller "ska" så försöker jag få dom att tänka positivt - att dom gör nåt bra och är duktiga när dom stannar hemma från gym eller träningslokal. Vet inte om det är nåt universellt eller perfekt, men det funkade för dom iaf.
En liten sammanfattning om Starting Strength och dess "uppfinnare" Mark Ripptoe för den, eller dom, som inte vet vad och vem det är:
Mark Ripptoe är en amerikansk fd styrkelyftare och numera fyscoach(var det enda ord jag kunde komma på att summera hans jobb med)som skrivit ett antal böcker och många artiklar om styrketräning. Han har ett stort, genuint intresse för skivstångsträning och dom senaste 25 åren har han nyttjat sin egen träningsanläggning för att utveckla ett program som ska optimera styrkeökningar i dom klassiska styrkelyftarövningarna(knäböj, bänkpress och marklyft). Det koncept som till slut togs fram döptes till Starting Strength och nyttjas nu världen över och ser ut som följer: Pass 1
Knäböj 3*5 reps
Bänkpress 3*5 reps
Marklyft 1*5 reps Pass 2
Knäböj 3*5 reps
Stående press 3*5 reps
Styrkevändningar 5*3 reps
(Chins 3*maxreps istället för styrkevändningar)
Dessa pass tränar du med minst en dags vila mellan passen. När du klarat 5 reps i alla seten så ökar du med 2,5 kg till nästa pass och där fortsätter du med samma förfarande. När du väl kommit till en platå så ska man lätta vikterna och "börja om" för fortsatt ökning. OBS! detta är väldigt förenklat, men jag hoppas det är relativt förståeligt.
Vi kan kalla person X för Per
Kom i kontakt med detta konceptet för några år sen via en bekant som vi kan kalla Per. Det intressanta var att jag redan vid läsningen av programmet ansåg att det skulle bli problem med axlarna för dom som slaviskt tränade efter det och det är det som är lite av problemet - Ripptoe poängterar att man måste följa programmet för lyckas. Jag tycker att den lilla delen styrka som tränas för övre baksida av kroppen är alltför liten för den stora mängd på framsidan, så det kommer att ge felbalans i kroppen.
Lite fel prioritering, kanske...
Det problem som många bänkpress-kåta tonåringar och även andra "strandraggare" fått känna på, är smärta i axlarna när allt för mycket fokus läggs på pressövningar för mer utvecklade bröstmuskler("man måste ju kunna pressa tresiffrigt i alla fall")och baksidan av kroppen nästintill "glöms bort". Kan ses ganska tydligt eftersom personen i fråga ofta har rejält utvecklade, nästan framåtroterade, axlar istället för en stolt, ståtligt hållning. Säger inte att atleten med stolt ställning inte kan ha axelproblem, men jag tror min tes förstås.
Det finns, enligt mej, en sak som det här programmet kan användas till och det är toppning inför tävling. Visst, Ripptoe anser att det ska användas året runt, men vem som helst med några års erfarenhet kan nog se att det är alltför enformigt, så skadorna "väntar runt hörnet". Däremot om man tex ska tävla i styreklyft och behöver fokusera under några veckor på just denna tävling så är nog programmet suveränt. Dessa atleter kör redan målinriktat men även dom kan behöva fokusera och ändra lite i deras koncept för variation.
Just det - efter några veckor fick Per ont i axlarna och kunde inte fortsätta med konceptet. Han mår, efter omständigheterna, bra och lever ett lite mer varierat träningsliv med både yoga och gymträning i den stora staden Stockholm, men säger, tyvärr, till en säker källa att "läser han bara en övertygande, amerikansk artikel om nåt nytt koncept, så hoppar han på den trenden oxå!"
En liten varning - detta kommer bli ett långt inlägg med många personliga åsikter baserade på nyheter, diskussioner med andra intresserade, egna erfarenheter och mycket matchtittande. Kan säkert vara något fel - speciellt på delen om high school - men jag rättar gärna om någon har annan fakta att komma med.
Utslagsprocessen för att bli proffs
Den här bilden säger det mesta om fotboll i USA. NFL vill ha dom bästa spelarna och därför börjar urvalsprocessen redan vid high school för att "plocka russinen ur kakan". Själv är jag väldigt kritisk till detta tankesätt - då man kan kan utvecklas otroligt mycket under och efter tonåren - men är inte vad jag tänkt ta upp i detta inlägg. Det jag tänkt ta upp är egentligen bara en översikt hur man får fram dessa genetiska freaks, som många kallar amerikanska fotbollsspelare.
HIGH SCHOOL
Som syns på bilden ovan, så börjar utsorteringen av att vaska fram potentiella guldkorn i "fotbolls-fåran" redan vid 15-årsåldern, beroende på hur lång tid individens grundskola tagit att slutföra. Många föräldrar med ambitioner att få ett ekonomiskt oberoende liv i framtiden(för ärligt talat - det är inte för barnets egna bästa som spelarna uppmuntras/tvingas/pressas till tusentals träningspass år ut och år in)försöker redan på high school-nivå att få sitt barn att bli antagen till den skola som eventuellt har den "bästa" coachen, eller fotbolls-utbildningen.
Om eleven anses vara nog bra för skolans fotbollslag så kan han inte luta sej tillbaka och vara nöjd med att "bara" blivit antagen. Väl inne på skolan så börjar nästa fas - utgallringen av mindre begåvade(läs:sämre gener)spelare. Försäsongen börjar nästintill samtidigt som senaste säsongens sista match. Skolorna har inte samma regelverk som NFL, så spelarna har ingen rättighet att få några veckors vila innan arbetet till nästa säsong påbörjas.
"-Vill du inte träna, får du inte spela!"
Två pass varje dag, sju dagar i veckan under ett antal veckor är inte ovanligt. Under dessa pass är den fysiska påfrestningen väldigt hög och kroppen slits ordentligt när dom flesta av eleverna egentligen skulle behöva mer vila än gemene man pga att dom redan påverkas fysiskt av det hormonella påslaget av sin egen pubertet.
I den här filmen får man se det från coachens synvinkel, men är ändå väldigt intressant. Utgallringen av spelare är redan klar i det här skedet av dokumentären och nu gäller det att vinna matcher och säkerställa nästa års anställning/skolgång. Det tråkiga är att det är procentuellt väldigt få skolor som har såhär engagerade tränare i sina lärarrum. Det är, som nästan alltid i det amerikanska samhället, pengarna som bestämmer hur bra det går för eleverna. Märk väl att jag skrev nästan, för det finns självklart undantag. Undantag som bekräftar regeln, tyvärr. Många tycker jag är synisk, kanske, men jag måste skriva vad jag uppfattat under årens lopp. Skulle iofs vara väldigt roligt om jag blev motbevisad, för det enda som händer för mej är att jag ändrar min åsikt, men - det allra viktigaste - är att ungdomarna på high schools runt om i USA har det mycket bättre än vad jag vetat om.
COLLEGE
En brutal utsortering sker till universitet. Vill man spela fotboll efter, för oss, gymnasiet, så måste man få ett stipendium eller ha föräldrar som haft möjlighet att lägga undan lite pengar till dina studier/fotbollsdrömmar. Det finns en annan väg man kan gå via community college i två år för att sen ansöka om, eller få, ett stipendium till ett privat universitet/college, men det är väldigt få som går den långa omvägen för att få chansen att spela fotboll - merparten av dessa vill "bara" utbilda sej.
College-fotbollen är nästan så nära ett proffsliv du kan komma. Visst, du måste få godkänt i dina studier(brukar oftast funka eftersom dom allt som oftast har 1,X,2-frågor på sina tentor så du har iaf 33% chans att få rätt), men merparten av din tid lever du fotboll i helt otroliga anläggningar.
När du kommit såhär långt i din karriär så sker två tydliga saker - träningen blir(om möjligt)ännu hårdare, men mer genomtänkt OCH det bästa av allt - skola och tränare börjar bry sej om dej som spelare. OM du är bra, vill säga.
"- Varför?", kan nån fråga.
Jo, för ifall du blir proffs vill dom inte att du ska glömma vilket college det var som lyfte fram och hjälpte dej till det liv du har nu. PLUS att en liten, gärna årlig, donation till ditt gamla college kan ju vara ett sätt att visa din uppskattning på.
Här ovan ser ni Auburns försäsongsträning i de helt fantastiska anläggningarna. Allt från inomhushallar till specialutrustning för att mäta explosivitet i gymmen har bekostats. Måste kännas otroligt för en person från ett fattigt liv i en amerikansk förort att komma till denna inrättning. Kan förstå att det skapar en stark lojalitet. Lojalitet som kan ge nya, fina dollars till nya, fina anläggningar.
NFL
Högst upp i maktpyramiden är självaste NFL-organisationen. Om man lyckas ta sej igenom ett gäng med tester, provspel, försäsong-veckor, så kanske, kanske du har ett kontrakt med nåt av NFL´s 32 lag. När du väl är där kommer din karriär vara kort och, mest troligt, fylld av skador - både nya och gamla, som inte fått chans att läka under dom senaste åren - men med ett väldigt lukrativt kontrakt. Ifall du lyckas hålla pengarna på banken istället för i hallickar och langares fickor, så har du din och din familjs framtid säkrad, men det är väldigt svårt att inte drabbas av hybris eller i värsta fall, tristess, som verkar vara den största orsaken till talangfulla spelares idiotier när proffslivet ger för mycket fritid.
Det är några få spelare som klarat av att stanna i NFL under en längre tid, men dom är verkligen inte många. Det gemensamma med alla dessa är att dom har tagit hand om sina kroppar på ett systematiskt och disciplinerat sätt. Då menar jag inte enbart när spelaren skadad sej, utan även när dom har större eller mindre blessyrer.
Den sista filmen är lite gammal(2011 släpptes den)men visar hur en vecka kan se ut för en rutinerad och framgångsrik spelare i NFL. 4.30 in i dokumentären får man se Steven Jacksons pregame-rutin utföras när han fortfarande spelade för St.Louis Rams. Han är numera runningback i Atlanta Falcons, men pga otroligt hårda konkurrensen tror jag, tyvärr, att han inte har många matcher kvar i kroppen. Är synd, tycker jag, för han är en av alltför få förebilder som finns kvar i en organisation som desperat behöver förtroendeingivande människor med passion för spelet och inte lever rockstjärneliv utanför arenorna.
Utbildningen hölls av Peter Norgren i CFH´s rymliga lokaler
Har haft möjlighet att delta i en av Svenska Tyngdlyftarförbundets instruktörsutbildningar med kursledare Peter Norgren denna helg. Har, som jag tidigare nämnt, ett stort intresse för tyngdlyftning men har aldrig riktigt tagit mej tiden att fördjupa och engagera mej i denna fascinerande, olympiska gren. Eftersom jag inte är aktiv inom karate och boxning på samma sätt som tidigare, så passar jag på att mätta min kunskaps-hunger lite grann genom en sån här kurs. Det riktigt intressanta för mej - förutom själva utbildningen - är att få träffa entusiaster/"gamla rävar" inom sporten, som kan komma med både otroliga, och lärorika, berättelser plus läxor som andra, tidigare lyftare gjort under årens lopp. Skulle nästan vilja ha en egen tvåtimmars-lektion under utbildningen som låter "rävarna" berätta om alla galenskaper som dom varit med om. Tror det skulle vara ett roligt segment både för dom och oss deltagare, men kan förstå om det inte hinns med - är redan nu rejält komprimerat med ca 15 timmars lyftning och teori under två dagar.
Börjar bli en hel del utbildningar i "ryggsäcken"
Det som satte lite smolk i bägaren var att jag lyckades dra på mej en riktigt besvärlig magsjuka som i skrivande stund "behandlas" med otroliga mängder Pepsi och blåbärssoppa. Bryr mej egentligen inte alltför mycket om "husmors-recepten" hjälper för det är så fantastiskt skönt att behålla nån slags föda, så jag fortsätter och håller tummarna om egen snar tillfrisknad.
Medier och skidintresserade spekulerar, oroar och, nästintill, förlöjligar delar av det svenska skidlandslaget. Det är en månad kvar till VM i Falun och det börjar kännas tungt och hopplöst för arrangörer och gemene man/kvinna som följer med nyheterna om Kallas och Jönssons fadäser i spåren. Det är dom första fem orden i förra meningen som dom flesta verkar ha missat och inte förstår sambandet av i den stora helheten - "Det är en månad kvar". Kan lova att både Jönsson och Kalla kommer göra bra ifrån sej. Kanske vinner dom inte i alla sina respektive lopp, men jag törs lova att dom kommer göra bra ifrån sej. Verkar som det är få som vet vad "toppning" är för nåt...
Kommer inte skriva en summering eller lägga upp nån "Best of 2014"-film från det gångna året, utan
Har tagit mej tid att tänka lite...
ska istället spalta upp vad jag bestämt mej för att göra under 2015.
Den stora ändringen från föregående år är att jag ska vrida mitt fokus mot mina egna intressen och vilja, istället för lägga mer fokus på sparring-/fys-gruppen(ZUF). Tror inte det kommer försämra deras kommande prestationer nämnvärt, men det kommer definitivt att förbättra min egen ork och intresse för att fortsätta instruera dom mot deras mål.
Det jag känt frustration mot är den ojämna ambitionsnivån som existerar i gruppen. Har självklart full förståelse för att alla av dom inte vill bli "världsmästare" - är faktiskt skönt med så många olika, individuella mål - utan att det är så många av dom som säger sej vilja träna hårt och konsekvent, men få av dom har den mentala styrkan och disciplinen att kunna träna mot ett tidsmässigt, långsiktigt mål utan vill ha tävlingar såpass nära att dom nästan behöver känna stress för att träna kontinuerligt, tyvärr.
Detta har medfört att många har påvisat deras höga ambitionsnivå, men när tävlingarna - av en eller annan anledning - uteblivit, har samma personer fastnat i soffor, eller annat svåröverstigligt hinder, vilket medför frånvaro från träningen. Det gör att jag instruerar relativt få, men väldigt ambitiösa fighters, som tekniskt och taktiskt börjar distansera sej till dom övriga. Visst, jag skulle kunna lägga ännu mer träningstid på dom mer ambitiösa atleterna, men samtidigt vet jag att dom redan tränar på egen hand dom dagar jag inte coachar dom, så deras fokus kommer - mest troligt - bli ännu bättre när vi väl möts upp.
Nog om det - här kommer mina egna fokuspunkter huller om buller. Är allt från kondition, gym och knäppa saker jag vill testa eller nå:
Sanning?
- dubbla kroppsvikten i djup knäböj
- 150% i frivändning/stöt
- hoppa grodhopp uppför Pagla-backen
- fortsätta avstå tobak och alkohol(ej lättöl)
- gå ner i split
- springa uppför stora backen i Storklinten
- tävla i ett kortare, långdistans-lopp(3-8 km)
- klara muscle-ups(vette fan varför jag inte klarar det)
- vinna en ZUF-tävling
Kommer kanske inte klara alla dessa saker men kan vara bra med små och lite större delmål att checka av på vägen mot mitt stora, långsiktiga mål 2017.
Jag har - så länge jag iaf kan minnas - alltid haft ett otroligt intresse och en ännu större fascination för tyngdlyftning och dess komplexitet. Jag vet inte riktigt varför men jag tycker det är fantastiskt intressant att sitta och titta på tävlingar och träningar med tyngdlyftare i allmänhet, men asiatiska lyftare i synnerhet. Det är lite svårt att förklara men det är något speciellt när man ser en sån tekniskt, markant skillnad på dessa - oftast kineser - asiater mot dom övriga, mycket duktiga deltagarna. Har förstått, via SVT´s dokumentärer, att kineser drillas fruktansvärt hårt redan från barnsben vid olika idrotts-skolor där man nästintill adopteras av staten för att leva och träna under lärarnas/tränarnas krav och skolning. Det som har varit nytt för mej är att det gäller samtliga Olympiska grenar, inklusive tyngdlyftning.
Här under är en intressant länk där en icke-kines(vet tyvärr inte hans landstillhörighet)har fått lov att träna och filma i en kinesisk tyngdlyftarlokal. Det intressanta är att i denna lokal - som det säkert finns 100-tals av i Kina - ser man helt otroliga vikter av atleterna och dess namn är bara ett i mängden, så jag kan förstå att det bara är toppen av isberget man får se på VM och OS.
Vad jag har förstått - som jag tycker är extra intressant - är att anledningen till varför en lyftare blir uttagen till att representera sitt land är inte enbart en eventuell vinst vid en nationell tävling, utan att hen är jämn i sina lyft. Atleten har inte bara något enstaka pass eller tävling som lyften stämmer på, utan har en jämn och mycket, mycket hög lägsta nivå. Det intressanta med kineserna i -77kg detta år var att ersättaren till 1:an blev skadad så nummer tre i turordningen fick representera Kina och placerade sej på andra plats. Klart godkänt enligt mej, men säkert inte enligt deras egna coacher, skulle jag tro.
Som jag skrev tidigare så har jag ett stort intresse för tyngdlyftning, men inte tid och lust att anamma dess livsstil och engagemang. Tränar redan lite förenklade moment för att kunna nyttja dessa i min vardag och inom kampsporten, men skulle aldrig kunna hänge mej såpass mycket som skulle behövas för att eventuellt tävla, även om det skulle vara på regional nivå. Det tillåter varken fru eller övriga delar av mitt redan tidsmässigt fyllda liv.
Här under är det den Azbekiske(tror det skrivs så?)världsmästaren i -105kg, Ilya Ilyin, som specialfilmats med slowmotion-kamera. Jag är lite väl teknikfixerad, men om ni orkar och vill se alla lyft, så lägg gärna märke till dessa små saker
- stången dras upp till höften och stöts med höften(förenklat) upp till ca solar plexus-området innan han drar sej själv under stången för att hamna i rätt position
- höftstöten läggs just ovanför skrevet på samtliga ryck och strax under vid samtliga frivändningar. Beror inte bara på handbredden utan även individuell teknikanpassing. Kineserna drillas hårdare och får sällan individualiseras och lägger höftstöten för båda lyftteknikerna lite ovanför skrevet
- höger fot glider utåt vid frivändingarna. Varför? Kan vara stelhet i vänster ljumske eller höger höft som tyvärr kan ge en härligt, långvarig rehabilitering
Denna lyftare är helt fantastiskt duktig och har en otroligt bra teknik, men kan vara intressant att se saker som ögat inte hinner med att se i vanlig hastighet.
