Om jag kommer ihåg rätt så låg vi, som bodensare, rankad inom topp-10 i Sverige över kommuner med elitidrottande lag och individer. Tyvärr så var detta för ca 20 år sen och mycket har hänt sen dess. 90-talets ekonomiska eldbad gjorde att företag - tillika potentiella sponsorer - gick i konkurs eller såg över sina utgifter, vilket i sin tur har gjort att idrottsverksamheten fått anpassa sina ambitioner efter plånboken. Dom lag som inte klarade av de nya, striktare ekonomiska kraven har antingen lagts ner eller fått tvångsdegraderas ner i seriesystemen pga budget-svårigheter.
"Man bromsar inte när man cyklar i en uppförsbacke!" är ett uttryck många klubbordföranden använde sej av när sponsorerna uteblev, så styrelserna fortsatte att värva för mer än det fanns täckning för. Kan iofs förstå deras grundtanke, men anser att man i såna situationer måste ha väldigt duktiga personer, i respektive organisationer, som värvar "rätt" spelare - inte bara den med högst löneanspråk och meriter. Detta hade inte många av kommunens klubbar eftersom man dels inte var vana att spela/tävla i dom högsta serierna med dem krav som därmed tillfaller klubbarna, dels så (tror jag, iaf) hade man inte folk som kunde tänka på både "topp-OCH bredd-verksamhet", dvs elitlag plus barn-och ungdomsverksamhet. Många var så förblindade av stundens framgång, så man glömde bort att tänka längre än nästkommande match.
Foto taget av Lena Tegström efter SM-vinsten |
Hur gör då icke lagsportande idrottare när dennes utvecklingskurva pekar mer uppåt än övriga deltagare på sin klubb? Helt enkelt är det inte av den enkla anledningen att man som utövare av en individuell sport förväntas att träna en viss mängd själv och det är något som tränarna allt som oftast ger som "visdomsord" när utövare, eller dess föräldrar, frågar om råd för fortsatt utveckling. Problem uppstår självklart när föräldrar till sina talangfulla barn ska, på något sätt, bli sina egna barns coacher och peka ut en långsiktig kurs mot framtida framgångar. Bara att förvärva sej en tränares kunskaper på ett ögonblick räcker inte enbart, utan även alla konflikter och diskussioner från vardagen måste pausas under någon timmes tid, så att fokus kan läggas på atletens utveckling. Den som läser det här kan säkert förstå att detta är nånting som sällan lyckas i nån större skala, utan slutar oftast med att barnet slutar idrotta när förälderns påtvingade tränarroll krockat alltför många gånger med den självklara föräldrarollen.
Text onödig, anser jag |
I Novas fall så har hon tur med att ha inte en, utan två, föräldrar som är engagerade i hennes framgång och framtid. Nu för tiden måste det anses som ovanligt att båda föräldrarna tar sej tid till sina barn, då det oftast handlar om att förverkliga sina egna drömmar, som personerna hade innan dom blev föräldrar. Förutom den genetiska förutsättningen hon getts - båda föräldrarna har levt med träning och tävling i olika former hela sina liv - så har dom även gett henne nåt som alldeles för få vuxna ger sina barn -TID. Med tid så menar jag inte att dom måste vara vid hennes sida hela dagarna, utan att dom nu-och-då avbryter sina egna göromål för stunden och ger henne den uppmärksamhet som varje tonåring behöver, men alltför sällan får.
Två brottare med engagerade föräldrar har oftast mindre svårt att vinna |
Var vill jag komma med detta inlägg egentligen? Ärligt talat så vet jag inte, men jag känner mej lite frustrerad när dom olika klubbarna i Boden återigen börjar stiga i den nationella rankningen, men inte verkar ha lärt sej misstagen från historian. Jag har mina egna tankar om hur man bör arbeta för att kunna lyckas i det långa loppet där man måste satsa pengar på bredare tränarstaber och betala för deras utbildning plus tid som ges. Ska man lyckas måste man betala tränarna med pengar och visa dom uppskattning för det dom gör - dvs utbilda framtidens ambassadörer för klubbarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar