Att träna själv eller i grupp? Det är frågan...

Ärligt talat...

Som det är just nu så gymar jag själv(oftast) och tränar kampsport i grupp(som tränare eller med dom andra). Tycker det funkar relativt bra på detta sätt eftersom jag då kan lägga mina egna gymtider då det passar in med privatliv och även styra inriktningen på kampsports-passen mot ett specifikt mål eller fokusera på nåt man sett tidigare under passen som behöver mer fokusering.
   Nu efter operationen har jag istället börjat luta mej mer åt att försöka hitta en, eller flera, träningspartner/s för mina gympass och eventuellt träna "under" någon annan för att slippa lite ansvar och "bara" träna. Kan ibland vara lite motigt, som nu tex, när man inte känner sej alltför pigg och träningssugen pga både smärta i operationssår och stelhet i merparten av kroppen när jag inte har möjlighet att stretcha, av samma orsak. Det enda som funkar relativt bra just nu är lättare löpning så det är egentligen det jag kan göra utan någon annans översikt(ifall bråcket skulle gå upp igen behöver jag relativt snabbt assistans).
   Det andra som gör att jag funderar på att bryta mej ifrån ZUFàrna ett tag är den irritation som ibland infinner sej hos mej när man ständigt och jämt blir tagen för givet. Brukar, förutom planera träningar, även nu-och-då försöka samla ihop oss och göra något annat än att bara träna, såsom bjuda

...kan det vara skönt att bara bry sej i sej själv, ibland.

på någon lättare lunch eller fika, ha enklare tävlingar eller gå ut å äta på närliggande restaurang. Det som ger lite tand-gnissel för min del är att det aldrig är nån annan som tar initiativet till liknande arrangemang, så det kan vara skönt att komma ifrån ett tag och bara tänka på sej själv - speciellt nu i konvalescenstider. Kommer köra på som hittills terminen ut, men sen måste jag nog få lite "semester" och träna lite själv, tror jag.

Göteborg, bakslag och tristess

Våren har kommit till Göteborg

Som jag tidigare skrev, så opererades jag förra veckan. Den preliminära konvalescensen var planerad till sju(!) dagar enligt kirurgen. Var banne mej förvånat imponerad över den prognosen eftersom jag hade räknat med veckor av smärta och stelhet. Känner mej ganska naiv och lättlurad just nu - tio dagar senare - när jag har provat på lättare jobb och en kort löprunda. Det var varken en skön eller uppmuntrande upplevelse att stelt kämpa sej fram på löpbandet.

 Fem dagar efter ingreppet åkte jag iväg på en, för länge sen, inplanerad kurs i Göteborg. Kan verka

Gothia-towers by night

dumdristigt att resa dit vid denna tidpunkt men jag hade sett fram emot utbildningen väldigt länge plus att efter flera återbud blev den äntligen av, så det var lite "nu eller aldrig"-känsla över hela situationen. Väl på plats i vackra Göteborg(ingen ironi - väldigt vacker stad) var det mycket teori i lektionssal och det passade mej som hand i handsken. Tyvärr så var det även praktiska moment för att bygga ihop konceptet och det var där det brast lite i min läketid. Tycker att det skulle vara mer praktiska moment, faktiskt, men för mej personligen var det förödande. Fick relativt ont i och kring ljumsken efter någon timmes vertikalt läge så att prova på lättare sparring - som kirurgen föreslagit och uppmuntrat en vecka efter operation - kändes inte aktuellt denna vecka, kan jag lova. Fick verkligen fokusera på positiva tankar för att inte panik-känslorna skulle blossa upp i skallen. Är - som många redan vet - otroligt lätt att få den negativa spiralen i rörelse när enklare bakslag infinner sej.

