måndag 19 januari 2015

Min fascination/irritation över NFL

En liten varning - detta kommer bli ett långt inlägg med många personliga åsikter baserade på nyheter, diskussioner med andra intresserade, egna erfarenheter och mycket matchtittande. Kan säkert vara något fel - speciellt på delen om high school - men jag rättar gärna om någon har annan fakta att komma med.
Utslagsprocessen för att bli proffs
 Den här bilden säger det mesta om fotboll i USA. NFL vill ha dom bästa spelarna och därför börjar urvalsprocessen redan vid high school för att "plocka russinen ur kakan". Själv är jag väldigt kritisk till detta tankesätt - då man kan kan utvecklas otroligt mycket under och efter tonåren - men är inte vad jag tänkt ta upp i detta inlägg. Det jag tänkt ta upp är egentligen bara en översikt hur man får fram dessa genetiska freaks, som många kallar amerikanska fotbollsspelare.

HIGH SCHOOL
Som syns på bilden ovan, så börjar utsorteringen av att vaska fram potentiella guldkorn i "fotbolls-fåran" redan vid 15-årsåldern, beroende på hur lång tid individens grundskola tagit att slutföra. Många föräldrar med ambitioner att få ett ekonomiskt oberoende liv i framtiden(för ärligt talat - det är inte för barnets egna bästa som spelarna uppmuntras/tvingas/pressas till tusentals träningspass år ut och år in)försöker redan på high school-nivå att få sitt barn att bli antagen till den skola som eventuellt har den "bästa" coachen, eller fotbolls-utbildningen.
   Om eleven anses vara nog bra för skolans fotbollslag så kan han inte luta sej tillbaka och vara nöjd med att "bara" blivit antagen. Väl inne på skolan så börjar nästa fas - utgallringen av mindre begåvade(läs:sämre gener)spelare. Försäsongen börjar nästintill samtidigt som senaste säsongens sista match. Skolorna har inte samma regelverk som NFL, så spelarna har ingen rättighet att få några veckors vila innan arbetet till nästa säsong påbörjas.
"-Vill du inte träna, får du inte spela!"
   Två pass varje dag, sju dagar i veckan under ett antal veckor är inte ovanligt. Under dessa pass är den fysiska påfrestningen väldigt hög och kroppen slits ordentligt när dom flesta av eleverna egentligen skulle behöva mer vila än gemene man pga att dom redan påverkas fysiskt av det hormonella påslaget av sin egen pubertet.
I den här filmen får man se det från coachens synvinkel, men är ändå väldigt intressant. Utgallringen av spelare är redan klar i det här skedet av dokumentären och nu gäller det att vinna matcher och säkerställa nästa års anställning/skolgång. Det tråkiga är att det är procentuellt väldigt få skolor som har såhär engagerade tränare i sina lärarrum. Det är, som nästan alltid i det amerikanska samhället, pengarna som bestämmer hur bra det går för eleverna. Märk väl att jag skrev nästan, för det finns självklart undantag. Undantag som bekräftar regeln, tyvärr. Många tycker jag är synisk, kanske, men jag måste skriva vad jag uppfattat under årens lopp. Skulle iofs vara väldigt roligt om jag blev motbevisad, för det enda som händer för mej är att jag ändrar min åsikt, men - det allra viktigaste - är att ungdomarna på high schools runt om i USA har det mycket bättre än vad jag vetat om.

COLLEGE
En brutal utsortering sker till universitet. Vill man spela fotboll efter, för oss, gymnasiet, så måste man få ett stipendium eller ha föräldrar som haft möjlighet att lägga undan lite pengar till dina studier/fotbollsdrömmar. Det finns en annan väg man kan gå via community college i två år för att sen ansöka om, eller få, ett stipendium till ett privat universitet/college, men det är väldigt få som går den långa omvägen för att få chansen att spela fotboll - merparten av dessa vill "bara" utbilda sej. 
   College-fotbollen är nästan så nära ett proffsliv du kan komma. Visst, du måste få godkänt i dina studier(brukar oftast funka eftersom dom allt som oftast har 1,X,2-frågor på sina tentor så du har iaf 33% chans att få rätt), men merparten av din tid lever du fotboll i helt otroliga anläggningar.
   När du kommit såhär långt i din karriär så sker två tydliga saker - träningen blir(om möjligt)ännu hårdare, men mer genomtänkt OCH det bästa av allt - skola och tränare börjar bry sej om dej som spelare. OM du är bra, vill säga.
"- Varför?", kan nån fråga.
Jo, för ifall du blir proffs vill dom inte att du ska glömma vilket college det var som lyfte fram och hjälpte dej till det liv du har nu. PLUS att en liten, gärna årlig, donation till ditt gamla college kan ju vara ett sätt att visa din uppskattning på.
Här ovan ser ni Auburns försäsongsträning i de helt fantastiska anläggningarna. Allt från inomhushallar till specialutrustning för att mäta explosivitet i gymmen har bekostats. Måste kännas otroligt för en person från ett fattigt liv i en amerikansk förort att komma till denna inrättning. Kan förstå att det skapar en stark lojalitet. Lojalitet som kan ge nya, fina dollars till nya, fina anläggningar.


NFL
Högst upp i maktpyramiden är självaste NFL-organisationen. Om man lyckas ta sej igenom ett gäng med tester, provspel, försäsong-veckor, så kanske, kanske du har ett kontrakt med nåt av NFL´s 32 lag. När du väl är där kommer din karriär vara kort och, mest troligt, fylld av skador - både nya och gamla, som inte fått chans att läka under dom senaste åren - men med ett väldigt lukrativt kontrakt. Ifall du lyckas hålla pengarna på banken istället för i hallickar och langares fickor, så har du din och din familjs framtid säkrad, men det är väldigt svårt att inte drabbas av hybris eller i värsta fall, tristess, som verkar vara den största orsaken till talangfulla spelares idiotier när proffslivet ger för mycket fritid.
   Det är några få spelare som klarat av att stanna i NFL under en längre tid, men dom är verkligen inte många. Det gemensamma med alla dessa är att dom har tagit hand om sina kroppar på ett systematiskt och disciplinerat sätt. Då menar jag inte enbart när spelaren skadad sej, utan även när dom har större eller mindre blessyrer.
Den sista filmen är lite gammal(2011 släpptes den)men visar hur en vecka kan se ut för en rutinerad och framgångsrik spelare i NFL. 4.30 in i dokumentären får man se Steven Jacksons pregame-rutin utföras när han fortfarande spelade för St.Louis Rams. Han är numera runningback i Atlanta Falcons, men pga otroligt hårda konkurrensen tror jag, tyvärr, att han inte har många matcher kvar i kroppen. Är synd, tycker jag, för han är en av alltför få förebilder som finns kvar i en organisation som desperat behöver förtroendeingivande människor med passion för spelet och inte lever rockstjärneliv utanför arenorna.


     
 

 

Inga kommentarer: