Breddläger i Överkalix

Eftersom jag har jobbat med tränare och ledare inom BHF i några år nu, så har jag haft turen att få prova på mina vingar med spelare som tillhör Norrbottens Ishockeyförbund. Jag fick en förfrågan av BHF´s tidigare sportchef, Johan Åström, ifall jag ville köra lite grundläggande fys-träning under ett breddläger i Överkalix. Det behövdes inte många sekunder för mej att svara "ja" till det erbjudandet, eftersom jag vet att det inte är vanligt att man tar in fys-tränare till dessa läger utan fokuserar allt som oftast på dietister, sjukgymnaster eller "kända" spelare från SHL som "tidsutfyllande aktiviteter". Mitt fokus på mina pass låg på att - trots vissa koncentrationssvårigheter från delar av deltagarna - försöka ge dom saker att tänka på när dom tränar fys i respektive klubbar eller själva. Hoppas innerligt att några av spelarna fick något litet tips för att fortsätta träna på ett bra sätt framöver, för det är ett ganska stort problem med den varierande graden av fysträning bland spelarna i Norrbotten.

Som för dom flesta lagen i övriga Sverige, så är det ekonomin som styr hur pass mycket off-ice-träning spelarna får. Ambitionen är självklart att alla lag från 13-års ålder ska ha en egen fystränare, men i realiteten så är det bara Luleå och kanske nån enstaka klubb som har dom resurserna i länet. Övriga klubbar erbjuder sommar-och off-ice-träning vid 15-års ålder och det kan låta som en bagatell att bry sej om två ynkliga år, men det är extremt mycket som kan gå förlorat under dom åren.
Snälla, men okunniga, föräldrar som pratar med nån bekant med begränsade kunskaper eller You-tubar fram åsikter om träning, kan ge mer skada än nytta. Jag vill verkligen inte påstå att jag gett spelarna något otroligt eller fantastiskt framgångsrecept för deras träning, MEN jag hoppas att jag åtminstone pekat ut en ungefärlig riktning åt dom så det inte går helt åt skogen ifall dom vill göra ett seriöst och målmedvetet försök att bli hockeyspelare.
  

Allhelgona-helgen

Jag är inte direkt sentimental - om jag får avgöra det själv - men jag tycker verkligen om Allhelgona-helgen. Det har definitivt ingenting med mitt nya jobb som kyrkogårdsarbetare att göra (som jag redan nu börjat söka mej ifrån), utan mer med själva syftet med högtiden.
 

Visst, många känner sorg, saknad och sorg, tänder ett ljus och skänker en extra tanke på den, eller dom, som inte är kvar med oss längre, så på det sättet förstår jag om man ser denna tid som något negativt. Själv försöker jag tänka på det roliga och intressanta som alla bortgångna jag träffat och lärt känna, gett mej hittills. Det kan låta präktigt och äckligt positivt, men som tre exempel kan jag nämna Per Backman som försökte vidareförmedla sin syn på karate, "Greven" som fick mej att förstå att man kan påvisa att man mår som bäst, just innan du tar ditt liv. Det tredje exemplet är Bruno, kyrkogårdsarbetaren som hade sitt jobb som enda intresse och sakta tynade bort samma dag som han gick i pension och dog bara något år senare.
 

Ingen av dessa personer har nånting med varandra att göra, förutom att jag, denna helg, har skänkt
dessa tre, och många fler därtill, en extra tanke plus att dom gett mej ett djupare, mer komplext sätt att se min omgivning på. Allting är verkligen inte som det verkar på ytan.
   Det är nog detta som gör att jag kan bli lite "över-analytisk" när jag träffar på nya människor, som jag vet att jag ska tillbringa en längre tid med framöver. Dom spelare i BHF som jag haft både denna och förra sommaren, har mer än en gång fått höra frågan:
- "Hur känns det?", men inte fått komma undan med ett svar om deras fysiska form utan mer om hur det känns i både kropp och själ. Iofs så kan vissa av spelarna lärt sej vad jag vill veta och ger mej ett svar om deras "mentala status", bara för att slippa gå in mer djupgående på sina känslor, men jag tror mej iaf lärt mej känna spelarna såpass bra, att jag kan avgöra om svaret är genuint eller undflyende. Hur som helst så vill jag helst av allt att dom ska förstå att jag frågar för att jag bryr mej. Sorgligt nog så är det mer än många andra vuxna i deras omgivning, tyvärr.

Lite ny inriktning på ZUF

Bredare inriktning, men samma logga

Egentligen så har ZUF-gänget alltid varit en grupp av människor som tränat massor med olika saker med varandra, men anledningen har oftast varit att förbättra fysiken mot nån kampsportstävling. Detta har gjort att många av gruppens deltagare, som inte är lika aktiva inom kampsporten längre, undviker att komma på våra övriga gemensamma träningar - såsom sandtag, hinderbana, Pagla-träningar eller kulvertfys - för att dom tror att det automatiskt gör att dom "måste" börja träna kampsport igen. Jag, däremot, vill helst ha några fler träningskompisar dom där tunga, jobbiga konditionspassen, så gruppens inriktning kommer att breddas lite framöver.
Självklart så kommer dom som fortfarande tränar och tävlar inom nån kampsport fortfarande vara med i gruppen, men huvudfokus för ZUF kommer vara att försöka ge träningssugna människor en möjlighet att träna i grupp dom där passen som kanske inte blir av, för att man inte har motivation att träna själv.
Det jag kommer att börja med, är att varje vecka lägga ut - på facebook - dom dagar som jag tränar, så får dom personerna som behöver lite extra motivation eller bara nån att träna med, en möjlighet att mötas upp för ett pass kondition i alla deras former.
För om man ska vara lite skärskådande av sej själv, så är det allt som oftast konditionspassen som kan vara lite sega att ta sej i kragen och utföra. Kanske blir det en total flopp, men jag tror iaf på min idé, så den som levet får se... 

Stockholmsresan 2016

Det är inte riktigt varje höst jag åker till Stockholm för att träna och umgås med min "nära och kära", men mitt mål har alltid varit det. Detta år blev det lite mindre träning än jag tänkt, men har fått mer chans att träffa familj och Per, den eviga ungdomen från Söders höjder.
Det jag planerade för den här helgen var att gå en tyngdlyftarkurs som Eleiko ordnat, men pga operation - som blev inställd - så avbokade jag mej från kursen, men behöll resan.
För att inte lägga alltför mycket fokus på mina smakupplevelser och turistande, summerar jag ihop lite av mina två pass jag tränade, men lägger ut en lite bilder från andra saker runt omkring.

Stockholm Kickboxning & Thaiboxning

Luis Lagerman i mitten flankerad av självaste Ali

Som så många andra klubbar så erbjuder även denna mer än vad namnet anger. Submission Wrestling/BJJ, boxning, MMA och Yoga inhyses även i dessa lokaler. Det är ganska trångt och många människor som tränar samtidigt, men det gör att känslan av kamp plus en stärkande aura infinner sej i lokalen.
Själv skulle jag träna ett teknik-och sparringpass med inriktning på boxning med Luis Lagerman som har en lång tränarkarriär bakom sej. Han har länge verkat och tränat i USA, så hans kunskaper från proffsträning och taktik var nånting som lockade mej. Jag blev verkligen inte besviken, men tror att jag måste antingen närvara vid flera pass, eller ordna en PT-träning med honom för "mycket vill ha mer" som man brukar säga, och det här passet gav mersmak.

Övrigt med passet så måste jag medge att jag har ganska svårt att träna på, för mej, nya ställen med nya människor, för lika givande och eggande som det kan vara, lika irriterande är det när man tex ska utföra vissa övningar. Brukar oftast öva med nån jag känner, men när det ingår i övningen att man ska testa träna med nån okänd individ och det visar sej, allt som oftast, att denna inte har förstått syftet med träningen - vilket nästan alltid är att träna och inte sänka din tillfälliga sparringpartner - då blir jag lite småtrött på mänskligheten, faktiskt. Har varit i alltför många hårda, blodiga sparringpass tidigare år, så det känns inte som det är något nytt eller givande. Brukar bara acceptera min tillfälliga idiot till träningskompis och sen återgå, i nästa rotation, till nån jag känner.

SATS, Södermalm

Bara för att få lite variation så körde jag ett litet kortare pass på SATS och även det här var en riktigt stor upplevelse. Kanske inte i samma andemening som att bli tränad av Luis Lagerman, utan stor som i "stort som fan"- upplevelse. Det är ett gym i tre plan, där översta våningen innefattar reception, crossfit-box, lyftarpodier, hantelrum och ett maskinrum som täcker hela kroppens vinklar och muskler.
På nedre våningen är det två omklädningsrum, ett stort konditionsrum, rum med bålfokus, stretchrum, en 40 meters löpbana, gruppträningsrum och en kampsportsdel som skulle göra dom flesta klubbarna runt om i Sverige avundsjuka.
Bottenvåningen innefattar bla yogarum och en yta där man kan utföra gymnastik (ringar, trampoliner, studsmattor, trapetser), men där gick jag inte ner. Hade helt enkelt inte tid...
     Det enda som jag har emot ett sånt här stort komplex är att det, helt enkelt är FÖR stort. När jag var klar med uppvärmningen så tog det närmare fem minuter för mej att hitta en ledig stång med tillhörande ställning och vikter, en våning upp. När jag sen ville köra en kompletteringsövning så blev jag tvungen att gå till ett annat rum, men väl där så var den maskinen upptagen, så jag fick helt enkelt gå till det tredje rummet för att kunna utföra en kompletterings-övning till kompletterings-övningen. Det tog mycket längre tid att göra annat än träna. 
Visst, om jag varit medlem och tränat där i några veckor så kunde jag säkert planera in mina övningar lite bättre och lagt in mitt pass när det varit mindre folk i lokalen, men det blir kanske nästa gång jag är där.

ÖVRIGT

Den tid som blev över tillbringade jag mestadels fikande på olika kafeér och restauranger med trevligt sällskap. Det kan låta tråkigt, men jag tycker det är otroligt lyxigt att få tillbringa sin lediga tid med nära och kära. Inser nu, såhär i efterhand, att det skulle blivit otroligt svårt att träffa mina med-turister om jag hade gått skivstångskursen, så det är en lärdom till nästa gång jag går kurs - inte planera in nånting annat för det tar lång tid att ta sej mellan punkt A och B i den där stan. 
 

EMCC

I kölvattnet av serien Hard Knocks - där ett stort kamerateam följer ett NFL-lag inför deras säsongsdebut - har Netflix gått lite djupare och producerat en dokumentärserie som heter Last Chance U. Handlingen är ganska enkel - ett college (East Mississippi Community College, därav överskriften på inlägget) har en "affärs-idé" som går ut på att värva duktiga fotbollsspelare som av olika anledningar (droger, utebliven skolgång, "uppstudsighet") inte får spela/träna med respektive universitetslag.

Dom flesta av spelarna ser EMCC som en språngbräda för att ta sej vidare till något större, rikare universiteten i division 1 och hymlar inte med det. Problemet för spelarna är att även dessa universitet har liknande krav som EMCC och dom vill inte ge chanser på spelare som inte klarar av skolan eller den sociala delen - det finns alldeles för många talanger i USA för det. 

Det som jag gillar med serien är att man får en bra inblick i det motsägelsefulla som gäller för en spelare inom det amerikanska skolsystemet - dom ska vara hårt tränade, aggressiva, testosteron-sprutande atleter 3-4 timmar om dagen, men resterande timmarna på dygnet krävs det att man ska ha motivation, mognaden och lugnet att plugga, vara artig mot alla i sin omgivning, sköta sin kost och vila inför nästa träning eller match. Dessutom gäller det att man ska stå emot alla andra "vardagliga frestelser" och irritationsmoment som tex festande, skoltrötthet, spruckna förhållanden och saknaden av familjen - för dom spelare som har familj i livet eller inte sitter i fängelse - plus även, i vissa fall, egna barn som man inte får träffa pga avstånd och ekonomi.

Det man måste komma ihåg när man ser serien är att dom flesta av spelarna har, i hela sitt unga liv, fått höra hur bra dom är och kommer att bli, aldrig fått ett "nej", alltid kunna undvika krav från skola på klarade betyg pga att dom är duktiga idrottare, så när dom för första gången ställs inför motgångar och krav på motprestation för att få "godkänd" i vissa ämnen, så slår dom bakut och ger upp.

VM-år

Sabaki Challenge Spirit är namnet på det officiella Ashihara-VM som arrangeras vartannat år. Detta år kommer tävlingarna att vara i Rumänien i mitten av november. Som det ser ut nu så kommer Sverige att skicka tre fighters, men har vi lite tur så kanske en fjärde och femte "tar sej i kragen" och samlar lite krafter för en ordentlig satsning.
Eftersom jag inte har ekonomi att åka med och coacha, så kommer jag att hjälpa till med träningarna och tävlingsupplägget här på hemmaplan. Den stora skillnaden från tidigare år - förutom att jag anser att dom svenska tävlande har en stor chans att ta medaljer - är att jag inte lägger all min fritid, tankekraft och själ på att förbereda fightersarna för denna tävling. Många kan tycka att det är fel att jag inte lägger ner mer engagemang än vad jag gör, men ärligt talat så gör jag inte det av en ganska enkel och kortfattad anledning:
Jag vill inte bli en bitter gubbe som år ut och år in sitter och tjurar över att ingen har gett honom den uppskattning som han anser att han förtjänat för sitt arbete med tidigare utövare.

Tidigare år så har jag planerat och strukturerat upp två, tre pass i veckan åt dom tävlande i fyra till sex månader. Åt vissa av dom tävlande har jag gjort specifika personliga program med inriktning på deras konditions- eller styrkeupplägg och eventuella dieter. Jag har hållit mits, sköldar och hand-pukor, varit levande sparring-, kombinations-och, ibland även, kast-docka. Jag har fått lyssna på utövarnas ångest, osäkerhet, misströstan och förtvivlan, men har hela tiden förklarat och försäkrat dom om att det är "rätt väg" dom är inne på och det gäller att "hålla ut hela vägen" med kost, träning eller taktik. Det kan låta som det är något helt otroligt äventyr dom ska iväg på, men det är en helt vanlig tävling. Kropp och huvud reagerar dock enligt dom gamla, enkla alternativen när kampen närmar sej - FLY eller FÄKTA. Det gäller att övertyga killarna - för det är bara killar jag har coachat - om att FÄKTA är det enda rätta alternativet och att vägen för resan dit, är rutten jag stakat ut åt dom. Det finns säkert bättre "vägrutter", men eftersom jag inte vet om dom, kan jag inte peka ut nån annan riktning.

Då tävlingen är avslutad och "mina" fighters tagit emot pris, beröm och lovord ( med rätta, ska jag understryka, för det är dom som har modet att stå på mattan och slåss "för sitt liv", så det är dessa som ska ha all credd för sina prestationer ) så är oftast deras del i tävlingen slut. Det jag gör efteråt är att sitta ner och analysera, utvärdera och strukturera taktik, träning för kommande tävlingar. Efter det är även jag klar, men det är här det bitska i den här "berättelsen" kommer och det är den otacksamhet jag - och många andra tränare - får känna av dom personer jag tränat. Det är här - tror jag, iaf - som vissa fighters kan känna sej träffade, medan andra inte har en aning vad jag pratar om, av den enkla anledningen att dom helt enkelt inte bryr sej.

Visst, dom flesta utövare som jag tränat, har aldrig medvetet undflytt att visa tacksamhet för den tid och engagemang jag, som tränare, lagt ner på deras eventuella framgångar, MEN dom har inte gjort speciellt mycket för att aktivt tacka och belysa min insats "i kulisserna". För faktum är att ifall man tar på sej uppgiften att vara coach/tränare, så måste man vara beredd att stå bakom den, eller dom, som skördar framgångarna. Det som däremot irriterat mej är att det enda tack man får är en liten anmärkning eller tagg i ett jävla Facebook-inlägg och då är man bara ett "namn bland många". Oftast har personen länkat med varenda jävla kotte som han har sparrat eller tränat med och ibland inte ens det, utan en släkting eller familjemedlem som dom knappt träffat senaste tiden, men som ändå länkas med i inlägget för maximal belysning av sina egna framgångar. Några få har kommit fram till mej (Tomas, Pulle, John) och rakt-på-sak sagt "tack", skakat min hand och sedan erbjudit mej eventuell hjälp i framtiden, men dom personerna är såpass få, plus att ingen av dom är aktiva längre, så det överväger inte baksidorna av allting.

Det kan verka hårt och surt av mej att skriva det här, men eftersom jag känt denna irritationen så vill jag gärna skriva av mej och förklara varför jag tagit detta beslut, INNAN folk som jag tränar börjar fråga. Jag tycker fortfarande om att träna dom som vill tävla, men inte med samma lust som förut. Om allting tar mer än det ger, så är det lika bra att "dra i handbromsen". För jag är irriterad och sur just nu, men gör jag inget åt saken så blir jag det jag inte vill bli - BITTER!

Min skada

Har medvetet hoppat över att skriva om min egen träning på bloggen pga att den är ganska knapphändig och mest fokuserar på rehab. Iofs så skulle jag kunna göra om en del av inläggen till en del som är kritisk till våran sjukvård, men det lär inte hända - bittra människor är riktiga energitjuvar och det ska jag verkligen försöka undvika att bli.

Vänstra armen(högra bilden) ser mer ut som en tennisboll

Som säkert synes på bilden, så har min långa bicepssena lossnat från sitt fäste och jag har inte nån större möjlighet att anstränga armen. Enda fördelen med att bicepssenan har lossnat är att - eftersom den låg och skavde på axelskadan - delar av axelmuskulaturen har haft chans att läka. Jag har fortfarande en skelettskada vid överarmsbenets infästning, så mycket värk och inflammation är fortfarande kvar, MEN jag kan rehabträna fler och fler övningar utan smärta så nånting har iaf börjat gå bättre.
Det jobbiga just nu är väntan på att få träffa den specialist som kommer bedöma om jag ska opereras eller inte. Tyvärr så fick jag indikationer från ortopeden, tidigare i våras,  att det mest troligt inte blir nån operation eftersom dom anser att "jag säkert kan leva med skadan" så länge som den inte hindrar mej i mitt arbete. Problemet är att jag inte är, eller nånsin varit, nån som sitter på kontor utan - efter att ha bytt jobb för ca tre månader sen - är minst lika aktiv som vid min tidigare tjänst och behöver min arm för att kunna jobba.
Den enda fördelen, om man ska se nåt positivt med allt det här, är att jag får fokusera min träning på mer teknik, men lägre vikter. Olympisk lyftning är vad jag fastnat för - om ingen förstått det - och det roliga med den grenen är att man nästintill aldrig kan bli perfekt utan hela tiden lär sej nya små detaljer som gör sporten så intressant. Det liknar karaten i just den detaljen, men eftersom jag känner mej lite besviken på hela upplägget inom tävlingsverksamheten, har jag valt att ta ett steg tillbaka från karaten och fokusera på något annat(OL-lyftning)tills dess att utövarna själva klarar av att ta tag i sin träning,  istället för att jag ska vara "navet i hjulet" hela tiden.
Så framöver så kan ni räkna med massa små-filmer som visar lätta vikter och begränsad teknik, med mej i huvudrollen i en märklig vinkel, dvs som nästintill alla Instagram-filmer ser ut numera. Skillnaden är att det inte är några tunga vikter på stången - ännu iaf...

