Super Bowl är bara en vecka bort och New England Patriots ska försvara titeln mot Philadelphia Eagles. Har nästintill alltid haft svårt att gilla Patriots och speciellt efter förra årets vinst mot "mitt" Atlanta Falcons, (blev så besviken att jag inte ens skrev nåt om finalen) men såhär ett år senare måste t o m jag medge att det dom gör i New England är något helt otroligt.
Tror att nästan halva laget spelar skadade eller har fått bryta kontrakt pga skada, så många som egentligen inte var planerade att matcha, utan bara fostras in i spelsystemet detta år, har fått mycket mer matchtid än tänkt. I vissa fall har Patriots haft tur och tagit över kontrakt på spelare från konkurrerande lag där dom ansetts "för gamla och långsamma", men varit nog bra för att fylla luckorna i New England. Det förtroende som Patriots gett dessa "gamla rävar" har gjort att många av dom vuxit som spelare och "överpresterat", vilket har tagit laget hela vägen fram till ännu en final.
James Harrison är ett sånt exempel (skrev om honom för ett år sen) på spelare som fick ta ett kliv åt sidan för yngre förmåga - TJ Watt, som mest troligt kommer bli en otrolig tillgång - men Pittsburgh ville ändå ha kvar Harrison för att ingen annan skulle få ta honom i sitt lag ("äta-kakan-men-ändå-ha-den-kvar-tänk"). Det JH gjorde då var helt enkelt att göra sej "obekväm" för laget på diverse olika sätt för att ledningen skulle vilja ha en anledning att låta honom gå istället för att rosta bort den/dom sista matcher av sin karriär. Kan verka oproffsigt av JH, men kan helt och fullt förstå honom och speciellt nu när han återigen har en chans till ytterligare en Super Bowl-ring fast med ett annat lag.
På andra sidan bollen kommer Philadelphia Eagles stå. Det laget är ett litet prakt-exempel på hur NFL hade en mental bild på hur hela deras grundsystem skulle fungera när dom satte ihop sitt regelverk om hur draft, värvningar och andra liknande saker reglerar så att alla ska få en chans att vinna Super Bowl. För bara några få år sen så vann dom mellan 5-8 matcher i grundserien och var inte ens i närheten att ta sej till slutspel. Smarta och taktiska värvningar blandat med långsiktigt tänk - vilket i NFL är mer än tre år fram i tiden, så inte allt för långt, alltså... - har gett dom en fantastisk säsong, vilken kan krönas med den mest förnämsta titeln sporten kan erbjuda.
Dock så måste jag återigen citera NFL-podden största surr-k*k Peter "Skåne" Larsson:
" - NFL-säsongen är 16 grund- plus fyra slutspelsomgångar, men till sist
så står ändå dom där jävla Patriots på podiet som vinnare!"
Tyvärr så hade han rätt förra året och jag ser inte att det skulle bli annorlunda det här året. MEN det skulle bli roligt om jag hade fel!
Har inte skrivit något på länge pga flera olika orsaker, men framför allt så bollar jag mina försök att hålla igång min egen träning, med BHFs off-ice-träning och TV-puckens helgläger, samtidigt så måste ju även jobb och hem fungera. En summering såhär långt:
Foto Mats Engfors/Fotographic
BHF - fick tillbaka en hel del utflyttade, duktiga spelare inför säsongen. Tillsammans med några
juniorer/första-års seniorer från Luleå plus etablerade division 1-spelare från länet, så har grundserien gått riktigt bra och plats i fortsättnings-serien, Allettan, är säkrad
.
Allettan har precis börjat och av Kalix tog man samtliga 6 poäng i veckans dubbelmöte. Målet för säsongen har varit att etablera sej i division 1 och det har klubben lyckats med, oavsett hur fortsättningen går i Allettan.
Foto Mats Engfors/Fotographic
Många av dom nya spelarna är riktigt bra, men det som gjort mej mest imponerad är att dom spelare som utmärkte sej positivt i division 2 förra året, även gjort det i division 1. Det är stor skillnad mellan divisionerna i tempo, intensitet och med mindre marginaler, men Robin Askebrand och Johan Andersson har fortsatt "som vanligt" även denna säsongen. Trodde faktiskt att Johan skulle bli lite mätt på alla matcher han spelar - är junior så han spelar även med J20 när tid ges - men, tacksamt nog, så har han motbevisat mej på den punkten.
Vallentuna fick sej ett besök i höstas och jag gick en tyngdlyftarkurs arrangerad av Jim Gyllenhammar och Cecilia Nilsson. Egentligen så var det inga större nyheter eller saker som jag lärde mej, men alltid är det något nytt som fastnar för varje ny kurs jag är på.
Det som däremot var en riktig aha-upplevelse och något jag hädanefter ALLTID kommer att tänka på när jag instruerar, eller själv tränar, är med vilket tempo/hur kort vila man kan utföra ett tyngdlyfts-pass med. Alldeles för mycket tid ges till vilan mellan seten enligt mitt gamla träningsupplägg - vilket kan vara bra ifall man ska utföra lyft på maxvikter, eller vikter nära inpå max - så nu känner jag att jag "hittat hem" med detta upplägg istället.
TV-pucken har varit riktigt roligt att vara med på, måste jag medge. Var lite skeptisk till en början, eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle där och göra, men det har visat sej funka riktigt bra.
Vad jag har fått höra av många av spelarna är att nästintill inga klubbar - förutom Luleå och Piteå - har planerade och schemalagda fys-träningar i samband med isträning, isfria dagar eller sommaren. Dessutom så har inte klubbarna en övergripande plan vid vilken ålder fys-träningarna bör introduceras för spelarna. Killarna har oftast ingen tränare eller person som är tilldelad i klubben att instruera eller visa dom allra enklaste bas-övningarna, utan dom flesta får - som jag nästintill föraktar, men ändå förstår att man gör - Youtuba sej till kunskap om att spetsa sin träning.
Foto Swehockey.se
Ska självklart medge att fysen inte är det viktigaste för en ung spelare. Men fysen är viktig när spelet och allt annat successivt går så mycket fortare, vilket kan göra det svårt när kroppen samtidigt växer och inte gör så som man vill att det ska göra i vissa situationer.
Egna träningen har släpat efter ganska rejält, men har börjat fungera successivt bättre dom senaste veckorna.
Veckan innan midsommar blev jag sängliggande med en absurt kraftig hosta och feber. Måste erkänna att jag var ganska ordentligt sjuk, men tog inte den vila som kroppen behövde för att bli frisk. Jag ville helt enkelt inte ställa in, eller säga bort, BHFs träningar, eftersom jag hade skissat på ett nytt upplägg som jag hemskt gärna ville testa fullt ut på spelarna.
Gissar att jag därför blev dragandes med lungproblem och stämbandsförlamning i flera månaders tid pga den tjurigheten. Har dock börjat bli bättre nu - sju månader senare - och har börjat ta ut mej konditionsmässigt utan att få återfall av hosta och feber. Är fortfarande ganska nyfiken på vad det var för sorts virus, men det var det ingen läkare som kollade upp. Dom konstaterade bara att det var ett virus - inte vad för sort.
Tyvärr så var det inte en potentiellt startande QB som Seattle ville ha, utan en mer formbar spelare. Därför så avstod dom från att anställa Colin Kaepernick, utan gav sitt erbjudande om kontrakt till Austin Davis. Jag måste medge att jag blev besviken, men självklart kan jag förstå om dom valde honom för att slippa alla diskussioner och frågor om både Colins tydliga ståndpunkt mot rasism plus - eftersom han är alldeles för bra för att vara back-up - NÄR han ska få chans att starta i Seahawks.
Anledningarna till varför jag gillar Seattle är många, men den klart största anledningen, är Pete Carrolls ständiga grupp-tänk och fokus på "laget-före-jaget". Den stora risken var att fokuset hade hamnat på annat än kollektivet om dom signat Kaepernick, så i viss mån kan jag förstå om dom istället skrev på med Austin.
Vem är då denna Austin? Ska erkänna att jag inte har alltför bra koll, men han har haft - som alla spelare i NFL - en riktigt bra collegekarriär och blev signad av Rams i draften 2013. Efter det så har han både fått sparken och återanställts av samma Rams (stolthet är ingen dygd när man ska vara med i världens bästa liga) två gånger, anställts och sparkats av Miami Dolphins, Cleveland Browns och nu senast, Denver Broncos. Dom olika adresserna betyder inte att han är dålig, men mest troligt en QB som är duktig, men tar lite för lång tid på sej att lära sej nya spelsystem och memorera dom så det funkar under stress(läs match). Nu kommer han att vara tredje startande spelare på sin position, så chansen för honom är minimal att han kommer sättas på prov denna säsong. Denna säsong kan han i lugn och ro lära sej Seahawks spelsystem vilket gör att han, spekulativt iaf, kommer att vara deras startande QB om några år.
Mitt intresse för NFL och dess spelare har varit på tapeten förut, så det kanske inte är en överraskning att jag gör ännu ett litet inlägg om det. Dock så är det inget roligt, imponerande eller trevligt inlägg, utan mer ett konstaterande av många amerikaners låga intellekt och indoktrinerade huvuden med att "alla som inte är med är emot oss".
Colin Kaepernick
Som dom flesta vet, så är det fortfarande väldigt viktigt för amerikaner att kunna påvisa deras ursprung och då särskilt om deras förfäder gjort något nobelt eller historiskt viktigt. Självklart så tystar man ner och ignorerar allt eventuellt dåligt som utförts av sina gamla familjemedlemmar och släktingar, så att man kan leva vidare med sina "perfekta" liv. Hur man än väljer att se på sin amerikanska historia så är det svårt att bortse att det numera avskaffade slav-samhället, med tydliga värdelös värdering av sina afroamerikaner, som fortfarande följer med även i detta århundrade.
Man kan fördjupa sej i USAs segregering och ekonomiska syn - som många anser vara största anledningen till segregeringen - om man så vill, men det är inte det jag tänkt ta upp. Jag förfäras och vill exemplifiera hur man hela tiden vrider-å-vänder på saker och ting för att svart-måla alla eventuella kritiker av ett rasistiskt beteende och få dom att framstå som icke-patrioter eller förrädare av deras land.
Lite kort bakgrundsfakta om Colin Kaepernick:
Som nästintill alla NFL-spelare så var även Colin en lovande talang i college, vilket ledde till att San Francisco 49ers draftade honom 2011. När den dåvarande förste-QBn Alex Smith skadade sej 2012, fick och tog han möjlighet att axla manteln. Colins unika stil - passade hårt och sprang mycket själv med bollen om han inte hittade en öppen bollmottagare - gjorde både honom och laget framgångsrikt. Kaepernick blev snabbt en fix-stjärna - som så många andra duktiga QBs blir i denna sport - och San Francisco blev återigen ett lag "att räkna med". Dock så räckte det inte för 49ers kräsna supportrar att "bara" vara bra, eftersom man hela tiden jämförs med lagets långa storhetstid på 80-och 90-talet. Efter - enligt mej - otacksam och massiv kritik om uteblivna titlar, tog lagets ägare tag i "problemet" började med att byta ut den dittills framgångsrika tränaren Jim Harbaugh för att få en förändring inför 2015 års säsong.
Förändringen kom, men inte på det sätt som ägarna tänkt sej. 49ers blev som ett korthus som bara rasade samman och spelare som inte var uppbundna kontrakt flydde det sjunkande skeppet. Colin, som hade två år kvar på sitt kontrakt, blev bänkad av nya tränarna och utsågs som syndabock. Utöver att inte få spela, så fanns det en klausul i Kaepernicks kontrakt gjorde att han inte kunde byta klubb - vilket hade varit ett alternativ - plus ifall tränarna valt att spela honom MEN att han skulle bli skadad, så skulle han kunna få ut full ersättning även om han inte kunde prestera under resten av kontraktstiden. Detta medförde att ägarna påtvingade coacherna att inte matcha Colin om det inte var ytterst nödvändigt, så hans två sista år som proffs(?) blev att få betalt för att sitta ring-side på alla matcher. Det här kunde vara slutet på fakta-delen och inlägget, men icke-sa-Nicke. Det är nu FUBAR börjar!
Amerikaners vilja att klassa in människor i raser och hudfärger gör att Colin är indelad i den afro-amerikanska gruppen. Enligt denna grupp, så är han alltför vit(!) för att vara där, men nu är han hursomhelst det, vad "grupprepresentanterna" anser (Känns helt sjukt att skriva det här, måste jag erkänna). Dom som sett, eller läst, nyheter om USA - och då inte fokuserat på den mänskliga tragedin kring Trump - så är det allmänt känt att fattiga afro-amerikaner skjuts ner, stryps eller misshandlas till döds av poliser på väldigt svaga/obefintliga grunder. Dessa poliser får oftast en reprimand som är jämförbart med snatteri eller röd-ljus-körning, så värdet på dessa offer exemplifieras om och om igen. Hur kan man då visa sitt missnöje med det här systematiska missbruk av makt? Många protesterar, marscherar eller manifesterar sitt missnöje högt och tydligt. Colin Kaepernick gjorde det istället tyst, ensam och utan fokus - till en början iaf.
Det enda han gjorde var att sitta ner på den bänk han hade blivit placerad på pga osämja och kontraktsbråk. Kan verka ganska löjligt, men nu kommer den lilla knorren - han satt ner under den obligatoriska amerikanska nationalsången som spelas före varje NFL-match. Det tog några matcher innan nån såg det, men när en reporter "upptäckte" hans agerande blev det ett otroligt hallå!
Att ett knä kan ha så stor betydelse!
- Jag tänker inte stå och hylla ett land som systematisk förtrycker sina medborgare pga deras hudfärg(fritt översatt), var Kaepernicks svar när han, av reportrar, ställdes till svars för sitt agerande. När han fick blickarna på sej började han inte skrika, vifta eller agera utåt, utan han gjorde sitt manifest ännu tydligare och gick ner på knä.
Många blev självklart rasande över detta agerande! Så fort man inte avgudar allt amerikanskt - bigger-better-stronger-livet, frosseriet, armén, flaggan och nationalsången - är man antingen landsförrädare eller kommunist, vilket iofs är samma sak i amerikanernas ögon. Dock så var det ett antal spelare - både i 49ers och i andra lag, som agerade i sympati och "tog ett knä" inför nationalsång och flagga.
Flera amerikanska försvarsanställda kritiserade honom för att inte stötta deras "missioner" utomlands och kände sej oförrättade av honom. Problemet, enligt mej, är att dom är såna förbannade fanatiker så dom inte lyssnar på varken vad han, eller dom själva, säger. Om dom tolkar hans agerande som att han INTE stöttar försvarsanställda för att han inte "hedrar flaggan under nationalsången", så måste det betyda - med deras logik - att försvarsanställda stöttar poliser och rättssystemets agerande i dom tidigare nämnda exemplen. Dom anser alltså att det är helt ok att obeväpnade ungdomar skjuts ner på öppen gata av poliser, som är av staden utsedda, att skydda dom?!
Seattles Symbol of Unity före match
Man får tycka vad man vill, men det mr Kaepernick gjorde var att "offra" sin karriär (för hur mycket jag än vill och hoppas att Seahawks signar honom, verkar dom inte ha modet) för att uppmärksamma detta helt sjukliga beteende. Han är numera en obehaglig paria, som ingen vill kopplas samman med, så ett nytt kontrakt med nån NFL-klubb är nog inte att tänka på för hans del. Det positiva med hans agerande är att han skapade en debatt och många lag - bla Seattle Seahawks - gjorde ett kollektivt agerande för ett fortsatt ifrågasättande av polisens agerande.
Som jag tidigare skrivit så hade både BHF´s J20 och a-lag möjlighet att kvala upp till högre divisioner i respektive serier.
Juniorerna lyckades tyvärr inte vinna sina matcher, trots ett fortsatt bra spel där alla matcher utan en, slutade med ett måls skillnad. Måste medge att jag blev lite besviken av resultatet, men när man summerar ihop det så är det en fantastisk säsong som har utförts, trots dräneringen av spelare till a-laget vissa matcher och brist på uppflyttning av yngre spelare så att fulltaliga träningar kunnat utföras. Bristen på spelare och det prekära ekonomiska läget till trots, utfördes denna säsong med bravur, så helt klart är det många talanger i detta lag.
BHF värvade ihop ett slutspelslag och lyckades placera sej som nummer två. Pga av hockeyförbundets konstiga regelsystem behövde firandet av avancemang skjutas upp till tre veckor efter avslutad serie, då eventuell nedflyttning av ett Norrlands-lag skulle ha gjort deras kliv upp i division 1 omöjligt. Så blev nu inte fallet och deras placering räckte denna gång. Det intressanta blir nu att vi se om klubben har det som krävs för att stanna och etablera sej som ett självklart norr-ettan lag.
Boden Handboll lyckades behålla sin elitserieplats efter två solklara vinstmatcher mot GUIF. Som en liten summering av deras säsong så kan man hoppas att styrelsen lärt sej sin läxa och inte gör om misstaget att köpa "grisen i säcken", då dom anställde en ny tränare till deras första elitseriesäsong. Problemet med honom var att han aldrig förut tränat ett damlag och gick på ständiga minor då han försökte ändra om ett befintligt, väl fungerande spelsystem utan att ha med sej spelarna bakom sin plan. Det kan tyckas att jag är fördomsfull i min åsikt av att man måste vara lite mer lyhörd och samarbetsvillig som damtränare, men efter att ha pratat med tidigare tränare av andra damlag så är det min åsikt.
Hursomhelst så tog andretränaren Kekke Harlin över när Mats fick sparken. Laget gick tillbaka till sitt gamla spelsystem och lyckades ta sej upp från sista plats - vilket hade betytt automatisk nedflyttning - till kvalplats och vann alltså dubbelmötet mot GUIF för säkrat kontrakt.
Det ser bättre ut än på väldigt länge för Bodens idrott. Dock så är detta en uppåtgående kurva som varit i en djup svacka väldigt länge.
Om jag kommer ihåg rätt så låg vi, som bodensare, rankad inom topp-10 i Sverige över kommuner med elitidrottande lag och individer. Tyvärr så var detta för ca 20 år sen och mycket har hänt sen dess. 90-talets ekonomiska eldbad gjorde att företag - tillika potentiella sponsorer - gick i konkurs eller såg över sina utgifter, vilket i sin tur har gjort att idrottsverksamheten fått anpassa sina ambitioner efter plånboken. Dom lag som inte klarade av de nya, striktare ekonomiska kraven har antingen lagts ner eller fått tvångsdegraderas ner i seriesystemen pga budget-svårigheter.
"Man bromsar inte när man cyklar i en uppförsbacke!" är ett uttryck många klubbordföranden använde sej av när sponsorerna uteblev, så styrelserna fortsatte att värva för mer än det fanns täckning för. Kan iofs förstå deras grundtanke, men anser att man i såna situationer måste ha väldigt duktiga personer, i respektive organisationer, som värvar "rätt" spelare - inte bara den med högst löneanspråk och meriter. Detta hade inte många av kommunens klubbar eftersom man dels inte var vana att spela/tävla i dom högsta serierna med dem krav som därmed tillfaller klubbarna, dels så (tror jag, iaf) hade man inte folk som kunde tänka på både "topp-OCH bredd-verksamhet", dvs elitlag plus barn-och ungdomsverksamhet. Många var så förblindade av stundens framgång, så man glömde bort att tänka längre än nästkommande match.
Foto taget av Lena Tegström efter SM-vinsten
Antagonisten till dessa klubbar är dom som satsar allt krut på barn-och ungdomsverksamheten, men helt och hållet struntar i toppverksamheten. Vid första tanken kan detta verka sunt och omtänksamt för alla parter, men problem uppstår när en av dessa utövare visar sej vara en talang som behöver mer, svårare plus ännu mer genomtänkta träningar för att kunna utvecklas. Fotboll, hockey, innebandy och andra lagidrotter brukar sköta detta ganska enkelt genom att flytta upp individen till ett äldre lag där tempot oftare är högre och träningarna mer krävande. När detta inte sker, så brukar föräldrarna lösa problemet själva genom att helt enkelt kontakta annan klubb, på samma eller annan ort, och helt enkelt låta sitt barn byta lag. Inte det mest ultimata enligt mej, men jag kan förstå frustrationen som uppstår vid ett alltför likriktat tänk och man ser sitt barn vantrivas när ingen smider medan "järnet är varmt".
Hur gör då icke lagsportande idrottare när dennes utvecklingskurva pekar mer uppåt än övriga deltagare på sin klubb? Helt enkelt är det inte av den enkla anledningen att man som utövare av en individuell sport förväntas att träna en viss mängd själv och det är något som tränarna allt som oftast ger som "visdomsord" när utövare, eller dess föräldrar, frågar om råd för fortsatt utveckling. Problem uppstår självklart när föräldrar till sina talangfulla barn ska, på något sätt, bli sina egna barns coacher och peka ut en långsiktig kurs mot framtida framgångar. Bara att förvärva sej en tränares kunskaper på ett ögonblick räcker inte enbart, utan även alla konflikter och diskussioner från vardagen måste pausas under någon timmes tid, så att fokus kan läggas på atletens utveckling. Den som läser det här kan säkert förstå att detta är nånting som sällan lyckas i nån större skala, utan slutar oftast med att barnet slutar idrotta när förälderns påtvingade tränarroll krockat alltför många gånger med den självklara föräldrarollen.
Text onödig, anser jag
Nova Bergman från BK Snar har redan vunnit två USM plus nationella och internationella tävlingar. Hon kommer med största sannolikhet att påbörja studierna på brottargymnasiet nästa läsår och är - i alla fall med ett ben - med i svenska brottarlandslaget. Hon är i den sitsen som jag nämnde i förra stycket - medlem i en klubb som satsar på bredd istället för topp, så nu när hon vill utvecklas mer så får hemmets entusiasm aktiveras för fortsatt framgång.
