Påsken - mat och träning

Libanesiska små-rätter och thailänds lax-och grönsaksröra

Brukar försöka åka och hälsa på min syster i Linköping och mina bekanta i Stockholm så ofta jobb
och plånbok tillåter, så påskhelgen blev ett perfekt tillfälle då inget extrajobb var nödvändigt. När jag åker iväg till andra städer brukar jag alltid försöka att äta på nya restauranger och träna på, för mej, nya gym eller kampsportsklubbar. Eftersom många i vårat land har påsken som träningsfri helg så blev det gymmet för min. Har ändrat lite upplägg nu när läkningen av mitt ljumskbråck blivit successivt bättre, men tyvärr inte bra. Kommer lägga in lite tyngre och explosivare pass ju närmare sommaren jag kommer, så att jag - förhoppningsvis - kommer att kunna träna med full intensitet innan juni är slut. Är ett litet del-mål som jag både tror och hoppas jag kommer nå.

Stort och luftigt på Actic Linköping 1

När jag vara i Linköping så testade jag på gym-kedjan Actics nya, fina lokaler i centrum. Dom hade
ett stort, fint gym med tydligt uppdelade sektioner för kondition, friviktsrum och maskiner plus, den numera obligatoriska för dom flesta moderna gymmen, crossfit-ytan. Var helnöjd med det gymmet valmöjligheter, men har otroligt svårt för dom skivstänger som tillhandahölls av den här och många andra stora kedjor. Dom flesta gymmen jag tränar, och tränat på tidigare, har alltid haft minst en av Eleikos IOK-godkända tävlingsstänger i frivikts-delen. Numera köps det in lite billigare varianter som även dom väger 20 kg, MEN dom är någon enstaka millimeter längre i omkrets än vad Eleiko-stängerna är och det gör en otroligt skillnad för mej som tränat in mej på dom något smalare varianten. Är otroligt liten skillnad, men det gör att det känns som jag håller en PET-flaska i handen när jag gör övningar som kräver ordentligt grepp, såsom ryck och frivändning. Självklart anpassar jag mej efter situationen, men det är lite trist när man är förberedd för en övning men måste ändra i sista stund pga en struntsak, egentligen.

Gott bröd men onödigt kaffe, tycker jag iaf

Testade även på Friskis och Svettis lokaler när jag var i Linköping och även dom imponerade med fina, stora och uppdelade utrymmen, så det enda jag behövde fokusera på var att träna hårt. Helt rätt fokus, enligt mej.

I matväg provade jag på det libanesiska köket för första gången och även på en restaurang i Stockholm som fokuserade på mycket grönsaker och kött med härlig kryddning från Thailand. Båda dessa restaurang-besök gav både mersmak och nya ideér till egna maträtter. Den enda dåliga saken jag fick i mej, var det så hyllade Bulletproof-kaffet jag provade på tillsammans med ett alldeles förträffligt mandelmjöl-och äggbröd. Kaffet bestod av - förutom kaffe - kokosolja och smör som mixades ihop till en härlig dryck och toppades med lite kanel. Inget för mej, men säkert för dom som inte gillar kolhydrater över huvudtaget.

Fint gym och ännu finare struktur på övriga utrymmen

När jag ändå var i huvudstaden fick jag möjlighet att prova på den numera "prins-titlade" Daniel Westlings  gamla gym. Även här hade ägarna satsat seriöst på både lokalerna och utrustningen. Det mesta var splitternytt och kändes väl underhållet. Det enda som kändes lite konstigt var att det var lite väl trångt mellan maskinerna, men ska inte vara alltför kinkig eftersom det inte är det billigaste att bekosta lite extra luft för sina medlemmar 100 meter från "Svampen" på Östermalm.

Om jag ska summera veckan som varit så har jag tränat lite, umgåtts med vänner plus familj mer och ätit alldeles för mycket för att min samvete ska må bra, MEN det har helt klart varit värt det, måste jag medge.

