Att ta ett steg tillbaka för att gå framåt

Först sitta och tänka lite...

Tror jag har skrivit ett liknande inlägg som detta för några år sen, men det känns lika aktuellt nu som då.
Ibland så fastnar jag i "gamla hjulspår" och tappar lite fokus, entusiasm och glädje med att instruera. Därför så säger jag bort vissa delar av mina åtaganden och ändrar mitt eget fokus mot att träna och utbilda mej själv dom närmaste månaderna. Tror att det kan vara ett bra alternativ för mej just nu för allt som jag gör, på min fritid, är att vända och vrida på min tid för att göra andra "lyckliga" genom att instruera och coacha dom eller deras adepter. Dom få pass som jag tränar själv, eller med en träningskompis, är då som jag är som mest glad och nöjd med mina pass.

...och sen testa nya lösningar och idéer😆

Det brukar vara så att jag måste "prova" mina idéer och funderingar på mej själv innan jag låter någon annan träna efter ett visst koncept eller taktik, för att jag ska kunna ta ett steg tillbaka, utvärdera och, eventuellt, ändra något så det funkar på ett tillfredsställande sätt. Som det är nu så får jag en idé och låter mina atleter pröva tanken innan jag
själv har gjort det - pga tidsbrist - så det blir alldeles för osäkert och "låg kvalité" på idén. Att träna själv, gå kurser eller åka på träningsläger/workshops gör att jag kan se saker på andra, nya, roligare sätt och få lite distans till det jag gör och hur jag instruerar andra människor. Det kan t o m bli aktuellt att byta idrott att instruera i för att få andra problem att lösa med tidigare lösningar alternativt tvärtom - se andra, alternativa, lösningar på gamla problem.

Det jag tror att det i slutändan handlar om är att inte bli bekväm och alltför nöjd med mej själv och mitt kunnande, utan att hela tiden fylla på min mentala ryggsäck med nya åsikter, idéer och lösningar, för hur man än ser det så är kunskap en lätt börda att bära.

Jul-, nyårs-och trettondagsveckorna

Som jag skrivit tidigare så har jag engagerat mej i BHFs J20-lag denna hösttermin, så nu när ett ganska långt matchuppehåll är här bad jag om att få lägga mej i deras off-ice-träning ganska mycket mer än tidigare. Efter en kort redovisning till tränarna av vad jag skull ha för fokus under veckorna, så har jag kunnat ha fria händer ibland före, ibland efter isträningarna.

Alfredsson i finalserien mot Färjestad 2005

Tyvärr så har ganska många i laget varit bortresta emellanåt, men merparten av spelarna har fått träna riktigt hårt och många pass under dessa veckor. Idén till detta upplägg fick jag redan för ca 10 år sen när det var lock-out i NHL. Detta ledde till att ett flertal av dom svenska spelarna vände hem till SHL (hette Elitserien på den tiden) för att inte tappa matchtempo och teknik inför den väntade seriestarten lite längre fram under året.

Av en ren slump råkade jag se ett reportage om Frölunda på Sportnytt där reportern intervjuade Daniel Alfredsson och där poängterades just hur mycket dom fysade när det var långt mellan matcher, för att kunna komma tillbaka ännu mer tränade när spelschemat blev tätare. Så istället för att vila extra mycket ville jag testa detta på "mina" killar och eftersom dom är såpass vältränade bör detta upplägg fungera även för dom - även om dom inte är proffs. Jag har två pass kvar att utföra med spelarna och sen ska jag utvärdera - tillsammans med tränarna -  hur dom upplever att spelarna tagit åt sej av den ökade träningsmängden. Självklart så kommer vi vänta några veckor med utvärderingen för att få lite tid från dessa veckor, så vi ser om det har brutit ner eller stärkt spelarna och då speciellt jämföra med dom få som tagit tre veckor spelledigt pga familj i andra delar av Sverige/världen. 

Breddläger i Överkalix

Eftersom jag har jobbat med tränare och ledare inom BHF i några år nu, så har jag haft turen att få prova på mina vingar med spelare som tillhör Norrbottens Ishockeyförbund. Jag fick en förfrågan av BHF´s tidigare sportchef, Johan Åström, ifall jag ville köra lite grundläggande fys-träning under ett breddläger i Överkalix. Det behövdes inte många sekunder för mej att svara "ja" till det erbjudandet, eftersom jag vet att det inte är vanligt att man tar in fys-tränare till dessa läger utan fokuserar allt som oftast på dietister, sjukgymnaster eller "kända" spelare från SHL som "tidsutfyllande aktiviteter". Mitt fokus på mina pass låg på att - trots vissa koncentrationssvårigheter från delar av deltagarna - försöka ge dom saker att tänka på när dom tränar fys i respektive klubbar eller själva. Hoppas innerligt att några av spelarna fick något litet tips för att fortsätta träna på ett bra sätt framöver, för det är ett ganska stort problem med den varierande graden av fysträning bland spelarna i Norrbotten.

Som för dom flesta lagen i övriga Sverige, så är det ekonomin som styr hur pass mycket off-ice-träning spelarna får. Ambitionen är självklart att alla lag från 13-års ålder ska ha en egen fystränare, men i realiteten så är det bara Luleå och kanske nån enstaka klubb som har dom resurserna i länet. Övriga klubbar erbjuder sommar-och off-ice-träning vid 15-års ålder och det kan låta som en bagatell att bry sej om två ynkliga år, men det är extremt mycket som kan gå förlorat under dom åren.
Snälla, men okunniga, föräldrar som pratar med nån bekant med begränsade kunskaper eller You-tubar fram åsikter om träning, kan ge mer skada än nytta. Jag vill verkligen inte påstå att jag gett spelarna något otroligt eller fantastiskt framgångsrecept för deras träning, MEN jag hoppas att jag åtminstone pekat ut en ungefärlig riktning åt dom så det inte går helt åt skogen ifall dom vill göra ett seriöst och målmedvetet försök att bli hockeyspelare.
  

Allhelgona-helgen

Jag är inte direkt sentimental - om jag får avgöra det själv - men jag tycker verkligen om Allhelgona-helgen. Det har definitivt ingenting med mitt nya jobb som kyrkogårdsarbetare att göra (som jag redan nu börjat söka mej ifrån), utan mer med själva syftet med högtiden.
 

Visst, många känner sorg, saknad och sorg, tänder ett ljus och skänker en extra tanke på den, eller dom, som inte är kvar med oss längre, så på det sättet förstår jag om man ser denna tid som något negativt. Själv försöker jag tänka på det roliga och intressanta som alla bortgångna jag träffat och lärt känna, gett mej hittills. Det kan låta präktigt och äckligt positivt, men som tre exempel kan jag nämna Per Backman som försökte vidareförmedla sin syn på karate, "Greven" som fick mej att förstå att man kan påvisa att man mår som bäst, just innan du tar ditt liv. Det tredje exemplet är Bruno, kyrkogårdsarbetaren som hade sitt jobb som enda intresse och sakta tynade bort samma dag som han gick i pension och dog bara något år senare.
 

Ingen av dessa personer har nånting med varandra att göra, förutom att jag, denna helg, har skänkt
dessa tre, och många fler därtill, en extra tanke plus att dom gett mej ett djupare, mer komplext sätt att se min omgivning på. Allting är verkligen inte som det verkar på ytan.
   Det är nog detta som gör att jag kan bli lite "över-analytisk" när jag träffar på nya människor, som jag vet att jag ska tillbringa en längre tid med framöver. Dom spelare i BHF som jag haft både denna och förra sommaren, har mer än en gång fått höra frågan:
- "Hur känns det?", men inte fått komma undan med ett svar om deras fysiska form utan mer om hur det känns i både kropp och själ. Iofs så kan vissa av spelarna lärt sej vad jag vill veta och ger mej ett svar om deras "mentala status", bara för att slippa gå in mer djupgående på sina känslor, men jag tror mej iaf lärt mej känna spelarna såpass bra, att jag kan avgöra om svaret är genuint eller undflyende. Hur som helst så vill jag helst av allt att dom ska förstå att jag frågar för att jag bryr mej. Sorgligt nog så är det mer än många andra vuxna i deras omgivning, tyvärr.

Lite ny inriktning på ZUF

Bredare inriktning, men samma logga

Egentligen så har ZUF-gänget alltid varit en grupp av människor som tränat massor med olika saker med varandra, men anledningen har oftast varit att förbättra fysiken mot nån kampsportstävling. Detta har gjort att många av gruppens deltagare, som inte är lika aktiva inom kampsporten längre, undviker att komma på våra övriga gemensamma träningar - såsom sandtag, hinderbana, Pagla-träningar eller kulvertfys - för att dom tror att det automatiskt gör att dom "måste" börja träna kampsport igen. Jag, däremot, vill helst ha några fler träningskompisar dom där tunga, jobbiga konditionspassen, så gruppens inriktning kommer att breddas lite framöver.
Självklart så kommer dom som fortfarande tränar och tävlar inom nån kampsport fortfarande vara med i gruppen, men huvudfokus för ZUF kommer vara att försöka ge träningssugna människor en möjlighet att träna i grupp dom där passen som kanske inte blir av, för att man inte har motivation att träna själv.
Det jag kommer att börja med, är att varje vecka lägga ut - på facebook - dom dagar som jag tränar, så får dom personerna som behöver lite extra motivation eller bara nån att träna med, en möjlighet att mötas upp för ett pass kondition i alla deras former.
För om man ska vara lite skärskådande av sej själv, så är det allt som oftast konditionspassen som kan vara lite sega att ta sej i kragen och utföra. Kanske blir det en total flopp, men jag tror iaf på min idé, så den som levet får se... 

Stockholmsresan 2016

Det är inte riktigt varje höst jag åker till Stockholm för att träna och umgås med min "nära och kära", men mitt mål har alltid varit det. Detta år blev det lite mindre träning än jag tänkt, men har fått mer chans att träffa familj och Per, den eviga ungdomen från Söders höjder.
Det jag planerade för den här helgen var att gå en tyngdlyftarkurs som Eleiko ordnat, men pga operation - som blev inställd - så avbokade jag mej från kursen, men behöll resan.
För att inte lägga alltför mycket fokus på mina smakupplevelser och turistande, summerar jag ihop lite av mina två pass jag tränade, men lägger ut en lite bilder från andra saker runt omkring.

Stockholm Kickboxning & Thaiboxning

Luis Lagerman i mitten flankerad av självaste Ali

Som så många andra klubbar så erbjuder även denna mer än vad namnet anger. Submission Wrestling/BJJ, boxning, MMA och Yoga inhyses även i dessa lokaler. Det är ganska trångt och många människor som tränar samtidigt, men det gör att känslan av kamp plus en stärkande aura infinner sej i lokalen.
Själv skulle jag träna ett teknik-och sparringpass med inriktning på boxning med Luis Lagerman som har en lång tränarkarriär bakom sej. Han har länge verkat och tränat i USA, så hans kunskaper från proffsträning och taktik var nånting som lockade mej. Jag blev verkligen inte besviken, men tror att jag måste antingen närvara vid flera pass, eller ordna en PT-träning med honom för "mycket vill ha mer" som man brukar säga, och det här passet gav mersmak.

Övrigt med passet så måste jag medge att jag har ganska svårt att träna på, för mej, nya ställen med nya människor, för lika givande och eggande som det kan vara, lika irriterande är det när man tex ska utföra vissa övningar. Brukar oftast öva med nån jag känner, men när det ingår i övningen att man ska testa träna med nån okänd individ och det visar sej, allt som oftast, att denna inte har förstått syftet med träningen - vilket nästan alltid är att träna och inte sänka din tillfälliga sparringpartner - då blir jag lite småtrött på mänskligheten, faktiskt. Har varit i alltför många hårda, blodiga sparringpass tidigare år, så det känns inte som det är något nytt eller givande. Brukar bara acceptera min tillfälliga idiot till träningskompis och sen återgå, i nästa rotation, till nån jag känner.

SATS, Södermalm

Bara för att få lite variation så körde jag ett litet kortare pass på SATS och även det här var en riktigt stor upplevelse. Kanske inte i samma andemening som att bli tränad av Luis Lagerman, utan stor som i "stort som fan"- upplevelse. Det är ett gym i tre plan, där översta våningen innefattar reception, crossfit-box, lyftarpodier, hantelrum och ett maskinrum som täcker hela kroppens vinklar och muskler.
På nedre våningen är det två omklädningsrum, ett stort konditionsrum, rum med bålfokus, stretchrum, en 40 meters löpbana, gruppträningsrum och en kampsportsdel som skulle göra dom flesta klubbarna runt om i Sverige avundsjuka.
Bottenvåningen innefattar bla yogarum och en yta där man kan utföra gymnastik (ringar, trampoliner, studsmattor, trapetser), men där gick jag inte ner. Hade helt enkelt inte tid...
     Det enda som jag har emot ett sånt här stort komplex är att det, helt enkelt är FÖR stort. När jag var klar med uppvärmningen så tog det närmare fem minuter för mej att hitta en ledig stång med tillhörande ställning och vikter, en våning upp. När jag sen ville köra en kompletteringsövning så blev jag tvungen att gå till ett annat rum, men väl där så var den maskinen upptagen, så jag fick helt enkelt gå till det tredje rummet för att kunna utföra en kompletterings-övning till kompletterings-övningen. Det tog mycket längre tid att göra annat än träna. 
Visst, om jag varit medlem och tränat där i några veckor så kunde jag säkert planera in mina övningar lite bättre och lagt in mitt pass när det varit mindre folk i lokalen, men det blir kanske nästa gång jag är där.

ÖVRIGT

Den tid som blev över tillbringade jag mestadels fikande på olika kafeér och restauranger med trevligt sällskap. Det kan låta tråkigt, men jag tycker det är otroligt lyxigt att få tillbringa sin lediga tid med nära och kära. Inser nu, såhär i efterhand, att det skulle blivit otroligt svårt att träffa mina med-turister om jag hade gått skivstångskursen, så det är en lärdom till nästa gång jag går kurs - inte planera in nånting annat för det tar lång tid att ta sej mellan punkt A och B i den där stan. 
 

EMCC

I kölvattnet av serien Hard Knocks - där ett stort kamerateam följer ett NFL-lag inför deras säsongsdebut - har Netflix gått lite djupare och producerat en dokumentärserie som heter Last Chance U. Handlingen är ganska enkel - ett college (East Mississippi Community College, därav överskriften på inlägget) har en "affärs-idé" som går ut på att värva duktiga fotbollsspelare som av olika anledningar (droger, utebliven skolgång, "uppstudsighet") inte får spela/träna med respektive universitetslag.

Dom flesta av spelarna ser EMCC som en språngbräda för att ta sej vidare till något större, rikare universiteten i division 1 och hymlar inte med det. Problemet för spelarna är att även dessa universitet har liknande krav som EMCC och dom vill inte ge chanser på spelare som inte klarar av skolan eller den sociala delen - det finns alldeles för många talanger i USA för det. 

Det som jag gillar med serien är att man får en bra inblick i det motsägelsefulla som gäller för en spelare inom det amerikanska skolsystemet - dom ska vara hårt tränade, aggressiva, testosteron-sprutande atleter 3-4 timmar om dagen, men resterande timmarna på dygnet krävs det att man ska ha motivation, mognaden och lugnet att plugga, vara artig mot alla i sin omgivning, sköta sin kost och vila inför nästa träning eller match. Dessutom gäller det att man ska stå emot alla andra "vardagliga frestelser" och irritationsmoment som tex festande, skoltrötthet, spruckna förhållanden och saknaden av familjen - för dom spelare som har familj i livet eller inte sitter i fängelse - plus även, i vissa fall, egna barn som man inte får träffa pga avstånd och ekonomi.

Det man måste komma ihåg när man ser serien är att dom flesta av spelarna har, i hela sitt unga liv, fått höra hur bra dom är och kommer att bli, aldrig fått ett "nej", alltid kunna undvika krav från skola på klarade betyg pga att dom är duktiga idrottare, så när dom för första gången ställs inför motgångar och krav på motprestation för att få "godkänd" i vissa ämnen, så slår dom bakut och ger upp.

VM-år

Sabaki Challenge Spirit är namnet på det officiella Ashihara-VM som arrangeras vartannat år. Detta år kommer tävlingarna att vara i Rumänien i mitten av november. Som det ser ut nu så kommer Sverige att skicka tre fighters, men har vi lite tur så kanske en fjärde och femte "tar sej i kragen" och samlar lite krafter för en ordentlig satsning.
Eftersom jag inte har ekonomi att åka med och coacha, så kommer jag att hjälpa till med träningarna och tävlingsupplägget här på hemmaplan. Den stora skillnaden från tidigare år - förutom att jag anser att dom svenska tävlande har en stor chans att ta medaljer - är att jag inte lägger all min fritid, tankekraft och själ på att förbereda fightersarna för denna tävling. Många kan tycka att det är fel att jag inte lägger ner mer engagemang än vad jag gör, men ärligt talat så gör jag inte det av en ganska enkel och kortfattad anledning:
Jag vill inte bli en bitter gubbe som år ut och år in sitter och tjurar över att ingen har gett honom den uppskattning som han anser att han förtjänat för sitt arbete med tidigare utövare.

Tidigare år så har jag planerat och strukturerat upp två, tre pass i veckan åt dom tävlande i fyra till sex månader. Åt vissa av dom tävlande har jag gjort specifika personliga program med inriktning på deras konditions- eller styrkeupplägg och eventuella dieter. Jag har hållit mits, sköldar och hand-pukor, varit levande sparring-, kombinations-och, ibland även, kast-docka. Jag har fått lyssna på utövarnas ångest, osäkerhet, misströstan och förtvivlan, men har hela tiden förklarat och försäkrat dom om att det är "rätt väg" dom är inne på och det gäller att "hålla ut hela vägen" med kost, träning eller taktik. Det kan låta som det är något helt otroligt äventyr dom ska iväg på, men det är en helt vanlig tävling. Kropp och huvud reagerar dock enligt dom gamla, enkla alternativen när kampen närmar sej - FLY eller FÄKTA. Det gäller att övertyga killarna - för det är bara killar jag har coachat - om att FÄKTA är det enda rätta alternativet och att vägen för resan dit, är rutten jag stakat ut åt dom. Det finns säkert bättre "vägrutter", men eftersom jag inte vet om dom, kan jag inte peka ut nån annan riktning.

Då tävlingen är avslutad och "mina" fighters tagit emot pris, beröm och lovord ( med rätta, ska jag understryka, för det är dom som har modet att stå på mattan och slåss "för sitt liv", så det är dessa som ska ha all credd för sina prestationer ) så är oftast deras del i tävlingen slut. Det jag gör efteråt är att sitta ner och analysera, utvärdera och strukturera taktik, träning för kommande tävlingar. Efter det är även jag klar, men det är här det bitska i den här "berättelsen" kommer och det är den otacksamhet jag - och många andra tränare - får känna av dom personer jag tränat. Det är här - tror jag, iaf - som vissa fighters kan känna sej träffade, medan andra inte har en aning vad jag pratar om, av den enkla anledningen att dom helt enkelt inte bryr sej.

Visst, dom flesta utövare som jag tränat, har aldrig medvetet undflytt att visa tacksamhet för den tid och engagemang jag, som tränare, lagt ner på deras eventuella framgångar, MEN dom har inte gjort speciellt mycket för att aktivt tacka och belysa min insats "i kulisserna". För faktum är att ifall man tar på sej uppgiften att vara coach/tränare, så måste man vara beredd att stå bakom den, eller dom, som skördar framgångarna. Det som däremot irriterat mej är att det enda tack man får är en liten anmärkning eller tagg i ett jävla Facebook-inlägg och då är man bara ett "namn bland många". Oftast har personen länkat med varenda jävla kotte som han har sparrat eller tränat med och ibland inte ens det, utan en släkting eller familjemedlem som dom knappt träffat senaste tiden, men som ändå länkas med i inlägget för maximal belysning av sina egna framgångar. Några få har kommit fram till mej (Tomas, Pulle, John) och rakt-på-sak sagt "tack", skakat min hand och sedan erbjudit mej eventuell hjälp i framtiden, men dom personerna är såpass få, plus att ingen av dom är aktiva längre, så det överväger inte baksidorna av allting.

Det kan verka hårt och surt av mej att skriva det här, men eftersom jag känt denna irritationen så vill jag gärna skriva av mej och förklara varför jag tagit detta beslut, INNAN folk som jag tränar börjar fråga. Jag tycker fortfarande om att träna dom som vill tävla, men inte med samma lust som förut. Om allting tar mer än det ger, så är det lika bra att "dra i handbromsen". För jag är irriterad och sur just nu, men gör jag inget åt saken så blir jag det jag inte vill bli - BITTER!

Min skada

Har medvetet hoppat över att skriva om min egen träning på bloggen pga att den är ganska knapphändig och mest fokuserar på rehab. Iofs så skulle jag kunna göra om en del av inläggen till en del som är kritisk till våran sjukvård, men det lär inte hända - bittra människor är riktiga energitjuvar och det ska jag verkligen försöka undvika att bli.

Vänstra armen(högra bilden) ser mer ut som en tennisboll

Som säkert synes på bilden, så har min långa bicepssena lossnat från sitt fäste och jag har inte nån större möjlighet att anstränga armen. Enda fördelen med att bicepssenan har lossnat är att - eftersom den låg och skavde på axelskadan - delar av axelmuskulaturen har haft chans att läka. Jag har fortfarande en skelettskada vid överarmsbenets infästning, så mycket värk och inflammation är fortfarande kvar, MEN jag kan rehabträna fler och fler övningar utan smärta så nånting har iaf börjat gå bättre.
Det jobbiga just nu är väntan på att få träffa den specialist som kommer bedöma om jag ska opereras eller inte. Tyvärr så fick jag indikationer från ortopeden, tidigare i våras,  att det mest troligt inte blir nån operation eftersom dom anser att "jag säkert kan leva med skadan" så länge som den inte hindrar mej i mitt arbete. Problemet är att jag inte är, eller nånsin varit, nån som sitter på kontor utan - efter att ha bytt jobb för ca tre månader sen - är minst lika aktiv som vid min tidigare tjänst och behöver min arm för att kunna jobba.
Den enda fördelen, om man ska se nåt positivt med allt det här, är att jag får fokusera min träning på mer teknik, men lägre vikter. Olympisk lyftning är vad jag fastnat för - om ingen förstått det - och det roliga med den grenen är att man nästintill aldrig kan bli perfekt utan hela tiden lär sej nya små detaljer som gör sporten så intressant. Det liknar karaten i just den detaljen, men eftersom jag känner mej lite besviken på hela upplägget inom tävlingsverksamheten, har jag valt att ta ett steg tillbaka från karaten och fokusera på något annat(OL-lyftning)tills dess att utövarna själva klarar av att ta tag i sin träning,  istället för att jag ska vara "navet i hjulet" hela tiden.
Så framöver så kan ni räkna med massa små-filmer som visar lätta vikter och begränsad teknik, med mej i huvudrollen i en märklig vinkel, dvs som nästintill alla Instagram-filmer ser ut numera. Skillnaden är att det inte är några tunga vikter på stången - ännu iaf...

Petter till Luleå

För ganska många veckor sen så viskade en liten fågel i mitt öra att Petter var på väg till Luleå och SHL. Många var tveksam till att han skulle skriva på för sin gamla klubb, men dom som är insatta insåg att det inte skulle bli OM utan NÄR hans övergång skulle bli officiell.

Luleå Hockeys nya tränarstab

Anledningen till Petters flytt till Boden, från SHL-laget Brynäs, var att hans familj bor i Boden och pendlingsavståndet tärde på det sociala livet. När han fick chansen att ta över som tränare passade detta perfekt och hans vilja att försöka bygga upp BHF till sina gamla dagars glans dagar påbörjades. Jag vet att den tränare som blir hans ersättare (ej officiellt ännu, tyvärr) kommer visa ett minst lika stort intresse och driv som Petter hade. Samtidigt så hade han ett kontrakt som gav han möjlighet att bryta med BHF ifall ett bättre erbjudande gavs från annan klubb. När han nu kommer att jobba med Luleå istället så har han en bättre lön, större stab, professionella spelare PLUS närheten till familjen, så jag förstår om han tar jobbet.

När han nu lämnar klubben så ser många intresserade det som ett stort tapp, men det gör inte jag, faktiskt. Visst, det är en driven, duktig tränare som försvinner med sin passion och sitt kunnande, men han lämnar kvar så mycket mer än bara en tom stol i tränarrummet.
 Det driv jag såg under vinterns träningar har nog få sett i ishallen dom senaste åren. Spelarna - och då speciellt dom yngre - har fått ett stort förtroende och matchtid pga sin talang och inte på gamla meriter. Prestation har varit den viktigaste anledningen till varför man startat istället för "värmt bänk" på matchdagarna. Detta har medfört att både dom äldre tränat hårdare för att behålla sin plats i laget och dom yngre har lagt ännu mer kraft för att ta den äldres plats. Det Petter var - i mina ögon - var en riktigt bra och krävande tränare, men det jag hoppas och tror, är att hans ersättare är en ännu bättre coach. Vissa anser att detta är en och samma sak, men jag ska skriva ett inlägg där jag kluddar ner mina tankar och åsikter om skillnaden mellan dessa två roller.