Super Bowl 50

Skittles-skålen var fylld inför drabbningen

 50-årsjubileum av Super Bowl och NFL hade slagit på stort med en ännu större - om möjligt - show än tidigare år. Skittles-skålen var välfylld, så förväntningarna på både matchen och godisarna i skålen var hög. Tack vare NFL´s Game Pass, så såg jag samtliga matcher i grundserien och hade en riktigt bra uppfattning om hur lagen fungerade och dess styrkor plus svagheter.

För två år sen var Newton väldigt grinig och tjurig

Dock så blev jag relativt förvånad två veckor tidigare över att ett av final-lagen var Denver Broncos. Inget illa om dom, men dom hade bara lyckats göra 36 touchdowns (TD) under sina grundserie-plus slutspelsmatcher. Det är i snitt 2 TD´s/match och teoretiskt sett så skulle det aldrig räcka för att ens ta sej till ett slutspel, MEN det som gjorde att dom lyckades var (ganska logiskt, självklart) att dom släppte in desto färre. Man kan kort och gott säga att dom har ett absurt stabilt och aggressivt försvar som drillats konsekvent av nitiska tränare som bytt ut spelare som visat minsta tecken på att inte "följa systemet".
Motståndarna till Broncos var Carolina Panthers och deras "face of the franchise" QB, Cam Newton. Tidigare år så har Cam haft ganska rejäla problem att klara av misslyckanden under matcherna.
Eftersom han varit en så fantastisk QB under sina tidigare år i high school och college, så blev det nästintill en chock för honom att komma till proffslivet, där ALLT var svårare. Detta ledde till att den så självsäkra Newton tjurade ihop som ett gnälligt, bortskämt barn när spelet inte gick som han ville. Alltsomoftast satt han längst ut på spelarbänken med handduken över huvudet och tyckte synd om sej själv, då han missat ett pass eller blivit tacklad av motståndarlagets försvarare.

Numera en lite mer avslappnad Newton

I dessa lägen så brukar lagen i NFL göra en av dessa alternativ - bryta kontraktet/byta ut spelaren mot ett annat lag eller hjälpa spelaren om dom tror det finns en möjlighet till framgång. Panthers trodde verkligen på Newton, styrde upp hans negativa tankar och fick det dom trodde sej ha sett, när dom kontrakterade honom - en stjärna! Alltså började laget byggas kring denna spelare och dom lyckades fantastiskt bra, men det räckte inte riktig fram och då främst pga Broncos fantastiska försvar. Dock, måste jag lägga till, så kommer Panthers att ha många år framöver då detta unga och starka lag kommer nå flera slutspel, så jag gissar att dom kommer få sina Super Bowl-ringar. Jag är så fräck så jag gissar att det kommer ske redan nästa år, faktiskt.

Vinst eller förlust - alltid lika sammanbiten

Vinnarna, Denver Broncos, har inte bara ett försvar utan ett riktigt bra anfall med en levande legend, Payton Manning. För andra gången, med sitt andra lag ( första laget var Indianapolis Colts ), så vinner han Super Bowl. För några år sen så skadade han sin nacke och blev borta en hel säsong, så Colts ansåg att han var en riskfaktor för framgång plus att hans ålder, 35 år, gjorde att han var för gammal för fortsatt spel. Denver såg sin chans och köpte honom och byggde sitt lag runt denna pricksäkra kastare. Åldern har hela tiden varit en het potatis, då han har ganska svårt att röra sej lika snabbt och naturligt som dom, numera, moderna QB´s i serien. Han har helt enkelt stått relativt stilla medan hans linje-spelare fått kämpa som galningar för att han ska få den tid han behövt för att träffa sina bollfångare. Dock tror jag detta är hans sista säsong, då han spelade merparten av säsongen med bruten tå, vilket gjorde honom ännu mindre mobil och fick ta ganska rejäla smällar mot sin redan sargade kropp. Det skulle vara en perfekt avslutning på hans karriär, men det är extremt svårt att avläsa vad han kommer att göra. På bilden ovanför har han precis vunnit sin andra Super Bowl och visar nästan mer besvikelse än glädje, så det är ganska naturligt att alla reportrar har minst ett reportage där dom spekulerar om hans fortsatta karriär.

BHF´s sejour i Alltvåan, såhär långt

Bra, men alldeles för många missar! Så kan man summera Bodens facit i Alltvåan till dags datum. Jag var och tittade på seriefinalen mot Clemensnäs förra veckan och det jag imponerades av var att Petter Nilsson hade gjort ett riktigt bra jobb med det här laget. Det är en mycket stor skillnad på det spel och det tempo dom forsar fram med, jämfört med hur det såg ut i början av oktober.
Problemet är att det finns alldeles för få som kan sätta pucken i mål, för gud ska veta att det inte saknas chanser! Visst, dom har ungefär en målgörare per kedja, men det räcker inte på långa vägar. Det måste vara två, hellst alla tre, i varje kedja som har den där killer-instinkten när möjligheterna dyker upp. Såg att det var nån match som dom vunnit med 4-1(tror jag slutresultatet blev) när dom skjutit upp emot 50 skott på mål. Tycker det ska vara närmare tio mål vid såpass många chanser, men jag kan ju ha fel och BHF´s motståndare kanske hade lånat en SHL-målvakt, dagen till ära.

BHF har faktiskt en fd SHL-målvakt numera - Mattias Modig.

Nej, men allvarligt skrivet så är jag förhoppningsfull inför kommande matcher. Jag tror verkligen att dom kan hålla i dom sista fyra matcherna, så att laget klarar sej till kvalspelet om en division1-plats. Boden har långa hockey-traditioner och förtjänar ett lag högre upp i seriesystemet. Speciellt nu, när man inte bara snackar, utan lägger ner både pengar och ambition för att nå målet.

Ett litet leende

Ett leende förlänger livet

Som synes på bilden är det inget annat än olika färgkombinationer på sockorna. Inget speciellt med det, kan tyckas, men jag bär dom för att jag kan kanske få någon att le när dom går där i sin egen, slutna värld och stirrar ner i golvet.
Många i BHF har påvisat att dom sett sockorna under mina fys-pass denna säsong och har sagt, med ett leende och en liten ton av ironi :
"- Snygga sockar!"
"- Visst är dom!", brukar jag svara stolt och fortsätta :
"- Dom fick dej att le och det är det viktiga!"

"Om du möter någon utan ett leende så ge dom ett av dina"

Satan så hårda snubbar

Kan låta lite klyschigt, men jag tycker verkligen att man ska le lite mer när man tränar. Jag menar självklart inte att man ska springa omkring med ett stort grin i ansiktet hela tiden, men träning - och då speciellt i grupp eller lag - ska inte kännas påtvingat eller besvärligt.
Om man tar sej en titt i gymmet under sin tränings-sejour, så lovar jag att dom allra i åldrarna 20-40 år har en slags reklambild i sitt huvud och tänker sej vara en levande poster av den. Det jag menar är  tex som den här reklambilden till höger från Gasp - killarna är grova, deffade, tok-pumpade, ser jävligt hårda ut och riktigt osar av testosteron och kraft. Jag kan gissa att många av dom som köper kläderna inte tror sej vara lika grova och deffade som dessa två proffs (för dom är professionella byggare båda två), men dom kan iaf uppvisa minst lika hårda attityd (som även är deras slogan påvisar - Crazy Attitude).
Problemet med detta är att det bara ser jävligt löjligt ut, ärligt talat. Om man var tvungen att hela tiden vara tvungen att spänna blicken i folk, bita ihop käkarna och ha ett ständigt underliggande morrande i strupen, så måste det betyda att den som är mest socialt inkompetent, är den som bygger mest muskler och har bäst fysik. Dom personerna har aldrig sett 8-faldige Mr Olympia Ronnie Coleman träna, kan jag gissa. Han bara tränade hårt som fan, snackade lite i vilan med folk som tränade runt omkring honom och var en allmänt skön snubbe.
En annan riktigt härlig atlet är Ilya Ilyin - som jag skrivit flera gånger tidigare om - som är flerfaldig världsmästare i tyngdlyftning och regerande rekordinnehavare i stöt. Han bröt med sitt landslag för att han tyckte det var för strikt, stramt och enkelspåriga träningar, vilket gjorde att han valde sina egna, moderna tränare som kunde slappna av och le emellanåt.  Först ville landslagsledningen porta honom från all tävlan, men efter ännu större framgångar tvingade landets president fram ett avtal där Ilya och även andra atleter, fick välja själv sina tränare hädanefter. Klippet här under är kanske lite väl avslappnat, men visst ska man fira när ens team-kamrat gör ett personrekord!