En riktig boxarhelg

Riktigt oskönt

Har försökt öka upp intensiteten i mina pass något och testat vad ljumsken klarar av. Kommer ta ganska lång tid innan jag kan max-prestera när det gäller styrka och löpning/rusher, men känns ändå skönt att kunna ta ut mej mer och mer.
   Tyvärr så slet jag bort skinnet från båda mina händer under ett av mina gym-pass. Eftersom jag inte klarar av att köra 15-20 repetitioner i fem set, så har jag fått anamma kipping-teknik(dvs ett sjuhelvetes fuskande med höft och bål för att orka så många som möjligt) vilket medför stora påfrestningar av mitt grepp så till slut ville inte huden hålla, utan slets helt sonika av. Rejält smärtsamt och tråkigt att återigen behöva anpassa min träning efter skada och inte efter nåt mer positivt, som tex en tävling eller dylikt.

   Förutom denna lilla fadäs så har det känts bra att börja sparra igen. Kan göra lite ont när nån sparring-partner råkar träffa rakt på operations-såren, men för övrigt så känns det riktigt bra. Nu gäller det bara att höja energin och trycka mej psykiskt förbi den fysiska konditionsgränsen så jag känner mej mer bekväm när hjärtat arbetar nära max-puls under längre tid. Som det är just nu så känner jag en liten panik-känsla i kroppen när jag hamnar vid hög puls vid relativt lite intensitet, men det ska jag, förhoppningsvis, ändra på inom en snar framtid.

Anthony Yigit

   Igår, lördag, gick både Nordic Fight Night(NFN) plus returmötet mellan Pacquiao och Bradley. "Pacman"-matchen såg jag fram emot bara för att se världsklass-boxning, men NFN såg jag fram emot att se Erik Skoglund. Hans match kändes säker och bröts pga teknisk överlägsenhet till Skoglunds favör, men den som imponerade på mej var den, dåtids för mej, okände Anthony Yigit från Farsta. Vilken fantastisk energi och intensitet!!! Kommer följa honom inför kommande galor för hans teknik var det som gav mej mest intresse. Oftast brukar fighters ha antingen teknik eller speed/energi. Dom som har båda attributen brukar gå väldigt långt och mr Yigit gav mej den känslan. Han kommer kanske inte bli en ny Pacman(båda är south-paw så man ska aldrig säga aldrig), men han kommer definitivt ta fler segrar, enligt mej iaf.
 
Snart är det påsk så då passar jag på att lägga ut en liten påsklilja och traditionsenlig tupp. Kommer vara relativt krävande på jobbet sista dagarna plus att det är endast två veckor innan nästa "ätar-högtid" - Valborgsmässoafton - så jag kommer för första gången lägga in extra vilo-dagar så kroppen inte ger upp pga tjurskallighet. Måste bevisa för mej själv att åldern faktiskt gjort mej lite visare och inte bara blivit nostalgisk och tänker på "gamla goda tider".

  

Veckan som gått

En liten ljusning på gång

Körde mitt första riktiga sparring-pass igår lördag. Kändes roligt och besvärligt på samma gång.
Roligt helt enkelt för det var smärtfritt - åtminstone i mage och ljumske - men besvärligt för jag knappt orkade med det tempo jag själv orsakade pga min höga ambitionsnivå. Glömde helt enkelt bort att det inte finns något som kräver så mycket av mej, och säkert alla andra, som att slåss. Även om man vet att det inte för ens liv man slåss, så ligger det hela tiden ett visst adrenalin-påslag för sinnen och kropp måste vara under total kontroll och samarbeta. Det riktigt positiva var att jag fick möjlighet att observera dom övriga deltagarna pga att vi var ojämnt antal, så en fick hela tiden vila. Gav en hel del ideér som vi kommer att arbeta vidare med framöver och även saker vi gjort bra som gav utdelning, fast inte på ett "matchavgörande" sätt utan mer att basen för våran "skolning" börjar ta form. Från idé till verklighet, om man så vill kalla det.

Stenhård man

Solar sej i vinnar-glansen

En av mina tidigare sparring-partner och medtävlande har varit och presenterat sej på mma-scenen och var såpass vänlig så han använde våran team-tröja när han så gjorde. Stort, stolt grattis till vinsten, Anton Edin. Tror det kommer gå riktigt bra för honom nu när han gått tillbaka till sitt "riktiga habitat" där hans extrema styrka och kondition kommer ännu bättre till pass.

Veckans TOD-vinnare blev Klas. Måste kännas skönt att för en gångs skull vinna utan att ha med en reps-räknare som inte tappar räkningen.

SJ39

Har uppdaterat med lite info om en atletisk och ödmjuk förebild från NFL´s komplexa värld. Inlägget ligger längst ner i Funderingar-delen till höger på start-sidan, under länken Förebilder och ovetande mentorer.

TOD, nytt upplägg och cut vid ögat

Tony Tiger

För att hetsa lite tävlingsmentalitet mellan alla "strandraggare"i tränings-gänget jag är med i, så har jag lagt upp ett litet fys-koncept som jag - med glimten i ögat - tagit namnet från Crossfit och döpt till TOD(tävlings-moment of the day). Reglerna är enkla - så många repetitioner som möjligt under två minuter. Övningarna är karate-inspirerade så dom kommer utföras efter sparringen på lördagarna i ett antal veckor framöver och segraren kommer att bli bjuden - av övriga deltagare - på avslutningsmiddagen vi kommer att ha i slutet av maj.

Jag har sakta men säkert börja träna igen, men jag har börjat inse att det kommer ta betydligt längre tid att komma tillbaka till 100% än vad kirurgen sa till mej före operationen. Har mycket svårt att fungera normalt utan smärta i mag-trakten så jag måste ändra mitt träningsupplägg tills vidare. Förutom att löpning kommer vara en stor del av min konditionsträning så ska jag köra

Kommer bli mycket löpning, tyvärr

högrepetitions-träning i gymmet så det är mer förenligt med löpningen. Kan vara svårt att träna tunga bänkpressar när jag mina knäböjs-vikter är tvungna att ligga på hälften dom samma. Skulle nog bli att hänga på bryggan eller stå i vassen om jag envisats med det gamla konceptet och inte velat skämmas på stranden.

Rakt och fint

Förra helgen provade jag på att boxas och det gick förvånansvärt mycket bättre än jag hade vågat tro.
Det var vissa problem när jag skulle undvika slag och hade huvudet för mycket i sidled så överkroppen tippade lite grann, men är ändå glad att det gick att boxas. Alla steg - även dom små - ger lite mer gnista i maskineriet. Förhoppningsvis kan jag sparra om några veckor utan att oroa mej för att bli träffad. Kan just nu slå snabba slag utan smärta när jag vrider höfterna snabbt iaf. Lite trist är dock att jag råkade gå in i kanten till en plexiglas-dörr på jobbet i veckan så det blir ingen boxning förrän såret är helt läkt. Har fått riktigt dåligt förtroende för min tilldelade AT-läkare så jag lät kontoristen på jobbet tejpa ihop såret istället för att sy, men tur för mej så blev det riktigt rakt och snyggt ändå. Mer analyser om en vecka...

Att träna själv eller i grupp? Det är frågan...

Ärligt talat...

Som det är just nu så gymar jag själv(oftast) och tränar kampsport i grupp(som tränare eller med dom andra). Tycker det funkar relativt bra på detta sätt eftersom jag då kan lägga mina egna gymtider då det passar in med privatliv och även styra inriktningen på kampsports-passen mot ett specifikt mål eller fokusera på nåt man sett tidigare under passen som behöver mer fokusering.
   Nu efter operationen har jag istället börjat luta mej mer åt att försöka hitta en, eller flera, träningspartner/s för mina gympass och eventuellt träna "under" någon annan för att slippa lite ansvar och "bara" träna. Kan ibland vara lite motigt, som nu tex, när man inte känner sej alltför pigg och träningssugen pga både smärta i operationssår och stelhet i merparten av kroppen när jag inte har möjlighet att stretcha, av samma orsak. Det enda som funkar relativt bra just nu är lättare löpning så det är egentligen det jag kan göra utan någon annans översikt(ifall bråcket skulle gå upp igen behöver jag relativt snabbt assistans).
   Det andra som gör att jag funderar på att bryta mej ifrån ZUFàrna ett tag är den irritation som ibland infinner sej hos mej när man ständigt och jämt blir tagen för givet. Brukar, förutom planera träningar, även nu-och-då försöka samla ihop oss och göra något annat än att bara träna, såsom bjuda

...kan det vara skönt att bara bry sej i sej själv, ibland.

på någon lättare lunch eller fika, ha enklare tävlingar eller gå ut å äta på närliggande restaurang. Det som ger lite tand-gnissel för min del är att det aldrig är nån annan som tar initiativet till liknande arrangemang, så det kan vara skönt att komma ifrån ett tag och bara tänka på sej själv - speciellt nu i konvalescenstider. Kommer köra på som hittills terminen ut, men sen måste jag nog få lite "semester" och träna lite själv, tror jag.

Göteborg, bakslag och tristess

Våren har kommit till Göteborg

Som jag tidigare skrev, så opererades jag förra veckan. Den preliminära konvalescensen var planerad till sju(!) dagar enligt kirurgen. Var banne mej förvånat imponerad över den prognosen eftersom jag hade räknat med veckor av smärta och stelhet. Känner mej ganska naiv och lättlurad just nu - tio dagar senare - när jag har provat på lättare jobb och en kort löprunda. Det var varken en skön eller uppmuntrande upplevelse att stelt kämpa sej fram på löpbandet.

 Fem dagar efter ingreppet åkte jag iväg på en, för länge sen, inplanerad kurs i Göteborg. Kan verka

Gothia-towers by night

dumdristigt att resa dit vid denna tidpunkt men jag hade sett fram emot utbildningen väldigt länge plus att efter flera återbud blev den äntligen av, så det var lite "nu eller aldrig"-känsla över hela situationen. Väl på plats i vackra Göteborg(ingen ironi - väldigt vacker stad) var det mycket teori i lektionssal och det passade mej som hand i handsken. Tyvärr så var det även praktiska moment för att bygga ihop konceptet och det var där det brast lite i min läketid. Tycker att det skulle vara mer praktiska moment, faktiskt, men för mej personligen var det förödande. Fick relativt ont i och kring ljumsken efter någon timmes vertikalt läge så att prova på lättare sparring - som kirurgen föreslagit och uppmuntrat en vecka efter operation - kändes inte aktuellt denna vecka, kan jag lova. Fick verkligen fokusera på positiva tankar för att inte panik-känslorna skulle blossa upp i skallen. Är - som många redan vet - otroligt lätt att få den negativa spiralen i rörelse när enklare bakslag infinner sej.

Inga fler hotell-frukostar, tyvärr

 Får helt "enkelt" sjukskriva mej en vecka till, smyga igång träningen lite långsammare än vad jag planerat och fokusera på att coacha istället för att träna när det gäller karaten. Ska göra ett nytt försök med löpning och styrketräning i veckan. Är trist, men är det enda mogna och logiska jag kan göra just nu. Kan vara svårt att formulera känslorna jag känner - speciellt för nån som inte har en livsstil där träning är en stor del av den - men det känns ändå skönt att kunna skriva ner lite av den frustration som bubblar i mej.

Gällivare tur-och-retur

Egentligen så är en operations-dag ganska lik match-dag. Mycket väntan och när det väl händer nåt så går det undan i ett jäkla tempo. Kom till Gällivare (ca 20 mil nordväst om Boden för dom som inte visste det) på onsdag eftermiddag och skrevs in på sjukhushotellet. Lastade in sakerna på rummet och tog den obligatoriska kaffekoppen innan väntandet började. Gick till ett relativt närbeläget kafé och tog ytterligare kaffe innan middag och slö-tittande på TV´n. Allt gick i ett lugnt och sakta tempo för att tiden skulle rinna på så fort som möjligt. Om jag skulle få chans att vara alltför stilla med mina tankar skulle jag stressa upp mej så det gällde att ha lite att göra hela tiden.

Mycket väntan blev det...

Torsdagen började med att jag blev väckt av operations-sköterskan som ringde och undrade om jag kunde komma med en gång pga en annan patient som sagt ifrån sin operationstid. Nervositeten slog till på en gång, men tog mej i kragen och gjorde mej i ordning så fort jag kunde. Väl duschad, ombytt och redo var det bara att ställa sej in på mer väntan (ca en timme) innan allt tog fart igen när jag rullades in till operation efter att ha bytt brits, fått lugnande i tablettform och nervöst stressat på toa för tionde gången. Personalen var suverän och gav ett säkert intryck så jag kunde slappna av innan jag sövdes ner.

Själva operationen var tyvärr lite svårare än vad kirurgen hade hoppats på. Dels pga mitt relativt stora
ärr som jag så snyggt visade i ett tidigare inlägg, men mest för att bråcket var betydligt större än vad han hade fått det beskrivet för sej. Det var en rutinerad specialist men han var ändå osäker på att det gått såpass bra som han velat och tyckte, såhär i efterhand, att jag borde ha akutopererats för länge sen eftersom bråcket spruckit upp till den storlek det var i. Jag är mest bara glad att det är avklarat och håller tummarna för att han lyckades med sitt jobb. Nu kommer den mentalt svåraste biten - att hålla mej lugn och vila några dagar fast att jag inte är sjuk. Kan bli tungt för min respektive för nånstans måste överskottsenergin ta vägen...

"Halva knäböj - halva benmuskler"

Mannen på bilderna - Lee Haney - är 8-faldig mr Olympia och en, vad jag vet, levande legend. Jag vet ingenting om hans värderingar, sexuella läggning eller hur han beter sej mot andra människor, MEN det finns en sak jag bryr mej om och det är det svar han gav reportern från Flex Muscle Magazine som undrade hur han kunde ha utvecklat en sån förundransvärd fysik :
"- Halva knäböj - halva benmuskler!"
I och för sej så var just den övningen ett litet udda val från mr Haney - eftersom han senare under sin karriär var mycket kritisk till den övningen, men mest emot den tunga belastning som merparten av gym-tränande förespråkade och inte övningen i sej - men ett målande exempel.
   
Tycker att Lee Haney satte fingret på en mycket viktig punkt i träningen - SLUTA GÖRA HALVA PRESSAR, CURLS, BÖJ OCH DRAG!!! Har sett hur många som helst i min omgivning och bekantskapskrets som i sin tragiska jakt på tyngre vikter gör kortare och kortare rörelser. Nu snackar jag inte om overloading för att kunna träna negativa reps, cheeting i slutet av setet när man ska kräma ut det sista ur muskeln eller när man tränar explosiva moment då man ska förflytta mycket vikt så snabbt och kort väg man kan, utan vanliga djävla övningar. Vet att det är hårda ord, men vad fan är det för trams när ens egen viktkåthet förblindar syftet med en övning. Det riktigt tråkiga med det hela är att dom personerna som utför dessa förkortade rörelserna kommer med ganska stor säkerhet dra på sej skador pga felbelastning.

   Har fått bita mej ett antal gånger i läppen både på gymmet och när man ser klipp på nätet, men nu har jag fått släppa ut lite övertryck och ilska med att skriva ner vad jag tycker. Kan vara bra för själen att lätta lite på vad som händer i huvudet, ska jag medge.

Det är nå fel med min mage...

Operationen blev flyttad fram två veckor pga tidigare ingrepp - som säkert syns på bilden - vilket gör att kirurgen kände osäkerhet för att operera. Extremt trist men samtidigt positivt då jag dels kommer få en specialist tilldelat min mage och dels en annan operationsteknik som medför kortare konvalescens. Men trist är det ju...