I Novas fall så har hon tur med att ha inte en, utan två, föräldrar som är engagerade i hennes framgång och framtid. Nu för tiden måste det anses som ovanligt att båda föräldrarna tar sej tid till sina barn, då det oftast handlar om att förverkliga sina egna drömmar, som personerna hade innan dom blev föräldrar. Förutom den genetiska förutsättningen hon getts - båda föräldrarna har levt med träning och tävling i olika former hela sina liv - så har dom även gett henne nåt som alldeles för få vuxna ger sina barn -TID. Med tid så menar jag inte att dom måste vara vid hennes sida hela dagarna, utan att dom nu-och-då avbryter sina egna göromål för stunden och ger henne den uppmärksamhet som varje tonåring behöver, men alltför sällan får.
Två brottare med engagerade föräldrar har oftast mindre svårt att vinna
Missförstå mej inte - det är självklart Novas hårda jobb som har gjort där hon är idag. Det Robban och Lippe ska ha all cred för är att hon kan känna sej säker på att, helt enkelt, kunna misslyckas med utsatta mål, förlora matcher eller råka ut för skador med längre vilouppehåll, UTAN att känna sej osäker på deras kärlek och omtanke när hon inte presterar på mattan. Dom visar klart och tydligt att det är "människan Nova" som är i deras hjärtan - INTE enbart "brottaren Nova" och hennes segrar.
Var vill jag komma med detta inlägg egentligen? Ärligt talat så vet jag inte, men jag känner mej lite frustrerad när dom olika klubbarna i Boden återigen börjar stiga i den nationella rankningen, men inte verkar ha lärt sej misstagen från historian. Jag har mina egna tankar om hur man bör arbeta för att kunna lyckas i det långa loppet där man måste satsa pengar på bredare tränarstaber och betala för deras utbildning plus tid som ges. Ska man lyckas måste man betala tränarna med pengar och visa dom uppskattning för det dom gör - dvs utbilda framtidens ambassadörer för klubbarna.
Ser ganska alldaglig och "snäll" ut på sidan av ringen
Gennady Gennadyevich Golovkin, eller GGG, är en kazakstansk mellanvikts-boxare som numera är titelhållare i fyra olika organisationer (WBA, WBC, IBF och IBO). Som lite kuriosa och allmän Wikipedia-fakta kan nämna att han vid åtta års ålder började boxas duktigt påhejad av sina två äldre bröder i den dåvarande Sovjetiska, numera kazakstanska gruvstaden Karagandy. Nåt mer fakta-baserat om den tiden kan man egentligen inte få fram eftersom Sovjet var slutet för oss västerlänningar på den tiden, plus att GGG inte är speciellt pratglad när frågor om hans uppväxt dyker upp i intervjuer. Han är alltid trevlig, artig och tillmötesgående - men inte nån ordbajsare, direkt.
Det som man får utgå från är dom resultat som är offentliga och officiella. Det som imponerar mest på mej - förutom hans absurda mängd matcher han gick (350 st, 345-5) med endast fem förluster - är att han fortsatte att kämpa på som amatör längre än dom flesta andra skulle ha disciplin till. Iofs så förstår jag om han ville få möjligheten att ta OS-guld 2004 (blev dock silver efter att ha förlorat mot en ryss i finalen), men med dom internationella titlar han tog under sina ungdomsår så kan jag gissa att han hade väldigt många stall som drog i honom och ville ha hans uppmärksamhet och signatur långt innan hans 20-årsdag. Måste ha varit svårt att inte falla för frestelsen när dom lite mer lukrativa erbjudandena erbjöds till honom.
2006 gick han sin första proffsmatch och efter den snabba vinsten (1.28 i första ronden) har han radat upp ytterligare 36 segrar - 32 av dom på knock.
Senaste veckorna har jag suttit och sett igenom ett flertal av GGGs matcher och förundrats av hans otroligt intressanta stil. Det uppenbara är hans stryktåliga haka (aldrig blivit knockad eller tagit räkning under hela sin karriär) och hårda, tunga slag. Han är en typisk "pressure-fighter", som amerikanarna kallar det, och ligger väldigt när sina motståndare, men precis utanför deras räckvidd så att dom måste utföra ett litet steg eller annan rörelse för att kunna nå honom. Den lilla rörelsen som krävs för att träffa honom, gör att han får en bråkdel av en sekund att undvika, kontra, avbryta eller förflytta sej innan eventuell kontakt. Fördelen med denna stil är att man stressar motståndaren och inte låter honom få nån egentlig vila, utan att man hela tiden står framför - som en spegel. Kraven för att klara av detta är många, men man måste framför allt ha ett fruktansvärt psyke för även om motståndaren lyckas få in några träffar, eller serier, så får man inte vika ner sej en tum. Börjar man vackla det minsta så kan det bli svårt att återta initiativet i matchen igen. Nackdelen - förutom det jag avslutade förra mening med - är den stora mängden stryk man måste vara beredd att ta. Utöver det så måste man ha en toppfysik - i en idrott som redan har ett brutalt högt fyskrav i grunden - som gör att man hela tiden måste ha en lätt anspänning i kroppen så man är beredd att slå när lägena infinner sej.
Det jobbiga för GGG framöver, enligt mej iaf, blir att kunna hitta en logisk utveckling i sin boxning. Iofs så vet jag inte hur länge till han tänker matcha, men hans stil är inte omöjlig att överlista - dock väldigt besvärlig - så ifall han vill fortsätta och eventuellt gå mot mexikanska Canelo Álvarez, kan detta bli ett måste. Det som talar för GGG är hans otroliga rutin och mentala lugn efter alla matcher. Emot är det kanske hans lite "enkla" stil och kan ibland kännas tung på fötterna, men jag tror nog att han har ett par ess i ärmen, som vanligt.
Amanda, Emil, Andreas(som vilade denna tävling) och Elias
Helgen 4-5 februari anordnades Norrlandmästerkap i Boxning i Boden på Hildursborg. Ett relativt stort startfält ställde upp - brukar annars vara problem att ragga ihop boxare till dessa, numera, mindre mästerskap - och riktigt bra matcher blev utkämpade. Vår egen lilla klubb lyckades vinna sex guldmedaljer och ställde upp med 9 boxare, så det kan inte ses som annat än succé med denna lilla klubb. Visst, det finns definitivt mindre klubbar än I19 Boxning, men procentuellt så är det ett högt antal av dom som tränar som även tävlar. För - som så många vet - det svåra är att våga ställa sej i ringen och matcha inför publik, tränare, kompisar och totala främlingar, men det är något som Poppen och Tore lyckats riktigt bra med - driva upp boxare i ringen och nästintill bagatellisera utgången av matchen, så länge man gör sitt bästa.
Fortsättningen, då? Jag vet faktiskt inte, för som det är nu så är det inte någon som egentligen tagit sej längre än till NM och SM. Emil Kilrud - som vann guld i -69kg plus utsågs till bäste boxare - är den av alla tävlingsboxare i klubben som tränarna anser har störst potential att placera sej på JSM och även SM om några år. Jag håller med tränarna i deras spådom, men jag vill även sätta upp ett litet snedstreck efter Emils namn där jag skriver in Elias Nyman. Eftersom jag har sparrat lite lätt (lätt för dom, ska tilläggas) med båda två, så måste jag säga att det märks ganska tydligt att Emil har tränat längre och har ett bredare register än Elias, men jag tror att Elias kommer att kunna frambringa mer kraft och explosivitet, den dagen han får ordning på både teknik och självförtroende, för som det känns nu, så bromsar han sej själv med alldeles för halvhjärtade tekniker och hopsjunken stil.
Klart godkänt figthing-face
Orosmolnet för dessa två boxare, anser jag iaf, är hur dom ska fortsätta att tränas och coachas. Som jag ser det - och som alltid när jag skriver, så är det min egen åsikt och inte någon "sanning" - är att många idéer om sparring, taktik och, speciellt, fysträningen känns alldeles för gammalmodig och lite stelbent. Jag tycker att både Poppen och Tore gör rätt i att luta sej mot det lite äldre och beprövade sätten när det gäller hur dom "bygger" en boxare från grunden, men eftersom jag varit runt på egen hand utan I19 och tränat med både andra klubbar och tränare, så har jag fått en liten annan uppfattning på hur man bör "vidareutbilda" boxare som tagit sej lite längre än många andra. Det dom flesta tränarna poängterar är att man måste våga gå lite utanför ramarna om man vill utvecklas och inte fortsätta i samma fotspår, fast snabbare/hårdare/mer, med enda skillnaden från tidigare.
Det är här som jag måste ge mma-utövare högt betyg - och Gud vet att jag inte har speciellt höga tankar om dessa - då dom gärna testar både andra kampsportsstilar och träningsmetoder, för att kunna förbättra sin teknik och fysik istället för att fastna i gamla, föråldrade träningssätt. I dom flesta fall tycker jag iofs att dom borde träna minst dubbelt så lång tid på sina grunder, men man ska ju inte begära för mycket.
Många av dessa hel-eller halvproffs lägger ner minst lika mycket tid på sin träning som dagens tävlingsboxare - i flesta fall mycket mer tid - och låser sej inte lika trofast till enbart en tränare eller klubb. Det dom istället brukar göra är att utgå från en klubb, MEN kompletterar med annan klubb/tränare som kan ge dom nya idéer/vinklar/träningsupplägg. För mej - som inte är en skolad boxare - är det ett självklart sätt att arbeta sej fram på, men traditioner och gamla mönster kan vara väldigt svårt att rucka på. Speciellt när atleten känner en stor tacksamhet till sin gamle tränare och inte vill göra hen besviken genom att vända sej till någon annan för att få hjälp.
Tyvärr så finns det ett klockrent exempel på detta, då Fedor Emelianenko envist fortsatte med sin gamla tränarstab fastän många i mma-världen ansåg att det var ett stort misstag. Deras åsikt var att han måste byta tränare till någon/några som var mer insatt i den moderna mma´n och dess utveckling.
Så blev inte fallet...
Årets Super Bowl kommer att spelas i Houston mellan Atlanta Falcons och New England Patriots. Alla som har sett detta monstruösa spex vet att det är en helt otrolig fest, så det brukar vara riktigt trevligt att stanna uppe hela natten och se svindyra reklaminslag, halvleks-underhållningen och allt annat som visas, även om man inte har "sitt eget" lag i finalen. Som tur för mej, så är Falcons ett av mina två (ja, jag vet att man inte "får" ha två favoritlag, men det har jag iaf! Så det så!!!) lag som jag följer varje omgång.
Dan Quinn, 2015- ?
Anledningen till att jag började följa Falcons var ganska enkel - Steven Jackson blev köpt av Atlanta säsongen 2013. Där spelade han två säsonger med mediokra resultat pga skador, men det gjorde att jag började intressera mej alltmer för laget och insåg ganska snart att laget hade många riktigt duktiga spelare. Problemet med laget var att dom hade extremt stora luckor på vissa positioner och tyvärr var en av dessa luckor huvudtränaren som, i mina ögon, var alldeles för snäll och godtrogen mot sina spelare. Själv förespråkar jag ingen tyrann som HC (HeadCoach), men historian har tydligt visat att man måste vara konsekvent och ha en ganska hård attityd för att få spelarna dit man vill i denna liga.
Så när Falcons gick ut med att dom anställt Dan Quinn som HC inför säsongen 2015 fick jag en aning om att det kunde bli ett riktig bra lag kommande år.
Quinn har jobbat i flera college-och NFL-lag, men var huvudansvarig för Seattle Seahawks (mitt andra lag) försvarsspel säsongerna 2013 och 2014, då Seattle hade bäst försvars-statistik i hela ligan och även vann Super Bowl med Legion of Boom (kallades deras försvar) som grundpelare till deras lagbygge. Första året som han kom till Atlanta så visste Dan att det skulle bli en ganska dålig säsong och det var han tydlig med mot både spelare och press. Många höjde på ögonbrynen åt denna ogenerade och ärliga attityd mot allmänheten, men han betonade hela tiden att han byggde laget för nästa säsong (alltså detta år) med många orutinerade, men duktiga, rookies på viktiga positioner.
Han var helt övertygad om att hans upplägg skulle skörda framgång, så när denna säsong närmade sej var det många utomstående tvivlare som förväntade sej ett liknade resultat som föregående år. Eftersom Quinn hade behållit ganska många rookies från föregående år, trots deras ganska svaga prestationer, men även låtit vissa storspelare avsluta sina kontrakt och ersatt dessa med mindre kända reserver från andra lag, så var det många som misstrodde hans ledarstil och kompetens.
Ack så fel dessa besserwissers fick, men det man nu förstod var att Dan Quinn hade en bra spelidé och struntade fullständigt vad spelaren hade för namn eller lön - följer du inte taktiken byts du ut mot nån som gör det jobb han är anställd att göra. Inga diva-fasoner accepteras, utan kollektivet går före allt annat. Visst, individuella prestationer är ett måste för att lyckas, men hans tydliga "vi-känsla" har präglat laget till där dom är i detta nu, helt och hållet. Deras tidigare slogan - Rise Up - har t o m fått en ny, slagkraftigare kompis - In Brotherhood!
Atlantas motståndare i finalen är New England Patriots och kan förenklat beskrivas som NFL´s svar på Tysklands Fotbollslandslag. Eller som Peter "Skåne" Larsson som gör NFL-podden - den svenska poddcasten om Amerikansk Fotboll - bittert sa för några år sen:
- NFL-säsongen är 16 grund- plus fyra slutspelsomgångar, men till sist så står ändå dom där jävla Patriots på podiet som vinnare!
Kan verka vara lite konstigt, men dom senaste 15 åren så har Patriots varit, inklusive detta år, i åtta finaler. Vad man än tycker om Patriots så måste man medge att coach Belichick har lyckats göra "guld av många gruskorn" dom senaste åren. Pga New Englands höga placering så många år på rad, får dom nästan alltid välja nya spelare bland som sista lagen i draften, men det har uppenbarligen inte skadad dom märkbart. Patriots tränarstab är duktiga på att hitta rätt spelare till deras spelsystem och - med liknande agerande som Dan Quinn - fostrar in spelarna i laget, men bryter kontrakten så fort nån opponerar sej - är denna "maskin" en ständigt svår motståndare med både talang och djup på samtliga positioner, för alla andra lag dom möter.
Själv så hoppas jag självklart på Falcons, men skulle inte bli förvånad - men jävligt besviken - ifall Brady står där på podiet återigen som vinnare.
Han är inne på sin femtonde säsong som linebacker i NFL. Som linebacker måste du blixtsnabbt läsa av ifall motståndarlaget springer eller passar bollen och därefter antingen markera potentiell passningsmottagare eller tackla ner springande spelare som redan har fått bollen. Detta kräver stora krav på spelare i linebacker-position - både mentalt och fysiskt.
I den korta intervju-filmen här under får man se personen bakom masken. Är ett lite udda och hårt sätt som James Harrison har när han intervjuas, men iofs så är han en av ligans mest respekterade spelare och det är inte bara pga hans långa karriär utan att han är "the Real Deal". Ingen person man skulle vilja bli ovän med, så att säga.
-" När huvudet börjar kunna läsa och tyda spelet, brukar kroppen vara för gammal och slö för att hänga med i tempot", är en tråkig visdom om många sporter.
James Harrison är helt klart undantaget som bekräftar regeln. Nummer 92 har nyss fyllt 38 år och har, sånär som förutom ett år i Cincinnati Bengals, spelat hela sin karriär i Pittsburgh Steelers svartgula dräkt. Redan inför 2013 års säsong fick han höra att han var för gammal och han fick inget förnyat kontrakt av Steelers, vilket gjorde att han istället skrev på grupp-konkurrenten Bengals. Väl i Cincinnati så visade han en fortsatt utveckling som spelare och ingen åldersnoja stoppade hans framfart vilket gjorde att året efter köpte Steelers tillbaka honom.
Enligt Harrison och hans fystränare är "hemligheten" till den långa, välmeriterade karriären (förutom att vara ett fysiskt freak, enligt mej) hans otroliga arbetsmoral i gymmet. Oavsett om det är säsong, försäsong eller off-season, så tillbringar han två timmar på morgonen i skivstångshallen, innan dom gemensamma träningarna med laget.
När jag ser den ihopklippta filmen här ovanför så syns det ganska tydligt att han har ett bra upplägg och tanke när han tränar. Han går inte enbart in för att lyfta tungt - som han definitivt gör i vissa moment - utan även mycket högreps med lättare vikter för såna muskler som brukar kunna ge stora skadeproblem av mycket träning. Just denna detalj i James´ upplägg är nånting som jag personligen tror kan vara en mycket viktig stor del av hans långa karriär - fokus på dom små detaljerna.
Tror jag har skrivit ett liknande inlägg som detta för några år sen, men det känns lika aktuellt nu som då.
Ibland så fastnar jag i "gamla hjulspår" och tappar lite fokus, entusiasm och glädje med att instruera. Därför så säger jag bort vissa delar av mina åtaganden och ändrar mitt eget fokus mot att träna och utbilda mej själv dom närmaste månaderna. Tror att det kan vara ett bra alternativ för mej just nu för allt som jag gör, på min fritid, är att vända och vrida på min tid för att göra andra "lyckliga" genom att instruera och coacha dom eller deras adepter. Dom få pass som jag tränar själv, eller med en träningskompis, är då som jag är som mest glad och nöjd med mina pass.
...och sen testa nya lösningar och idéer😆
Det brukar vara så att jag måste "prova" mina idéer och funderingar på mej själv innan jag låter någon annan träna efter ett visst koncept eller taktik, för att jag ska kunna ta ett steg tillbaka, utvärdera och, eventuellt, ändra något så det funkar på ett tillfredsställande sätt. Som det är nu så får jag en idé och låter mina atleter pröva tanken innan jag
själv har gjort det - pga tidsbrist - så det blir alldeles för osäkert och "låg kvalité" på idén. Att träna själv, gå kurser eller åka på träningsläger/workshops gör att jag kan se saker på andra, nya, roligare sätt och få lite distans till det jag gör och hur jag instruerar andra människor. Det kan t o m bli aktuellt att byta idrott att instruera i för att få andra problem att lösa med tidigare lösningar alternativt tvärtom - se andra, alternativa, lösningar på gamla problem.
Det jag tror att det i slutändan handlar om är att inte bli bekväm och alltför nöjd med mej själv och mitt kunnande, utan att hela tiden fylla på min mentala ryggsäck med nya åsikter, idéer och lösningar, för hur man än ser det så är kunskap en lätt börda att bära.
Som jag skrivit tidigare så har jag engagerat mej i BHFs J20-lag denna hösttermin, så nu när ett ganska långt matchuppehåll är här bad jag om att få lägga mej i deras off-ice-träning ganska mycket mer än tidigare. Efter en kort redovisning till tränarna av vad jag skull ha för fokus under veckorna, så har jag kunnat ha fria händer ibland före, ibland efter isträningarna.
Alfredsson i finalserien mot Färjestad 2005
Tyvärr så har ganska många i laget varit bortresta emellanåt, men merparten av spelarna har fått träna riktigt hårt och många pass under dessa veckor. Idén till detta upplägg fick jag redan för ca 10 år sen när det var lock-out i NHL. Detta ledde till att ett flertal av dom svenska spelarna vände hem till SHL (hette Elitserien på den tiden) för att inte tappa matchtempo och teknik inför den väntade seriestarten lite längre fram under året.
Av en ren slump råkade jag se ett reportage om Frölunda på Sportnytt där reportern intervjuade Daniel Alfredsson och där poängterades just hur mycket dom fysade när det var långt mellan matcher, för att kunna komma tillbaka ännu mer tränade när spelschemat blev tätare. Så istället för att vila extra mycket ville jag testa detta på "mina" killar och eftersom dom är såpass vältränade bör detta upplägg fungera även för dom - även om dom inte är proffs. Jag har två pass kvar att utföra med spelarna och sen ska jag utvärdera - tillsammans med tränarna - hur dom upplever att spelarna tagit åt sej av den ökade träningsmängden. Självklart så kommer vi vänta några veckor med utvärderingen för att få lite tid från dessa veckor, så vi ser om det har brutit ner eller stärkt spelarna och då speciellt jämföra med dom få som tagit tre veckor spelledigt pga familj i andra delar av Sverige/världen.
Eftersom jag har jobbat med tränare och ledare inom BHF i några år nu, så har jag haft turen att få prova på mina vingar med spelare som tillhör Norrbottens Ishockeyförbund. Jag fick en förfrågan av BHF´s tidigare sportchef, Johan Åström, ifall jag ville köra lite grundläggande fys-träning under ett breddläger i Överkalix. Det behövdes inte många sekunder för mej att svara "ja" till det erbjudandet, eftersom jag vet att det inte är vanligt att man tar in fys-tränare till dessa läger utan fokuserar allt som oftast på dietister, sjukgymnaster eller "kända" spelare från SHL som "tidsutfyllande aktiviteter". Mitt fokus på mina pass låg på att - trots vissa koncentrationssvårigheter från delar av deltagarna - försöka ge dom saker att tänka på när dom tränar fys i respektive klubbar eller själva. Hoppas innerligt att några av spelarna fick något litet tips för att fortsätta träna på ett bra sätt framöver, för det är ett ganska stort problem med den varierande graden av fysträning bland spelarna i Norrbotten.
Som för dom flesta lagen i övriga Sverige, så är det ekonomin som styr hur pass mycket off-ice-träning spelarna får. Ambitionen är självklart att alla lag från 13-års ålder ska ha en egen fystränare, men i realiteten så är det bara Luleå och kanske nån enstaka klubb som har dom resurserna i länet. Övriga klubbar erbjuder sommar-och off-ice-träning vid 15-års ålder och det kan låta som en bagatell att bry sej om två ynkliga år, men det är extremt mycket som kan gå förlorat under dom åren.
Snälla, men okunniga, föräldrar som pratar med nån bekant med begränsade kunskaper eller You-tubar fram åsikter om träning, kan ge mer skada än nytta. Jag vill verkligen inte påstå att jag gett spelarna något otroligt eller fantastiskt framgångsrecept för deras träning, MEN jag hoppas att jag åtminstone pekat ut en ungefärlig riktning åt dom så det inte går helt åt skogen ifall dom vill göra ett seriöst och målmedvetet försök att bli hockeyspelare.
Jag är inte direkt sentimental - om jag får avgöra det själv - men jag tycker verkligen om Allhelgona-helgen. Det har definitivt ingenting med mitt nya jobb som kyrkogårdsarbetare att göra (som jag redan nu börjat söka mej ifrån), utan mer med själva syftet med högtiden.
Visst, många känner sorg, saknad och sorg, tänder ett ljus och skänker en extra tanke på den, eller dom, som inte är kvar med oss längre, så på det sättet förstår jag om man ser denna tid som något negativt. Själv försöker jag tänka på det roliga och intressanta som alla bortgångna jag träffat och lärt känna, gett mej hittills. Det kan låta präktigt och äckligt positivt, men som tre exempel kan jag nämna Per Backman som försökte vidareförmedla sin syn på karate, "Greven" som fick mej att förstå att man kan påvisa att man mår som bäst, just innan du tar ditt liv. Det tredje exemplet är Bruno, kyrkogårdsarbetaren som hade sitt jobb som enda intresse och sakta tynade bort samma dag som han gick i pension och dog bara något år senare.
Ingen av dessa personer har nånting med varandra att göra, förutom att jag, denna helg, har skänkt
dessa tre, och många fler därtill, en extra tanke plus att dom gett mej ett djupare, mer komplext sätt att se min omgivning på. Allting är verkligen inte som det verkar på ytan.
Det är nog detta som gör att jag kan bli lite "över-analytisk" när jag träffar på nya människor, som jag vet att jag ska tillbringa en längre tid med framöver. Dom spelare i BHF som jag haft både denna och förra sommaren, har mer än en gång fått höra frågan:
- "Hur känns det?", men inte fått komma undan med ett svar om deras fysiska form utan mer om hur det känns i både kropp och själ. Iofs så kan vissa av spelarna lärt sej vad jag vill veta och ger mej ett svar om deras "mentala status", bara för att slippa gå in mer djupgående på sina känslor, men jag tror mej iaf lärt mej känna spelarna såpass bra, att jag kan avgöra om svaret är genuint eller undflyende. Hur som helst så vill jag helst av allt att dom ska förstå att jag frågar för att jag bryr mej. Sorgligt nog så är det mer än många andra vuxna i deras omgivning, tyvärr.
Egentligen så har ZUF-gänget alltid varit en grupp av människor som tränat massor med olika saker med varandra, men anledningen har oftast varit att förbättra fysiken mot nån kampsportstävling. Detta har gjort att många av gruppens deltagare, som inte är lika aktiva inom kampsporten längre, undviker att komma på våra övriga gemensamma träningar - såsom sandtag, hinderbana, Pagla-träningar eller kulvertfys - för att dom tror att det automatiskt gör att dom "måste" börja träna kampsport igen. Jag, däremot, vill helst ha några fler träningskompisar dom där tunga, jobbiga konditionspassen, så gruppens inriktning kommer att breddas lite framöver.
Självklart så kommer dom som fortfarande tränar och tävlar inom nån kampsport fortfarande vara med i gruppen, men huvudfokus för ZUF kommer vara att försöka ge träningssugna människor en möjlighet att träna i grupp dom där passen som kanske inte blir av, för att man inte har motivation att träna själv.
Det jag kommer att börja med, är att varje vecka lägga ut - på facebook - dom dagar som jag tränar, så får dom personerna som behöver lite extra motivation eller bara nån att träna med, en möjlighet att mötas upp för ett pass kondition i alla deras former.
För om man ska vara lite skärskådande av sej själv, så är det allt som oftast konditionspassen som kan vara lite sega att ta sej i kragen och utföra. Kanske blir det en total flopp, men jag tror iaf på min idé, så den som levet får se...
Det är inte riktigt varje höst jag åker till Stockholm för att träna och umgås med min "nära och kära", men mitt mål har alltid varit det. Detta år blev det lite mindre träning än jag tänkt, men har fått mer chans att träffa familj och Per, den eviga ungdomen från Söders höjder.
Det jag planerade för den här helgen var att gå en tyngdlyftarkurs som Eleiko ordnat, men pga operation - som blev inställd - så avbokade jag mej från kursen, men behöll resan.
För att inte lägga alltför mycket fokus på mina smakupplevelser och turistande, summerar jag ihop lite av mina två pass jag tränade, men lägger ut en lite bilder från andra saker runt omkring.
Stockholm Kickboxning & Thaiboxning
Luis Lagerman i mitten flankerad av självaste Ali
Som så många andra klubbar så erbjuder även denna mer än vad namnet anger. Submission Wrestling/BJJ, boxning, MMA och Yoga inhyses även i dessa lokaler. Det är ganska trångt och många människor som tränar samtidigt, men det gör att känslan av kamp plus en stärkande aura infinner sej i lokalen.
Själv skulle jag träna ett teknik-och sparringpass med inriktning på boxning med Luis Lagerman som har en lång tränarkarriär bakom sej. Han har länge verkat och tränat i USA, så hans kunskaper från proffsträning och taktik var nånting som lockade mej. Jag blev verkligen inte besviken, men tror att jag måste antingen närvara vid flera pass, eller ordna en PT-träning med honom för "mycket vill ha mer" som man brukar säga, och det här passet gav mersmak.
Övrigt med passet så måste jag medge att jag har ganska svårt att träna på, för mej, nya ställen med nya människor, för lika givande och eggande som det kan vara, lika irriterande är det när man tex ska utföra vissa övningar. Brukar oftast öva med nån jag känner, men när det ingår i övningen att man ska testa träna med nån okänd individ och det visar sej, allt som oftast, att denna inte har förstått syftet med träningen - vilket nästan alltid är att träna och inte sänka din tillfälliga sparringpartner - då blir jag lite småtrött på mänskligheten, faktiskt. Har varit i alltför många hårda, blodiga sparringpass tidigare år, så det känns inte som det är något nytt eller givande. Brukar bara acceptera min tillfälliga idiot till träningskompis och sen återgå, i nästa rotation, till nån jag känner.
SATS, Södermalm
Bara för att få lite variation så körde jag ett litet kortare pass på SATS och även det här var en riktigt stor upplevelse. Kanske inte i samma andemening som att bli tränad av Luis Lagerman, utan stor som i "stort som fan"- upplevelse. Det är ett gym i tre plan, där översta våningen innefattar reception, crossfit-box, lyftarpodier, hantelrum och ett maskinrum som täcker hela kroppens vinklar och muskler.
På nedre våningen är det två omklädningsrum, ett stort konditionsrum, rum med bålfokus, stretchrum, en 40 meters löpbana, gruppträningsrum och en kampsportsdel som skulle göra dom flesta klubbarna runt om i Sverige avundsjuka.
Bottenvåningen innefattar bla yogarum och en yta där man kan utföra gymnastik (ringar, trampoliner, studsmattor, trapetser), men där gick jag inte ner. Hade helt enkelt inte tid... Det enda som jag har emot ett sånt här stort komplex är att det, helt enkelt är FÖR stort. När jag var klar med uppvärmningen så tog det närmare fem minuter för mej att hitta en ledig stång med tillhörande ställning och vikter, en våning upp. När jag sen ville köra en kompletteringsövning så blev jag tvungen att gå till ett annat rum, men väl där så var den maskinen upptagen, så jag fick helt enkelt gå till det tredje rummet för att kunna utföra en kompletterings-övning till kompletterings-övningen. Det tog mycket längre tid att göra annat än träna.