Men det är ju klart - då har ju ingen stenhårda Gasp-kläder på sej, heller...

Becky Hammon, Kathryn Smith och Sarah Thomas

Dom tre namnen i rubriken visar en sak, enligt mej - NFL och NBA menar allvar när dom säger:
"- Only the best is good enough!"
Dessa tre personer råkar vara kvinnor, MEN först och främst så är dom väldigt duktiga på sina jobb. Det har tagit väldigt lång tid för dessa tre att komma till toppen - så som det ska göra för alla som vill nå dit - och visar klart och tydligt det deras chefer redan vet - kompetens är viktigare än allt annat. Det som gjort mej mest positiv i den här "diskussionen" om dessa tre, är att spelare, ledare och allt annat folk inom både lag och organisationerna ansett att kön varit en icke-fråga. Dom vill bara ha dom bästa domarna/tränarna och bryr sej inte om deras kön, hudtyp eller (förhoppningsvis även) sexuella läggning.

BECKY HAMMON

Har varit olympisk basketspelare för Ryssland 2008 och 2012. Hon har spelat både i den amerikanska basketligan och rest runt och spelat i internationella ligor, innan hon erbjöds tjänst som assisterande tränare till San Antonio Spurs 2014.

KATHRYN SMITH
Har jobbat sej upp genom Buffalo Bills organisation under många år och har
nu fått ansvaret som quality coach for special teams - alltså så kommer hon att analysera övriga lags special teams. Kan verka som något enkelt och tråkigt, men det är den vägen alla andra tränare vandrat. Ett första steg är alltid början på en lång resa...

SARAH THOMAS 

Har, liksom dom två tidigare exemplen, arbetat sej upp via college-ligan i USA till att 2015 bli den första kvinnliga heltids-antällda domaren genom tiderna. Hon har inga egentliga meriter, utan har helt enkelt haft en långsiktig plan att bli professionell domare i NFL.

Hela det här inlägget är egentligen en icke-nyhet, för om man tänker efter så är det något som är självklart - rätt folk på rätt plats. Problemet kan bli om man börjar tvinga in människor i verksamheten för att man vill framstå som en "öppen för alla"-organisation istället för att fokusera på prestation. I såna fall så måste jag skriva när första bisexuella, iraniern, amputerade, rullstolsburna eller annan sexuell-, nationalitet- eller kroppsavvikande-från-stora-massan-person blir anställd. För som jag skrivit två gånger tidigare i detta inlägg, fast med andra ord - kompetens kommer före allt annat om man vill bli bäst.

Upplägget i skadetiderna

Min skada har orsakat ganska mycket smärta från den dag i oktober jag gjorde illa mej. Det som gör det än värre är att min arbetsgivare börjat ifrågasätta hela olycksförfarandet och ifall jag verkligen är såpass skadad och "icke arbetsför" som jag, ortopeden och sjukgymnasten säger att jag är.
Eftersom jag har ett nästintill omättat intresse för att träna och allt det som hör därtill, är den mentala smärtan väldigt jobbig så fort man ser sin förfallna kropp i spegeln, så ifall han förstod hur jag känner, skulle han aldrig ifrågasätta min sjukskrivning tillika frånvaro vid skivstångspodiet och karate-mattan.

Jag skulle inte kalla mej själv för fåfäng, men när man är van att ha en ganska stark och stabil kropp, gör det ont att se allt man kämpat för vara borta efter endast en fåtal veckor. Det är detta som gjort att jag hållit mej borta från mina uppdateringar på denna blogg - så fort jag ska skriva nåt så blir jag påmind om min risiga status. MEN nu ska jag i alla fall göra ett försök att förtränga dom mörkaste tankarna i alla fall.

