Första försöket genomfört

Igår, onsdag, fick jag chans att för första gången på många veckor köra ett riktigt mits-pass. Visst, eftersom det är jag som lägger upp passen, så kan jag styra upplägget så att jag inte behöver hoppa och studsa som jag gjorde innan skadan. Var hyfsat nervös när jag skulle stiga upp idag, men till min förvåning så hade jag inte alls mer ont än tidigare, utan snarare lite mindre. Det svåra kommer bli att inte stressa iväg och börja, med alltför ivrig lusta, successivt öka träningsdos och intensitet tills skadan är ännu värre än tidigare, utan skynda extremt långsamt med lite, lite mera rörelse varje pass. Som tur är så har ZUF börjat med sommarupplägget så vi kör endast två ashihara-pass i veckan så det är inget eventuellt hopp och studs förrän på söndag. Ytterligare en inspirationsfilm...

Kan verka som jag driver när jag kallar det här klippet en inspirationsfilm, men faktum är att det är såna här, och liknande, som gör att jag hela tiden fortsätter med den träning jag gör. Passen som vi kör ihop är oftast mycket tunga och fulla av onda muskler och leder, men att mitt i, i slutet eller efter passen få se en sån här ogenerad uppvisning tillhör, tro det eller ej, inte ovanligheterna. Spannet mellan total, brutal träning till att bryta ut i hejdlöst skratt gör det så härligt att vara med dessa människorna som vi sinsemellan kallar ZUF.