Inga fler hotell-frukostar, tyvärr

 Får helt "enkelt" sjukskriva mej en vecka till, smyga igång träningen lite långsammare än vad jag planerat och fokusera på att coacha istället för att träna när det gäller karaten. Ska göra ett nytt försök med löpning och styrketräning i veckan. Är trist, men är det enda mogna och logiska jag kan göra just nu. Kan vara svårt att formulera känslorna jag känner - speciellt för nån som inte har en livsstil där träning är en stor del av den - men det känns ändå skönt att kunna skriva ner lite av den frustration som bubblar i mej.

Gällivare tur-och-retur

Egentligen så är en operations-dag ganska lik match-dag. Mycket väntan och när det väl händer nåt så går det undan i ett jäkla tempo. Kom till Gällivare (ca 20 mil nordväst om Boden för dom som inte visste det) på onsdag eftermiddag och skrevs in på sjukhushotellet. Lastade in sakerna på rummet och tog den obligatoriska kaffekoppen innan väntandet började. Gick till ett relativt närbeläget kafé och tog ytterligare kaffe innan middag och slö-tittande på TV´n. Allt gick i ett lugnt och sakta tempo för att tiden skulle rinna på så fort som möjligt. Om jag skulle få chans att vara alltför stilla med mina tankar skulle jag stressa upp mej så det gällde att ha lite att göra hela tiden.

Mycket väntan blev det...

Torsdagen började med att jag blev väckt av operations-sköterskan som ringde och undrade om jag kunde komma med en gång pga en annan patient som sagt ifrån sin operationstid. Nervositeten slog till på en gång, men tog mej i kragen och gjorde mej i ordning så fort jag kunde. Väl duschad, ombytt och redo var det bara att ställa sej in på mer väntan (ca en timme) innan allt tog fart igen när jag rullades in till operation efter att ha bytt brits, fått lugnande i tablettform och nervöst stressat på toa för tionde gången. Personalen var suverän och gav ett säkert intryck så jag kunde slappna av innan jag sövdes ner.

Själva operationen var tyvärr lite svårare än vad kirurgen hade hoppats på. Dels pga mitt relativt stora
ärr som jag så snyggt visade i ett tidigare inlägg, men mest för att bråcket var betydligt större än vad han hade fått det beskrivet för sej. Det var en rutinerad specialist men han var ändå osäker på att det gått såpass bra som han velat och tyckte, såhär i efterhand, att jag borde ha akutopererats för länge sen eftersom bråcket spruckit upp till den storlek det var i. Jag är mest bara glad att det är avklarat och håller tummarna för att han lyckades med sitt jobb. Nu kommer den mentalt svåraste biten - att hålla mej lugn och vila några dagar fast att jag inte är sjuk. Kan bli tungt för min respektive för nånstans måste överskottsenergin ta vägen...

"Halva knäböj - halva benmuskler"

Mannen på bilderna - Lee Haney - är 8-faldig mr Olympia och en, vad jag vet, levande legend. Jag vet ingenting om hans värderingar, sexuella läggning eller hur han beter sej mot andra människor, MEN det finns en sak jag bryr mej om och det är det svar han gav reportern från Flex Muscle Magazine som undrade hur han kunde ha utvecklat en sån förundransvärd fysik :
"- Halva knäböj - halva benmuskler!"
I och för sej så var just den övningen ett litet udda val från mr Haney - eftersom han senare under sin karriär var mycket kritisk till den övningen, men mest emot den tunga belastning som merparten av gym-tränande förespråkade och inte övningen i sej - men ett målande exempel.
   
Tycker att Lee Haney satte fingret på en mycket viktig punkt i träningen - SLUTA GÖRA HALVA PRESSAR, CURLS, BÖJ OCH DRAG!!! Har sett hur många som helst i min omgivning och bekantskapskrets som i sin tragiska jakt på tyngre vikter gör kortare och kortare rörelser. Nu snackar jag inte om overloading för att kunna träna negativa reps, cheeting i slutet av setet när man ska kräma ut det sista ur muskeln eller när man tränar explosiva moment då man ska förflytta mycket vikt så snabbt och kort väg man kan, utan vanliga djävla övningar. Vet att det är hårda ord, men vad fan är det för trams när ens egen viktkåthet förblindar syftet med en övning. Det riktigt tråkiga med det hela är att dom personerna som utför dessa förkortade rörelserna kommer med ganska stor säkerhet dra på sej skador pga felbelastning.