Visst, om jag varit medlem och tränat där i några veckor så kunde jag säkert planera in mina övningar lite bättre och lagt in mitt pass när det varit mindre folk i lokalen, men det blir kanske nästa gång jag är där.
ÖVRIGT
Den tid som blev över tillbringade jag mestadels fikande på olika kafeér och restauranger med trevligt sällskap. Det kan låta tråkigt, men jag tycker det är otroligt lyxigt att få tillbringa sin lediga tid med nära och kära. Inser nu, såhär i efterhand, att det skulle blivit otroligt svårt att träffa mina med-turister om jag hade gått skivstångskursen, så det är en lärdom till nästa gång jag går kurs - inte planera in nånting annat för det tar lång tid att ta sej mellan punkt A och B i den där stan.
I kölvattnet av serien Hard Knocks - där ett stort kamerateam följer ett NFL-lag inför deras säsongsdebut - har Netflix gått lite djupare och producerat en dokumentärserie som heter Last Chance U. Handlingen är ganska enkel - ett college (East Mississippi Community College, därav överskriften på inlägget) har en "affärs-idé" som går ut på att värva duktiga fotbollsspelare som av olika anledningar (droger, utebliven skolgång, "uppstudsighet") inte får spela/träna med respektive universitetslag.
Dom flesta av spelarna ser EMCC som en språngbräda för att ta sej vidare till något större, rikare universiteten i division 1 och hymlar inte med det. Problemet för spelarna är att även dessa universitet har liknande krav som EMCC och dom vill inte ge chanser på spelare som inte klarar av skolan eller den sociala delen - det finns alldeles för många talanger i USA för det.
Det som jag gillar med serien är att man får en bra inblick i det motsägelsefulla som gäller för en spelare inom det amerikanska skolsystemet - dom ska vara hårt tränade, aggressiva, testosteron-sprutande atleter 3-4 timmar om dagen, men resterande timmarna på dygnet krävs det att man ska ha motivation, mognaden och lugnet att plugga, vara artig mot alla i sin omgivning, sköta sin kost och vila inför nästa träning eller match. Dessutom gäller det att man ska stå emot alla andra "vardagliga frestelser" och irritationsmoment som tex festande, skoltrötthet, spruckna förhållanden och saknaden av familjen - för dom spelare som har familj i livet eller inte sitter i fängelse - plus även, i vissa fall, egna barn som man inte får träffa pga avstånd och ekonomi.
Det man måste komma ihåg när man ser serien är att dom flesta av spelarna har, i hela sitt unga liv, fått höra hur bra dom är och kommer att bli, aldrig fått ett "nej", alltid kunna undvika krav från skola på klarade betyg pga att dom är duktiga idrottare, så när dom för första gången ställs inför motgångar och krav på motprestation för att få "godkänd" i vissa ämnen, så slår dom bakut och ger upp.
Sabaki Challenge Spirit är namnet på det officiella Ashihara-VM som arrangeras vartannat år. Detta år kommer tävlingarna att vara i Rumänien i mitten av november. Som det ser ut nu så kommer Sverige att skicka tre fighters, men har vi lite tur så kanske en fjärde och femte "tar sej i kragen" och samlar lite krafter för en ordentlig satsning.
Eftersom jag inte har ekonomi att åka med och coacha, så kommer jag att hjälpa till med träningarna och tävlingsupplägget här på hemmaplan. Den stora skillnaden från tidigare år - förutom att jag anser att dom svenska tävlande har en stor chans att ta medaljer - är att jag inte lägger all min fritid, tankekraft och själ på att förbereda fightersarna för denna tävling. Många kan tycka att det är fel att jag inte lägger ner mer engagemang än vad jag gör, men ärligt talat så gör jag inte det av en ganska enkel och kortfattad anledning:
Jag vill inte bli en bitter gubbe som år ut och år in sitter och tjurar över att ingen har gett honom den uppskattning som han anser att han förtjänat för sitt arbete med tidigare utövare.
Tidigare år så har jag planerat och strukturerat upp två, tre pass i veckan åt dom tävlande i fyra till sex månader. Åt vissa av dom tävlande har jag gjort specifika personliga program med inriktning på deras konditions- eller styrkeupplägg och eventuella dieter. Jag har hållit mits, sköldar och hand-pukor, varit levande sparring-, kombinations-och, ibland även, kast-docka. Jag har fått lyssna på utövarnas ångest, osäkerhet, misströstan och förtvivlan, men har hela tiden förklarat och försäkrat dom om att det är "rätt väg" dom är inne på och det gäller att "hålla ut hela vägen" med kost, träning eller taktik. Det kan låta som det är något helt otroligt äventyr dom ska iväg på, men det är en helt vanlig tävling. Kropp och huvud reagerar dock enligt dom gamla, enkla alternativen när kampen närmar sej - FLY eller FÄKTA. Det gäller att övertyga killarna - för det är bara killar jag har coachat - om att FÄKTA är det enda rätta alternativet och att vägen för resan dit, är rutten jag stakat ut åt dom. Det finns säkert bättre "vägrutter", men eftersom jag inte vet om dom, kan jag inte peka ut nån annan riktning.
Då tävlingen är avslutad och "mina" fighters tagit emot pris, beröm och lovord ( med rätta, ska jag understryka, för det är dom som har modet att stå på mattan och slåss "för sitt liv", så det är dessa som ska ha all credd för sina prestationer ) så är oftast deras del i tävlingen slut. Det jag gör efteråt är att sitta ner och analysera, utvärdera och strukturera taktik, träning för kommande tävlingar. Efter det är även jag klar, men det är här det bitska i den här "berättelsen" kommer och det är den otacksamhet jag - och många andra tränare - får känna av dom personer jag tränat. Det är här - tror jag, iaf - som vissa fighters kan känna sej träffade, medan andra inte har en aning vad jag pratar om, av den enkla anledningen att dom helt enkelt inte bryr sej.
Visst, dom flesta utövare som jag tränat, har aldrig medvetet undflytt att visa tacksamhet för den tid och engagemang jag, som tränare, lagt ner på deras eventuella framgångar, MEN dom har inte gjort speciellt mycket för att aktivt tacka och belysa min insats "i kulisserna". För faktum är att ifall man tar på sej uppgiften att vara coach/tränare, så måste man vara beredd att stå bakom den, eller dom, som skördar framgångarna. Det som däremot irriterat mej är att det enda tack man får är en liten anmärkning eller tagg i ett jävla Facebook-inlägg och då är man bara ett "namn bland många". Oftast har personen länkat med varenda jävla kotte som han har sparrat eller tränat med och ibland inte ens det, utan en släkting eller familjemedlem som dom knappt träffat senaste tiden, men som ändå länkas med i inlägget för maximal belysning av sina egna framgångar. Några få har kommit fram till mej (Tomas, Pulle, John) och rakt-på-sak sagt "tack", skakat min hand och sedan erbjudit mej eventuell hjälp i framtiden, men dom personerna är såpass få, plus att ingen av dom är aktiva längre, så det överväger inte baksidorna av allting.
Det kan verka hårt och surt av mej att skriva det här, men eftersom jag känt denna irritationen så vill jag gärna skriva av mej och förklara varför jag tagit detta beslut, INNAN folk som jag tränar börjar fråga. Jag tycker fortfarande om att träna dom som vill tävla, men inte med samma lust som förut. Om allting tar mer än det ger, så är det lika bra att "dra i handbromsen". För jag är irriterad och sur just nu, men gör jag inget åt saken så blir jag det jag inte vill bli - BITTER!