Petter till Luleå

För ganska många veckor sen så viskade en liten fågel i mitt öra att Petter var på väg till Luleå och SHL. Många var tveksam till att han skulle skriva på för sin gamla klubb, men dom som är insatta insåg att det inte skulle bli OM utan NÄR hans övergång skulle bli officiell.

Luleå Hockeys nya tränarstab

Anledningen till Petters flytt till Boden, från SHL-laget Brynäs, var att hans familj bor i Boden och pendlingsavståndet tärde på det sociala livet. När han fick chansen att ta över som tränare passade detta perfekt och hans vilja att försöka bygga upp BHF till sina gamla dagars glans dagar påbörjades. Jag vet att den tränare som blir hans ersättare (ej officiellt ännu, tyvärr) kommer visa ett minst lika stort intresse och driv som Petter hade. Samtidigt så hade han ett kontrakt som gav han möjlighet att bryta med BHF ifall ett bättre erbjudande gavs från annan klubb. När han nu kommer att jobba med Luleå istället så har han en bättre lön, större stab, professionella spelare PLUS närheten till familjen, så jag förstår om han tar jobbet.

När han nu lämnar klubben så ser många intresserade det som ett stort tapp, men det gör inte jag, faktiskt. Visst, det är en driven, duktig tränare som försvinner med sin passion och sitt kunnande, men han lämnar kvar så mycket mer än bara en tom stol i tränarrummet.
 Det driv jag såg under vinterns träningar har nog få sett i ishallen dom senaste åren. Spelarna - och då speciellt dom yngre - har fått ett stort förtroende och matchtid pga sin talang och inte på gamla meriter. Prestation har varit den viktigaste anledningen till varför man startat istället för "värmt bänk" på matchdagarna. Detta har medfört att både dom äldre tränat hårdare för att behålla sin plats i laget och dom yngre har lagt ännu mer kraft för att ta den äldres plats. Det Petter var - i mina ögon - var en riktigt bra och krävande tränare, men det jag hoppas och tror, är att hans ersättare är en ännu bättre coach. Vissa anser att detta är en och samma sak, men jag ska skriva ett inlägg där jag kluddar ner mina tankar och åsikter om skillnaden mellan dessa två roller.

NFL-säsongen på 6 minuter

Får lite rysningar när man ser den här kortfilmen om säsongen 2015/2016.

Ser fram emot årets Hard Knocks som ska följa Los Angeles Rams efter att laget har flyttat från St. Louis.

Idrotts-pensionär

Tyvärr så tänker Aleksey Torokhtiy (-105 kg) fortsätta sin lyftarkarriär utan lägger sin energi på att vara tränare och föreläsare inom tyngdlyftning. Måste medge att jag tycker det är otroligt tråkigt eftersom han är en bra representant för sitt land och sin sport.

I och för sej så kan jag förstå honom när han tycker det är svårt att ladda om efter att ha tagit OS-guld i London 2012. Just OS-guld brukar vara det som driver elitidrottare att fortsätta träna och tävla, så när man väl har nått det målet relativt tidigt i sin karriär kan det vara större sug efter att marknadsföra sej själv och sitt varumärke.
Han fortsätter dock att tävla på mindre tävlingar - såsom i klippet ovanför - men efter dessa tre ryck så skulle jag nog vilja se honom i Rio till sommaren i alla fall...

En spänd väntan

Säsongen fick ett bra avslut i alla fall

Efter en bedrövlig kvalserie till division 1, så visar det sej att Boden kommer att stanna kvar ytterligare ett år i division 2? Nja, kanske inte, men jag tror både jag och många andra är överens om att kvalmatcherna var bedrövliga, med undantag av dom båda Överkalix-matcherna. Det som gör att jag sätter ett frågetecken som avslut av den första meningen är till huvudsak ekonomi. Jag ska förklara lite bättre:

Alla division1-lag inom Svenska Hockeyförbundet måste kunna visa att dom har en likviditet på halv miljon kronor i slutet av varje säsong(SHL och Allsvenskan har 1 miljon kronor), så att inte klubbar runt om i Sverige går med minus år ut och år in ( som det gjorde på slutet av 90-talet/början av 2000-talet ) och till slut måste läggas ner. Jag tror att SHF skulle ha haft lite mindre intresse för klubbarnas existens om den dåliga ekonomin "bara" drabbade a-laget, men tyvärr så är det oftast ungdomsverksamheten som blir tömd på alla pengar för att hålla "flaggskeppet" flytande. Detta har medfört att många barn och föräldrar tappar intresse för hockey när dom ser att allt jobb dom lägger ner på lotter, kioskjobb och andra frivilla engagemang, går direkt till elitlagets ekonomiska svarta hål. Det är ju faktiskt dessa unga, hårt arbetande och tränande ungdomar som kommer att vara Sveriges elit en dag i framtiden och det vill dom inte försumma.

BIK blev BHF efter dåliga "investeringar"

I och med detta krav så har Kovland Hockey "dragit i handbromsen" och avsagt sej sin division1-plats när dom såg att deras minus-ekonomi började rusa ner i källaren. Måste medge att det är berömvärt att göra detta, istället för att låta skeppet sjunka med ungdomsverksamhet och allt annat, pga för höga spelarlöner jämfört med intäkterna. Detta medför att det nu KAN(med betoning på kan) vara en plats öppen för BHF i division1 fastän att dom bara placerade sej på tredje plats i kvalet. Det som nu allt hänger på är ifall Asplöven och Sundsvall klarar sej kvar i Allsvenskan, så att det inte är ett av dessa lag som kniper den "lediga platsen".