   Har fått bita mej ett antal gånger i läppen både på gymmet och när man ser klipp på nätet, men nu har jag fått släppa ut lite övertryck och ilska med att skriva ner vad jag tycker. Kan vara bra för själen att lätta lite på vad som händer i huvudet, ska jag medge.

Det är nå fel med min mage...

Operationen blev flyttad fram två veckor pga tidigare ingrepp - som säkert syns på bilden - vilket gör att kirurgen kände osäkerhet för att operera. Extremt trist men samtidigt positivt då jag dels kommer få en specialist tilldelat min mage och dels en annan operationsteknik som medför kortare konvalescens. Men trist är det ju...

Crossfit, eller inte!

Mr Froning kanske inte håller med...

Har följt med debatten om crossfitens vara eller inte vara på distans och under ganska lång tid. Kom i kontakt med den för väldigt länge sen via Youtube och förundrades - som många andra - över deltagarnas fysik och prestationer. Har aldrig varit nån som huvudstupa följer trender utan lutar mej - oftast iaf - tillbaka och iakttar händelseförloppet. Kan verka fegt men tycker det funkar för det mesta när det gäller nya trender - ha ett objektivt och kritiskt tänk innan man tar ett beslut PLUS att eventuellt ändra mej om jag blir "överbevisad".
   Det lilla jag har kommit fram till är detta (hittills, ska jag lägga till)

1) Träna crossfit - nej tack!
2) Tävla i crossfit - ja tack!

En lite längre förklaring kan vara på sin plats så jag slipper en alltför stor idiot-stämpel. Dom är ganska enkla men visar tydligt hur jag ställer mej till ämnet. Självklart kommer folk att anse att jag jämför äpplen med päron, men man kanske ska försöka se utanför sin box (HA! ett crossfit- skämt som dom som inte tränar kanske missar, men JAG är nöjd iaf).

Nr 1 - om jag tex är match-boxare kan jag inte gå matcher eller sparra alla pass i veckan. Jag har en, kanske två, dag/dagar i veckan som jag sparrar eller matchar. Dom övriga passen fokuserar jag på teknik och fysik. Springer, hoppar hopprep, slår pukor, skuggboxar och alla andra moment som hör därtill. Om jag skulle matcha/sparra samtliga pass skulle kropp och huvud ta mycket stryk pga den maxprestation som jag skulle bli utsatt för. Till en början är det säkert jobbigt med detta upplägg men efter ett tag skulle min kropp anpassa sej till det den blir utsatt för. Jag skulle mest troligt anse att det var ett hårt men rätt beslut att ändra min träning till detta sätt. Problemen kommer först efter ett tag när jag tränat efter det här konceptet - maxprestationer kräver mycket vila. Senor och muskler kan härda ut, men inte alltför länge, så skador kommer på löpande band att avlösa varandra.
   Dom utredningar som publicerats visar att 13-16 procent av utövarna blir såpass skadad av sin crossfit-träning att dom måste avstå från fortsatt aktivitet. Märkbart är att detta är motionärer och inte proffs som studierna har utförts på.

... men Manny kanske?

Nr 2 - som matchboxare tränar du på dina kombinationer och förbättrar din fysik uppdelat på flera pass. Varje vecka utför du ett hårt sparring-pass alternativt en till flera match/er där du får prestera på absolut max för att kunna hävda dej. Senaste tidens teknik-fokusering för förbättrad boxning plus att taktiskt kunna anpassa sej efter motstånd sätts på sin spets.
   Som crossfitare kan man - enligt mej, som skrivet - fokusera på tex stöt, eller ett delmoment i stöt, och vid WOD (workout of the day, tror jag den korrekta förklaringen är?) försöka tänka extra mycket på den fokus-punkt jag tränat under veckan. Skador kommer med all säkerhet att uppstå, men jag tror att det inte kommer bli i samma utsträckning som vid mitt första exemplet.

Kommer säkert att dryfta mer om det framöver för sista ordet är nog inte sagt i den här frågan...

Äntligen!

Sällan jag blivit glad över ett brev från landstinget

Fick ett trevligt litet brev idag efter min arbetsdag. Har haft svårt att motivera mej att skriva sista tiden när mitt bråck gör att jag successivt blir sämre ju längre tid jag får vänta med min operation. Men nu - 4 månader efter skadan - har jag äntligen fått en operationstid. Visst, det är fortfarande nästan tre veckor tills den kommer utföras (ta i trä) och det kommer bli ett par jobbiga veckor efteråt med avhållsamhet från hård träning, MEN jag har iaf ett datum att bita ihop till. Känns lite mindre svårt när man åtminstone har ett mål i sikte och inte bara "trevar i mörkret" utan nåt egentligt syfte. Var tvungen att fota denna lilla händelse som lyfte en jobbig sten från axlarna.

Bra idé att pälsa på sej

Är otroligt kallt ute just nu - runt -30 grader - så det är skönt att träningarna är inomhus. Det jobbiga med morgondagens kulvertpass är att vi kommer vara under marknivå så att all kall-luft kommer lägligt att komma ner till oss så fort nån öppnar ytterdörren till brottarhuset. Brukar vanligtvis ha ganska mycket kläder på mej när jag är där nere, men imorgon kan en helkropps-teddy, som den till vänster, vara ett skönt alternativ.

Det positiva - i all kyla - är att jag har fått en preliminär operationstid så att jag har ett litet mål i sikte iaf. Har känts tungt att inte veta hur länge jag måste vänta på operation, speciellt när bråcket hela tiden successivt blivit större och värken mycket värre. Det har medfört att bråcket tryckt mer på nerverna i ljumsken så ibland känns det som jag har en brinnande känsla på nedre delen av magen, likt den känsla som infinner sej efter att ha lagt handen på en varm spisplatta. Obehaglig, men samtidigt intressant, utveckling av problemet.

Första passet i röret

Kändes relativt bra att vara i kulverten och fysa. Var lite ovan men jag har sakta men säkert smygit ingång med lite korta, enkla pass så att detta inte skulle bli den chock som det oftast blir. Prowlern som vi använder glider inte speciellt bra pga att det är en dämpande gummi-matta på cementgolvet som suger fast metallmedarna. Det blir tyngre ju längre och fler rusher vi kör för att friktionsvärmen gör att det - förutom att det börjar lukta bränt gummi - bromsar upp ännu mer. Men, men, det gör ju träningen lite mer krävande och det är inget fel i det här fallet, måste jag medge.

Förhoppningsvis kommer jag att kunna fortsätta med den här träningen utan att bråcket påverkar alltför mycket, men håller tummarna att kirurgerna får en ledig säng till mej snart så det inte behöver vara ett problem mycket längre.

Dax för kulvertfys igen!

Djupt andetag innan "klivet"

2014 börjar vi om med kulvertfys och ska även testa att köra lite mer sparring. Båda dessa nygamla upplägg kommer förändras så att det blir mer ändamålsenligt och att deltagarna får det dom vill ha ut av passen. Har alltid försökt att lägga upp mina pass med övningar som kan utföras med olika varianter så att eventuella skador eller tekniska olikheter inte lägger krokben för dom jag tränar med.

Kulvertfysen kommer jag ändra så att det kommer bli mindre djupa, långsamma rörelser (grodhopp framåt, bakåt och i sida) och mera speed - fler rusher, både med och utan prowler.

Sparringpassen (vardagspasset) ska jag köra mer parvis "roll-lekar" där den ena har en specifik roll (kicker, southpaw, fingera skador) för att den andra ska få så många matchlika situationer att träna på plus att den "roll-spelande" fightern ska få en liten inblick hur hen måste lösa uppkomna problem under match.