Ben, ben, ben är det enda jag kan träna. MEN samtidigt inte för mycket pga mitt hopparknä, så det känns lite frustrerande. Som det ser ut nu så delar jag upp kroppen - förutom all den axelrehab jag utför i samband med varje gympass - är att jag tränar framsida ben ena dagen och den andra fokuserar jag på korsrygg och baksida ben. För att variera mej lite grann under "framsida-passet" så kör jag varje pass med lite olika fokus. Som exempel så kan jag träna frontböj högreps(ca 10-12 reps), lågreps(3-5 reps) eller så kör jag frontböj tillsammans med vanliga knäböj, där jag utför knäböj direkt efter det avslutade frontböjs-setet. Plus att om jag kör frontböj/knäböj-pass så kan jag variera med att köra frontböjen tungt eller lätt och den vanliga knäböjen tungt eller lätt. Det enda som är spikat är att jag lägger frontböjen först pga att den är så förbannat jobbig att utföra när jag tränar knäböj och frontböj i samma set.

För tre veckor sen fick jag ta ytterligare en kortison-spruta i axeln ( jag var så otroligt trög så jag gick tillbaka till jobbet dagen efter dom två första sprutorna, så - mest troligt - rev jag upp skadan än värre. Denna gång var jag sjukskriven och vågade knappt röra armen på tio dagar ) så nu kan jag åtminstone utföra enkla överkroppsrörelser, såsom rehab, utan smärta.
Min sjukgymnast var positiv när jag träffade honom förra veckan och sa att det inte var alltför lång till att jag kan börja lyfta lite tyngre saker, så "snart" jag kan börja jobba igen. 
"- Har vi tur kan du kanske vara tillbaka på jobbet om tio veckor."

Trodde faktiskt att han skojade med mej - han är ganska lättsam, så jag skulle inte bli överraskad ifall han hade skämtat - men han var, tyvärr, allvarlig. Måste faktiskt medge att jag inte är alltför positiv till mitt jobb, men det gör att jag har en inkomst så mat och intresse kan inmundigas, respektive utföras. Så med det sjukförsäkringssystem vi har just nu i detta land gör detta att jag inte fått nån utbetalning av sjuklön och det gör att jag har allt svårare med att stanna hemma och utföra den vila och sjukgymnastik jag bör göra. Jag vet att skadan kommer slitas upp ordentligt och säkert ännu värre om jag går tillbaka till jobbet innan jag är helt återställd, men det är svårt att handla mat utan pengar.

Det "positiva" med denna sjukskrivning är att jag kunnat fördjupa mej ganska rejält i tyngdlyftningen. Jag har sen tidigare tyckt det varit riktigt roligt att se på duktiga lyftare, men nu har jag haft chansen att se olika upplägg, inriktningar, ideér, åsikter, politiken och taktiken bakom träningar och tävlingar. Via olika poddar och You Tube så har jag haft otroliga mängder tränare, tävlande och andra allvetares olika åsikter/tankar att både se och lyssna på. Självklart finns det flera hundra andra som jag inte haft tid eller intresse att fördjupa mej i, men dom jag fastnat för är den Ukrainska lyftaren Torokhtiy(flera olika stavningar på hans namn, tyvärr) - som vann guld i London-OS 2012 (-105 kg) - och vår "egen" Anders T Bergström - fd tävlande, men numera väldigt framgångsrik tränare och gymägare (Fyshuset) från Gävle.

Dessa två är totalt olika, men har - som vanligt när jag intresserar mej för vissa individer - en passion utöver många andra. Det är egentligen inte något revolutionerande som nån av dessa två säger, gör eller visar, utan hur dom gör det. Båda två är ganska lika när dom pratar - har ett ganska avmätt och nästan arrogant sätt att instruera - MEN ju längre tid ett seminarium, instruktion eller intervju håller på, desto mer lyser deras brinnande intresse igenom fasaden. Man kan tydligt se den där drömska blicken när dom försöker förklara sin inre syn, för en person som bett om deras hjälp.

ATB instruerar blivande mästaren(?) Robert Berg

Så om ni får tid och möjlighet så ta gärna en titt eller ägna en liten stund åt en, eller båda, av dessa duktiga tränare. Iofs så är Torokhtiy fortfarande aktiv, men jag kan gissa att efter nästa OS kommer han att ha mer än ett tränar-erbjudande runtom i världen.