Ifall det blir division1-spel för BHF, så tycker jag att dom MÅSTE göra dessa åtgärder ( förutom att träna hårt så in i helvete denna sommar ) :
1) För dom som såg kvalmatcherna observerade man med blotta ögat att det är en klar storlek-och åldersskillnad på spelarna i divisionerna. Alltså bör man behålla så många som möjligt av dom äldre, mer rutinerade spelarna som man anser ha den skicklighet som behövs för division 1, men spelare som är i gränslandet måste man vara rak och tydlig med och berätta att dom kommer att få stå åt sidan ifall en mer rutinerad spelare anländer i truppen. Det kan låta elakt, men det var klart och tydligt att det är av stor vikt med en spelare som kan lugna ner spelet, avvakta och inte stressa, när laget är under press. Panikbeteendet som pågick under kvalet är nästintill pinsamt och får inte vara en källa till eventuella förluster i ett högre seriesystem.

Herman Wallenberg (mitten) skulle göra stor nytta i BHF

2) "Hjärta och lungor ska ta oss upp i division 1" var ett mantra som sades av tränarstaben, men det räcker uppenbarligen inte när man inte har spelare som hatar att förlora. Visst, många av spelarna i BHF gillar inte förlustens bittra smak, men det räcker inte med att sura ihop, svära, domdera och bete sej som en trotsig tonåring när det går dåligt. Laget måste helt enkelt värva spelare som tar ut sitt hat mot förlust genom att nästintill vansinnigt försöka pressa, skjuta, skyffla in pucken i mål när den hamnar i "slottet". Pucken ska in om det så är med motspelare, domare och allt annat på planen. Det behöver inte vara snyggt - bara mål!

3) Måste samtidigt satsa på J20-och J18-laget för med ett lag i division 1, har dom helt plötsligt ett tydligt mål att sikta in sej på. Det kommer inte vara som detta år när det är nästan ett steg neråt i kvalité att spela a-lagshockey istället för J20. Det måste bli såpass hård konkurrens om platserna så att spelarna måste börja kriga om speltid vid 18-års ålder och inte se det som en självklarhet, för så är det inte den dagen dom ger sej in i seniorspel.

Som skrivet tidigare, men jag påminner om det igen :
Detta är min åsikt - inte nån sanning på något sätt!

Kvalet till division 1

BHF har bara spelat två av sex matcher i kvalet till division 1, men jag känner att jag måste skriva av mej den frustration jag känner efter att ha sett dessa matcher.

Märks tyvärr att Petter är "sjukskriven" pga skada

Tidigare så skrev jag att problemet med laget var deras dåliga förmåga att göra mål. Merparten av matcherna så har dom total puck-dominans, men klarar inte av att avsluta ordentligt/resolut. Tyvärr så har detta mönster tagits med i dessa efterkommande kval-matcher. Problemet är att laget även har lagt till sej med ett nytt, besvärande beteende - stress! 

I båda matcherna så såg man uppenbart att det inte var samma självsäkerhet och vilja i tredje perioden. Spelet var både snabbt och välregisserat i dom två första perioderna, men av nån anledning så såg det ut som om spelarna fick nästintill panik ju längre tiden gick i den tredje. Såg ut som om ingen ville förvalta och kontrollera pucken pga risken att orsaka ett baklängesmål, så man slog hellre bort den till motståndarna eller skickande den till icing - vilket i sin tur ledde till tekning och nytt tryck mot det egna målet.

I dessa situationer tycker jag att man ska gå in som coach och ta en time-out. Huvudtesen måste vara att bromsa den negativa spiralen, lugna spelarna och övertyga dom om våga fortsätta med deras tidigare positiva spel. Tyvärr gjordes inte detta pga ovana, osäkerhet eller okunskap? Inte vet jag, men det märktes ganska tydligt att Petter inte stod i båset och styrde skutan, tyvärr.

Jag hoppas verkligen dom rycker upp sej från dessa riktigt taktiskt dåliga matcher. BHF var det bättre laget i båda matcherna, men klarade inte av att behålla lugnet i 60 minuter. Lyckas tränarna att övertyga spelarna om deras förmåga att trumma på sista perioderna som är kvar, tror jag det kommer gå vägen. 

Vikten av att vara beredd

Thomas Rawls(vä) och Marshawn Lynch

När laget är spikat så kan det vara svårt att motivera sej med all fortsatt träning, reser och taktik. Detta gäller alla lagsporter, så varken inriktning, lag eller position i laget spelar någon större roll. Problemet med att inte ta en startposition är allt som oftast beroende på individens kortsiktighet och bara leva "här och nu".

Visst, jag kan förstå att det är trist när man får sitta på bänken eller inte ens byta om en matchdag, men det många glömmer är att fortsätta träna. Om en spelare i ett hockeylag är med i spelartruppen, men inte på matchdagen får han inte ta det som en vilodag och en möjlighet att kolla på matchen, utan ska istället träna ett rejält och hårt pass. Det spelar ingen roll vad han tränar, huvudsaken är att han tränar stenhårt och sen går och tittar på lagets match. Spelaren måste förstå att när nån skadar sej - för det kommer alltid bli skador i lag - så måste man vara beredd att stiga fram och göra ett suveränt jobb som ersättare. Typexemplet är bilden ovanför - ingen visste vem Thomas Rawls var innan Marshawn Lynch slet sönder hälsenan. När tränare Pete Carrol gav han startpositionen från en dag till en annan, var han definitivt beredd.

Vissa kan tycka att det är att elda för kråkorna med så mycket träning för så lite speltid, men "den enes död, den andres bröd". Om man får chansen så måste man övertyga, eller åtminstone göra tränaren tveksam, att man är lagets förstaval och inte det sista. 

Om man även har möjlighet att se ännu längre fram i tiden, så kan man insett att man inte tar ordinarie plats i detta lag, denna säsong. Men man tränar på, håller humöret uppe och tänker på att förbättra smådetaljer, så att man kan göra ett nytt försök nästa år eller riktar in sej på ett annat lag. Det kan tyckas taskigt att "bara" träna ett år med ett lag och nyttja dom som en språngbräda för sitt eget syfte, men i semi-och proffsidrott måste man se sej om efter alternativ om man ska försöka ha idrotten som hel- eller del av inkomst. Självklart så ska man vara en en bra medspelare och ställa upp i det lag som man fått kontrakt med, men det är ingen idé att stanna år ut och år in, om man inte får spela matcher. För ärligt talat, så är det ju därför man lägger ner all den tid man gör - för att få spela!

Röntgen-trailern

Efter många bakslag med axeln så beslutade min ortoped att det var daxs för en magnetröntgen, så
man kunde få en uppfattning hur det ser ut innanför skinnet. Självklart så är inte det här en absolut vetenskap för att se vad som är fel, men ifall det är en sena som gått av eller en rejäl blödning som hela tiden slits upp av min sjukgymnastik, lär detta ses på bilderna.

Släpet ställs upp bakom Läkarhuset Hermelinen

Problem nr 1 var att det är närmare 6 månaders väntetid på en magnetkamera-undersökning, vilket gör att min skada kan läka ihop fel eller så kommer problemet successivt bli värre så att det blir en stor operation som är enda lösningen.

Problem nr 2 är det totala ekonomiska bortfallet med att vänta såpass länge ( ca 20.000kr ) innan man kan påbörja "rätt" behandling, så min ortoped gav mej ett förslag vilket gick ut på att jag istället skulle gå via en privat vårdcentral som gav mej remiss till en mobil verksamhet, den sk röntgen-trailern. Kruxet är att det kostar 5000kr att betala för denna undersökning och det är inget som finns liggande hemma hos mej, så jag har helt enkelt fått låna ihop för att korta av min egen vårdkö.

Jag måste säga att jag är tacksam för möjligheten att kunna betala mej till denna röntgenundersökning. Det finns många som blir sura över att man kan "köpa" sej före i kön, men jag har helt enkelt hoppat över till en annan kö, så landstingets kö blivit kortare eftersom jag inte står i den längre. Tycker faktiskt att det är fler som borde gå via denna trailer för det är extremt många höginkomsttagare som skulle kunna betala för sin undersökning, så att dom som går via landstinget skulle få en betydligt kortare väntetid.

Lite kuriosa - denna röntgen-trailer ägs av ett finskt läkemedelsföretag som åker runt och erbjuder mindre vårdcentraler och sjukhus i Sverige och Finland, magnetkameraundersökningar där möjlighet inte finns för sån utrustning. Dom kör helt sonika trailern till en långtidsparkering i närheten av sina kunder och en specialutbildad sköterska tar emot och utför momentet. Bilderna skickas senare till en röntgenläkare som senare meddelar resultatet vidare till patienten via deras "ombud".

Super Bowl 50

Skittles-skålen var fylld inför drabbningen

 50-årsjubileum av Super Bowl och NFL hade slagit på stort med en ännu större - om möjligt - show än tidigare år. Skittles-skålen var välfylld, så förväntningarna på både matchen och godisarna i skålen var hög. Tack vare NFL´s Game Pass, så såg jag samtliga matcher i grundserien och hade en riktigt bra uppfattning om hur lagen fungerade och dess styrkor plus svagheter.

För två år sen var Newton väldigt grinig och tjurig

Dock så blev jag relativt förvånad två veckor tidigare över att ett av final-lagen var Denver Broncos. Inget illa om dom, men dom hade bara lyckats göra 36 touchdowns (TD) under sina grundserie-plus slutspelsmatcher. Det är i snitt 2 TD´s/match och teoretiskt sett så skulle det aldrig räcka för att ens ta sej till ett slutspel, MEN det som gjorde att dom lyckades var (ganska logiskt, självklart) att dom släppte in desto färre. Man kan kort och gott säga att dom har ett absurt stabilt och aggressivt försvar som drillats konsekvent av nitiska tränare som bytt ut spelare som visat minsta tecken på att inte "följa systemet".
Motståndarna till Broncos var Carolina Panthers och deras "face of the franchise" QB, Cam Newton. Tidigare år så har Cam haft ganska rejäla problem att klara av misslyckanden under matcherna.
Eftersom han varit en så fantastisk QB under sina tidigare år i high school och college, så blev det nästintill en chock för honom att komma till proffslivet, där ALLT var svårare. Detta ledde till att den så självsäkra Newton tjurade ihop som ett gnälligt, bortskämt barn när spelet inte gick som han ville. Alltsomoftast satt han längst ut på spelarbänken med handduken över huvudet och tyckte synd om sej själv, då han missat ett pass eller blivit tacklad av motståndarlagets försvarare.

Numera en lite mer avslappnad Newton

I dessa lägen så brukar lagen i NFL göra en av dessa alternativ - bryta kontraktet/byta ut spelaren mot ett annat lag eller hjälpa spelaren om dom tror det finns en möjlighet till framgång. Panthers trodde verkligen på Newton, styrde upp hans negativa tankar och fick det dom trodde sej ha sett, när dom kontrakterade honom - en stjärna! Alltså började laget byggas kring denna spelare och dom lyckades fantastiskt bra, men det räckte inte riktig fram och då främst pga Broncos fantastiska försvar. Dock, måste jag lägga till, så kommer Panthers att ha många år framöver då detta unga och starka lag kommer nå flera slutspel, så jag gissar att dom kommer få sina Super Bowl-ringar. Jag är så fräck så jag gissar att det kommer ske redan nästa år, faktiskt.

Vinst eller förlust - alltid lika sammanbiten

Vinnarna, Denver Broncos, har inte bara ett försvar utan ett riktigt bra anfall med en levande legend, Payton Manning. För andra gången, med sitt andra lag ( första laget var Indianapolis Colts ), så vinner han Super Bowl. För några år sen så skadade han sin nacke och blev borta en hel säsong, så Colts ansåg att han var en riskfaktor för framgång plus att hans ålder, 35 år, gjorde att han var för gammal för fortsatt spel. Denver såg sin chans och köpte honom och byggde sitt lag runt denna pricksäkra kastare. Åldern har hela tiden varit en het potatis, då han har ganska svårt att röra sej lika snabbt och naturligt som dom, numera, moderna QB´s i serien. Han har helt enkelt stått relativt stilla medan hans linje-spelare fått kämpa som galningar för att han ska få den tid han behövt för att träffa sina bollfångare. Dock tror jag detta är hans sista säsong, då han spelade merparten av säsongen med bruten tå, vilket gjorde honom ännu mindre mobil och fick ta ganska rejäla smällar mot sin redan sargade kropp. Det skulle vara en perfekt avslutning på hans karriär, men det är extremt svårt att avläsa vad han kommer att göra. På bilden ovanför har han precis vunnit sin andra Super Bowl och visar nästan mer besvikelse än glädje, så det är ganska naturligt att alla reportrar har minst ett reportage där dom spekulerar om hans fortsatta karriär.

BHF´s sejour i Alltvåan, såhär långt

Bra, men alldeles för många missar! Så kan man summera Bodens facit i Alltvåan till dags datum. Jag var och tittade på seriefinalen mot Clemensnäs förra veckan och det jag imponerades av var att Petter Nilsson hade gjort ett riktigt bra jobb med det här laget. Det är en mycket stor skillnad på det spel och det tempo dom forsar fram med, jämfört med hur det såg ut i början av oktober.
Problemet är att det finns alldeles för få som kan sätta pucken i mål, för gud ska veta att det inte saknas chanser! Visst, dom har ungefär en målgörare per kedja, men det räcker inte på långa vägar. Det måste vara två, hellst alla tre, i varje kedja som har den där killer-instinkten när möjligheterna dyker upp. Såg att det var nån match som dom vunnit med 4-1(tror jag slutresultatet blev) när dom skjutit upp emot 50 skott på mål. Tycker det ska vara närmare tio mål vid såpass många chanser, men jag kan ju ha fel och BHF´s motståndare kanske hade lånat en SHL-målvakt, dagen till ära.

BHF har faktiskt en fd SHL-målvakt numera - Mattias Modig.

Nej, men allvarligt skrivet så är jag förhoppningsfull inför kommande matcher. Jag tror verkligen att dom kan hålla i dom sista fyra matcherna, så att laget klarar sej till kvalspelet om en division1-plats. Boden har långa hockey-traditioner och förtjänar ett lag högre upp i seriesystemet. Speciellt nu, när man inte bara snackar, utan lägger ner både pengar och ambition för att nå målet.

Ett litet leende

Ett leende förlänger livet

Som synes på bilden är det inget annat än olika färgkombinationer på sockorna. Inget speciellt med det, kan tyckas, men jag bär dom för att jag kan kanske få någon att le när dom går där i sin egen, slutna värld och stirrar ner i golvet.
Många i BHF har påvisat att dom sett sockorna under mina fys-pass denna säsong och har sagt, med ett leende och en liten ton av ironi :
"- Snygga sockar!"
"- Visst är dom!", brukar jag svara stolt och fortsätta :
"- Dom fick dej att le och det är det viktiga!"

"Om du möter någon utan ett leende så ge dom ett av dina"

Satan så hårda snubbar

Kan låta lite klyschigt, men jag tycker verkligen att man ska le lite mer när man tränar. Jag menar självklart inte att man ska springa omkring med ett stort grin i ansiktet hela tiden, men träning - och då speciellt i grupp eller lag - ska inte kännas påtvingat eller besvärligt.
Om man tar sej en titt i gymmet under sin tränings-sejour, så lovar jag att dom allra i åldrarna 20-40 år har en slags reklambild i sitt huvud och tänker sej vara en levande poster av den. Det jag menar är  tex som den här reklambilden till höger från Gasp - killarna är grova, deffade, tok-pumpade, ser jävligt hårda ut och riktigt osar av testosteron och kraft. Jag kan gissa att många av dom som köper kläderna inte tror sej vara lika grova och deffade som dessa två proffs (för dom är professionella byggare båda två), men dom kan iaf uppvisa minst lika hårda attityd (som även är deras slogan påvisar - Crazy Attitude).
Problemet med detta är att det bara ser jävligt löjligt ut, ärligt talat. Om man var tvungen att hela tiden vara tvungen att spänna blicken i folk, bita ihop käkarna och ha ett ständigt underliggande morrande i strupen, så måste det betyda att den som är mest socialt inkompetent, är den som bygger mest muskler och har bäst fysik. Dom personerna har aldrig sett 8-faldige Mr Olympia Ronnie Coleman träna, kan jag gissa. Han bara tränade hårt som fan, snackade lite i vilan med folk som tränade runt omkring honom och var en allmänt skön snubbe.
En annan riktigt härlig atlet är Ilya Ilyin - som jag skrivit flera gånger tidigare om - som är flerfaldig världsmästare i tyngdlyftning och regerande rekordinnehavare i stöt. Han bröt med sitt landslag för att han tyckte det var för strikt, stramt och enkelspåriga träningar, vilket gjorde att han valde sina egna, moderna tränare som kunde slappna av och le emellanåt.  Först ville landslagsledningen porta honom från all tävlan, men efter ännu större framgångar tvingade landets president fram ett avtal där Ilya och även andra atleter, fick välja själv sina tränare hädanefter. Klippet här under är kanske lite väl avslappnat, men visst ska man fira när ens team-kamrat gör ett personrekord!

Men det är ju klart - då har ju ingen stenhårda Gasp-kläder på sej, heller...

Becky Hammon, Kathryn Smith och Sarah Thomas

Dom tre namnen i rubriken visar en sak, enligt mej - NFL och NBA menar allvar när dom säger:
"- Only the best is good enough!"
Dessa tre personer råkar vara kvinnor, MEN först och främst så är dom väldigt duktiga på sina jobb. Det har tagit väldigt lång tid för dessa tre att komma till toppen - så som det ska göra för alla som vill nå dit - och visar klart och tydligt det deras chefer redan vet - kompetens är viktigare än allt annat. Det som gjort mej mest positiv i den här "diskussionen" om dessa tre, är att spelare, ledare och allt annat folk inom både lag och organisationerna ansett att kön varit en icke-fråga. Dom vill bara ha dom bästa domarna/tränarna och bryr sej inte om deras kön, hudtyp eller (förhoppningsvis även) sexuella läggning.

BECKY HAMMON

Har varit olympisk basketspelare för Ryssland 2008 och 2012. Hon har spelat både i den amerikanska basketligan och rest runt och spelat i internationella ligor, innan hon erbjöds tjänst som assisterande tränare till San Antonio Spurs 2014.

KATHRYN SMITH
Har jobbat sej upp genom Buffalo Bills organisation under många år och har
nu fått ansvaret som quality coach for special teams - alltså så kommer hon att analysera övriga lags special teams. Kan verka som något enkelt och tråkigt, men det är den vägen alla andra tränare vandrat. Ett första steg är alltid början på en lång resa...

SARAH THOMAS 

Har, liksom dom två tidigare exemplen, arbetat sej upp via college-ligan i USA till att 2015 bli den första kvinnliga heltids-antällda domaren genom tiderna. Hon har inga egentliga meriter, utan har helt enkelt haft en långsiktig plan att bli professionell domare i NFL.

Hela det här inlägget är egentligen en icke-nyhet, för om man tänker efter så är det något som är självklart - rätt folk på rätt plats. Problemet kan bli om man börjar tvinga in människor i verksamheten för att man vill framstå som en "öppen för alla"-organisation istället för att fokusera på prestation. I såna fall så måste jag skriva när första bisexuella, iraniern, amputerade, rullstolsburna eller annan sexuell-, nationalitet- eller kroppsavvikande-från-stora-massan-person blir anställd. För som jag skrivit två gånger tidigare i detta inlägg, fast med andra ord - kompetens kommer före allt annat om man vill bli bäst.

Upplägget i skadetiderna

Min skada har orsakat ganska mycket smärta från den dag i oktober jag gjorde illa mej. Det som gör det än värre är att min arbetsgivare börjat ifrågasätta hela olycksförfarandet och ifall jag verkligen är såpass skadad och "icke arbetsför" som jag, ortopeden och sjukgymnasten säger att jag är.
Eftersom jag har ett nästintill omättat intresse för att träna och allt det som hör därtill, är den mentala smärtan väldigt jobbig så fort man ser sin förfallna kropp i spegeln, så ifall han förstod hur jag känner, skulle han aldrig ifrågasätta min sjukskrivning tillika frånvaro vid skivstångspodiet och karate-mattan.

Jag skulle inte kalla mej själv för fåfäng, men när man är van att ha en ganska stark och stabil kropp, gör det ont att se allt man kämpat för vara borta efter endast en fåtal veckor. Det är detta som gjort att jag hållit mej borta från mina uppdateringar på denna blogg - så fort jag ska skriva nåt så blir jag påmind om min risiga status. MEN nu ska jag i alla fall göra ett försök att förtränga dom mörkaste tankarna i alla fall.

Ben, ben, ben är det enda jag kan träna. MEN samtidigt inte för mycket pga mitt hopparknä, så det känns lite frustrerande. Som det ser ut nu så delar jag upp kroppen - förutom all den axelrehab jag utför i samband med varje gympass - är att jag tränar framsida ben ena dagen och den andra fokuserar jag på korsrygg och baksida ben. För att variera mej lite grann under "framsida-passet" så kör jag varje pass med lite olika fokus. Som exempel så kan jag träna frontböj högreps(ca 10-12 reps), lågreps(3-5 reps) eller så kör jag frontböj tillsammans med vanliga knäböj, där jag utför knäböj direkt efter det avslutade frontböjs-setet. Plus att om jag kör frontböj/knäböj-pass så kan jag variera med att köra frontböjen tungt eller lätt och den vanliga knäböjen tungt eller lätt. Det enda som är spikat är att jag lägger frontböjen först pga att den är så förbannat jobbig att utföra när jag tränar knäböj och frontböj i samma set.

För tre veckor sen fick jag ta ytterligare en kortison-spruta i axeln ( jag var så otroligt trög så jag gick tillbaka till jobbet dagen efter dom två första sprutorna, så - mest troligt - rev jag upp skadan än värre. Denna gång var jag sjukskriven och vågade knappt röra armen på tio dagar ) så nu kan jag åtminstone utföra enkla överkroppsrörelser, såsom rehab, utan smärta.
Min sjukgymnast var positiv när jag träffade honom förra veckan och sa att det inte var alltför lång till att jag kan börja lyfta lite tyngre saker, så "snart" jag kan börja jobba igen. 
"- Har vi tur kan du kanske vara tillbaka på jobbet om tio veckor."

Trodde faktiskt att han skojade med mej - han är ganska lättsam, så jag skulle inte bli överraskad ifall han hade skämtat - men han var, tyvärr, allvarlig. Måste faktiskt medge att jag inte är alltför positiv till mitt jobb, men det gör att jag har en inkomst så mat och intresse kan inmundigas, respektive utföras. Så med det sjukförsäkringssystem vi har just nu i detta land gör detta att jag inte fått nån utbetalning av sjuklön och det gör att jag har allt svårare med att stanna hemma och utföra den vila och sjukgymnastik jag bör göra. Jag vet att skadan kommer slitas upp ordentligt och säkert ännu värre om jag går tillbaka till jobbet innan jag är helt återställd, men det är svårt att handla mat utan pengar.

Det "positiva" med denna sjukskrivning är att jag kunnat fördjupa mej ganska rejält i tyngdlyftningen. Jag har sen tidigare tyckt det varit riktigt roligt att se på duktiga lyftare, men nu har jag haft chansen att se olika upplägg, inriktningar, ideér, åsikter, politiken och taktiken bakom träningar och tävlingar. Via olika poddar och You Tube så har jag haft otroliga mängder tränare, tävlande och andra allvetares olika åsikter/tankar att både se och lyssna på. Självklart finns det flera hundra andra som jag inte haft tid eller intresse att fördjupa mej i, men dom jag fastnat för är den Ukrainska lyftaren Torokhtiy(flera olika stavningar på hans namn, tyvärr) - som vann guld i London-OS 2012 (-105 kg) - och vår "egen" Anders T Bergström - fd tävlande, men numera väldigt framgångsrik tränare och gymägare (Fyshuset) från Gävle.

Dessa två är totalt olika, men har - som vanligt när jag intresserar mej för vissa individer - en passion utöver många andra. Det är egentligen inte något revolutionerande som nån av dessa två säger, gör eller visar, utan hur dom gör det. Båda två är ganska lika när dom pratar - har ett ganska avmätt och nästan arrogant sätt att instruera - MEN ju längre tid ett seminarium, instruktion eller intervju håller på, desto mer lyser deras brinnande intresse igenom fasaden. Man kan tydligt se den där drömska blicken när dom försöker förklara sin inre syn, för en person som bett om deras hjälp.

ATB instruerar blivande mästaren(?) Robert Berg

Så om ni får tid och möjlighet så ta gärna en titt eller ägna en liten stund åt en, eller båda, av dessa duktiga tränare. Iofs så är Torokhtiy fortfarande aktiv, men jag kan gissa att efter nästa OS kommer han att ha mer än ett tränar-erbjudande runtom i världen.