Lika traditionsenligt som julgran, Aladdins chokladask, julstjärna, tomte
och adventsstake, så är även jultävlingen traditionsenligt avgjord. Detta år så var det få - endast fem tappra inklusive mej själv - deltagare, men det viktiga är att den utförs, enligt mej. Är ett bra sätt att kolla lite "status" på sin fysik samtidigt som vi kan på, ett mindre smärtsamt sätt, tävla mot och mot varandra.
I år blev segraren John Carlström som dominerade med sin muskelkondition och segade sej i samtliga momenten till första-eller andra-placeringar. Lika traditionsenligt blev det således fotografering med bar överkropp och tomtemössa plus äran att förnedrat och vunnit över sina team-kamrater.
Def(f)enitiv segrare
Besviken Klas tappade leendet med förlusten
Momenten under årets tävling var enbart inriktat på egenkroppsövningar
statiskt eller mest antal repetitioner. Började med militärens GMU-övningar som statisk ryggups och statiskt hängande chins med hakan över chinsräcket plus en icke GMU-övning som var den sk jägarvila. Dvs sitta i 90ºs vinkel mot en vägg så länge man kunde. Efter denna första del gick vi vidare med att utföra övningar under tidsstress, vilket menas att vi hade ett antal sekunder på oss att utföra en repetition innan nästa skulle vara påbörjad.
Exempel - hoppa ett djupt grodhopp framåt var femte sekund.
Förutom ovanstående moment utförde vi även Knektar, ryggups-variant och Superman-pushups som gav dom flesta en härligt syrlig känsla i axlarna.
Tyvärr så var jag både fotograf och deltagare så inga kort togs under momenten, men lite posing-bilder till blogg och Facebook-gruppen är ju aldrig ett dåligt alternativ.
Har haft turen att kunna utöka "familjen"med en liten stjärna som heter Dagny. Tar ganska mycket av våran tid, men julen är i antågande så jag ska försöka samla ihop lite ämnen som jag kan bränna av och skriva ner då istället.
Måste bara snabbt länka och skriva lite om en, för mej, otroligt imponerande atlet inom idrottsvärlden. Jag har ett väldigt stort intresse för amerikansk fotboll med allt från deras sätt att träna, till hur taktik och attityd binds ihop och anpassas efter motstånd. Har mina egna favorit-spelare och lag, men har mer och mer börjat imponeras av en riktigt duktig spelare i Houston Texans som heter
JJ Watt.
Hans uppgift är att försöka hindra motståndarlagets bollinnehavare att passa eller springa med bollen(mycket förenklat förklarat), vilket han är otroligt duktig på att göra. Det riktigt intressanta är att han numera även används då och då i Houstons anfall. Detta kan kanske verka som en petitess för dom som inte är speciellt insatta i sporten, men som en jämförelse kan jag ge alla med ett "vanligt" fotbollsintresse en liten tankevurpa - Zlatan blir placerad som back istället för divig och bolltrixande målgörare! Det skulle göra att både ett och annat ögonbryn höjs runt om i världen.
Det jag tycker om med länken är att man får en liten inblick i hans attityd(som i USA kallas för "swagger" som kan, enkelt, förklaras med "kaxighet med glimten i ögat")och otroliga driv när han om och om igen ställs man mot man med motståndaren som har som enda uppgift att stoppa hans tacklingsförsök på bollhållaren.
Här ovanför är ett litet klipp när han maxtestar sin explosivitet under försäsongsträningen. Ha i åtanke att han är 196 cm och väger 130 kg, så det är en otrolig kraft som måste ansamlas i ben-och bål-muskulaturen.
Mark Ripptoe är en amerikansk fd styrkelyftare och numera fyscoach(var det enda ord jag kunde komma på att summera hans jobb med)som skrivit ett antal böcker och många artiklar om styrketräning. Han har ett stort, genuint intresse för skivstångsträning och dom senaste 25 åren har han nyttjat sin egen träningsanläggning för att utveckla ett program som ska optimera styrkeökningar i dom klassiska styrkelyftarövningarna(knäböj, bänkpress och marklyft). Det koncept som till slut togs fram döptes till Starting Strength och nyttjas nu världen över och ser ut som följer:
