God julafton!

Idag är det julafton och en skön vilodag för mej. Jag vilar inte för att det är julafton utan för att det är tisdag och enligt det träningsupplägg jag kör just nu, så då vilar jag. Har man möjlighet och ork att utföra ett lite kortare pass denna dag så borde man göra det. Kan vara skönt att mentalt luta sej tillbaka mot ett väl utfört pass, när magen börjar trycka mot livremmen lite senare idag.

Saknar min familj väldigt mycket en sån här dag, så därför passar den här bilden in så utomordentligt bra. Är tyvärr svårt att kunna åka upp och ner 260 mil på några enstaka dagar, när jag har ett jobb som har en av sina få, årliga peakar kring jul och nästan kräver min och en del andras närvaro. Får påminna mej om att jag har en fin och omfamnande "surrogat-familj" genom min bättre hälft och att det kommer fler jular som jag kan, förhoppningsvis, få lite julledigt på. Hoppas jag i alla fall...

Ett litet visdomsord att tänka på...

Den eller dom som är överviktiga, blivit less och tagit ställning för förändring, står oftast inför en besvärlig situation - att ta sej in i gymmet eller ut bland folk och "röra på sej". Inte för mej eller nån annan, normalbyggd person, som kanske läser det här, men för den som just har insett att förändring är ett krav för ens välmående, kan det vara extremt tungt att behöva visa upp sej för andra med sin nya och inte alltför sunda kropp. Jag ska skriva det kort :
- Ni har i alla fall min respekt för att ni försöker göra en förändring!!!
Behöver inte ha som mål att se ut som fitnessmodeller, sätta nya världsrekord eller ha den bästa löptekniken i motionsspåret. Det enda som betyder nåt i mina ögon är att ni gör något åt den situation ni är i. Det kan räcka med att få lite bättre kondition, bli lite starkare eller gå ner en mindre mängd i vikt, för att ni ska må bättre som människa och därefter fortsätta som en lite mer välmående individ. Den känslan är så otroligt upplyftande och ger en härligt självförtroende-boost, så att dom i eran omgivning känner av och påverkas positivt från dom små, men ack så betydliga framgångarna.

Jag gillar både bilden och visdomsordet - respekt för er som tar första steget.

 

Grattis, Anton!

Ingen dålig off-season form

Årets segrare blev Anton Edin med en överlägsen seger. Enda momentet han inte vann i var bänkpress på egen vikt, där Klas (surprise, surprise) vann med fyra repetitioner. Vi har bytt ut julslips och tomtemössa mot en mer passande luciakrona som obligatoriskt fotorekvisita.









Resultaten i fallande placeringsordning (bänkpress, chins, dips och antal meter med prowler) -
Anton - 34, 31, 56 och 114 meter
Daniel - 34, 29, 49 och 100 meter
Klas - 38, 21, 36 och 100 meter
Micke - 30, 27, 46 och 90 meter
John - 8, 26, 45 och 100 meter
Anders - 14, 14, 29 och 74 meter

Lucia-tävling

The man to beat - KalasKlas

Har tidigare år kört en julaftonstävling för dom som kan och vill. Egentligen så var tävlingen en anledning att få "skylla" på att jag kunde träna på julafton utan att nån gnällde på mej, men vad är det dom gnäller på egentligen? Kanske känns det skönt att försöka få mej, och dom övriga, som inte sitter still hela dagen och väntar på att maten ska serveras, för att stilla sitt eget dåliga samvete för att dom just bara sitter och väntar hela dagen. Kan liknas vid dom alkoholdrickande personerna på en fest, som gnäller och tjatar på den individ som väljer att vara nykter - allt för att inte vara själv utan disciplin eller måtta. Hur som helst så var det ett litet sidospår.

Jag beslutade att flytta tävlingen till Lucia istället så att fler kunde vara med och att dom som inte kan värja sej från familjernas klagosång på julaftonen, får möjlighet till lite inbördes berömmelse s a s.

Momenten kommer vara strikta bänkpressar på egen vikt, chins, dips och prowler-rusher. Alla moment utföres tre set där dom godkända repetitionerna räknas ihop, förutom prowler-rusherna som utförs under 3ggr 1 minuter där antal meter räknas ihop. Kommer bli stenhårt, kan jag lova, för även om det inte är blodigt allvar så är det hur som helst tävling.

På operationsfronten, intet nytt...

Har tyvärr inte skrivit såpass mycket som jag velat, men att inte kunna träna fullt gör att jag har tappat lite lust - både med träningen och skrivandet. Har iaf hittat nästa tävling för ZUF'arna och det får bli Ungerska Öppna i slutet av maj. Vill att det ska komma en passande tävling innan denna, men tyvärr så har jag inte hittat någon. Kommer möta upp några "hög-höns" inom organisationen i helgen och har jag tur kan vi kanske enas om att arrangera en egen, lite mindre tävling bara för att kunna matcha lite innan dom lite större, internationella eventen. Gillar inte att "lägga alla ägg i samma korg" för det skulle vara tråkigt om nån av fighterna satsar i flera månader och sen blir knockad efter några sekunder. Kan bli lite anti-klimax för den personen.

I väntan på operation

Är lite upp-och-ner just nu med träningen. Eftersom bråcket lever sitt eget liv måste jag anpassa min träning efter dagsformen. Iofs gäller det vid alla skador, men just vid det här känns det extra udda när jag ena dagen kan träna relativt tungt och intensivt, å andra dagen ligga helt still i soffan med magsmärtor och utan känsel i vänsterbenet, för att bråcket "ramlat ut" och trycker på några nervtrådar. Det jag "experimenterat" mej fram till är att jag kan lyfta relativt tungt så länge jag håller vikterna nära kroppen och under hakan (mindre båltryck), inga lyft utanför kroppen, varken fram eller i sida, och helst inte med en hand i taget. Utfall går bra, men bara om jag går bakåt till ursprungsställningen och inte gåendes framåt. Kampsportsmässigt kan jag gör det mesta fast inte ta emot slag mot kroppen - bråcket bokstavligen hoppar ut när jag explosivt spänner bålen.

Hängfrivändning - högre armbågar när jag fångar stången, mer belastning på hälarna och rätar inte ut höften innan jag går ner för att fånga stången. Bra att filma så jag kan se vad som ska förbättras.

Kan köra detta moment än så länge, men fick för första gången ont under just detta pass så det blir stadigt sämre. Tur att jag ska träffa kirurgen om ett par dagar.

Ritualer och rutiner

En märklig ritual, kanske?!

Dom flesta sportintresserade har säkert sett Stefan Holm´s svepningar med händerna i ansiktet innan ett höjdhopp, fotbollsspelares lätta knäböj när dom tar en nypa grässtrån som kastas upp i luften innan avspark eller thaiboxartränaren som blåser över fighterns huvud när han tar av huvudbonaden innan match. Alla dessa ritualer - som var för sej taget ur sitt sammanhang - kan verka lite konstiga och lite löjeväckande, men har en stark betydelse för den som utför den och kan vara avgörande för eventuella framgångar eller misslyckande - i alla fall i deras huvuden.

Tycker att det kan vara bra att ha nån liten ritual/rutin före match som gör att jag kan slappna av eller fokusera inför vad som komma skall. Problem kan självklart uppstå ifall man lägger alltför mycket fokus på just det eller att ha en för lång, tidskrävande ritual som kan hindra och ställa till besvär för övriga i omgivningen, men det bortser jag från i detta inlägg utan riktar in mej på dom positiva ritualerna.

Den "lilla" killen

En idrottare jag har stor respekt för är Steven Jackson - runningback i NFL-laget Atlanta Falcons - som för något år sen visade sina ständigt återkommande ritualer som han genomförde efter sina matcher då han fortfarande spelade för St. Louis Rams. När match, intervjuer och utvärderingen var klara åkte han hem via en närliggande mack, köpte tio säckar is-kuber som han, väl hemma, fyllde sitt rostfria badkar och badade med. Efteråt tog han en värmande dusch innan han lag sej för att sova i sitt höghöjds-tält innan nästa dags rehab av skador. En tidskrävande, men för honom, nödvändig ritual som han alltid avslutade sina matchveckor med.

Tog mej en funderare på vad jag själv brukar göra både hemma

Påminnelse om våran lånade tid

och innan match eller träning. Har säkert flera saker jag alltid gör men dom jag kom på var att innan träning pussar jag alltid på mitt bältes ena ände. Vet verkligen inte varför men det har bara blivit så. Väl hemma har jag en liten yta tillägnad min före detta kompis och mentor Per Backman, som jag alltid nickar åt när jag går förbi nog nära för att kunna ha ögonkontakt med bilden. Gör det för att han ska veta att jag inte glömt honom och samtidigt påminna mej själv om hans närvaro i det jag gör på dojo-golvet. Kan verka löjligt, men men...

Bu och Bä - broderat bälte och ljumskbråck

Har legat lågt med kampsportsträning pga en väntande operation av ett ljumskbråck som jag smärtsamt upptäckte för några veckor sedan. Från en början trodde jag att det var en sträckning som uppstått under något av mina sparring-pass, men när jag tydligt så en bula i pingisbolls-storlek i ljumsken förstod jag att det inte var läge för "ignorerings-mode" som brukar infinna sej vid skador. Efter läkarbesök och väntan på kirurgi har bråcket stadigt försämrats såpass att jag inte kan lyfta nån vikt över huvudet eller utföra utfallsliknande rörelser. Vad jag förstår så är detta vanliga symtom, men - så som för många andra - tror man innerst inne att "det gäller inte mej". Fan ochså, det gäller tydligen mej med.

Lite glädje i denna skit - fick mitt egna, unika bälte från Honbu igår. Svart,

fint och med mitt namn(-isch ) broderat på ena sidan. Kan verka som nåt simpelt i mångas ögon, men för mej betyder det mycket. Framför allt att jag nu kan bromsa ner och förkovra mej lite mer i teknikerna. Låter kanske "djupt" men bältet kräver mer ansvar och fördjupning för nu måste man kunna svara på dom frågor som ställs till mej om dom tidigare kraven - kan inte bara hänvisa och peka på "svartbältena" lite längre bort, när nån kommer å frågar om hjälp.

Iofs - skadan gör ju att jag inte har något annat val.

I väntan på nästa tävling

Om en vecka - Allhelgonadagen - går VM i Rumänien och två från tävlingsgruppen ska vara med. Själv kommer jag vara hemma, vila ut efter en förväntad tuff arbetsvecka på charkuteriet och kanske vila min kropp från veckans hårda träning. Coachningen för Amando och David sköter Luleåklubbens egen tävlingsansvarige Ronny, så den delen kommer med all säkerhet gå bra - han har både deltagit och coachat på ett flertal VM. Jag kunde ha valt att följa med och avlastat, värmt upp killarna, socialiserat med övriga landscoacher och kanske knutit lite nya kontakter, men inte denna gång. Visst, pengarna som den resan skulle kostat kommer fylla andra hål, så det är inte bara av ondo att jag inte åker med, men jag tror att jag måste luta mej tillbaka lite och fundera på vad jag ska göra

Amando har ett bra "register"

fortsättningsvis. Har lite diffusa idéer hur jag ska fortsätta träna för min egen, personliga utveckling, men har inte riktigt fastställt vad jag tänkt göra med tävlings-gruppen. Efter dom senaste tävlingarna kommer inriktningen vara, förutom att ha samma intensitet på passen, att samtliga ska bli bättre "kickers" dvs ha ett bredare och tekniskt bättre sparkregister. Svårigheten blir att planera och utföra dom passen med såpass variation så att det stimulerar deltagarna att fortsätta träna och inte känna att
jag hackar på deras lite sämre sidor.

Hakuya Cup 2013

Var i Danmark när tävlingen i Luleå var, men har nu kollat igenom tävlingsfilmen ett flertal gånger och sett både positiva plus lite negativa saker som måste utvecklas alternativt avvecklas. Blev nästan en intern Ashihara-tävling med Kyokushin-regler, men tävling är tävling, så det var bara att ge järnet!

Det positiva är att det var såpass många från Boden/Luleå-klubbarna som deltog och att dom fick många matcher under sina bälten eftersom det var poolsystem där alla mötte varandra i täta och, ibland, långa matcher.

Tror att problemet nu blir att fasa ut flertalet av deltagarna från Hakuya i Europa samtidigt som vi måste ta varenda chans till tävling på "hemmaplan". Det kan lätt bli att man inte ser helheten med en lite mindre, närliggande tävling utan "blickar bortåt" på större turneringar och eventuella titlar. Så för att vara lite låtsas-vis och tråkig måste jag skriva :
- En match är ju ändå en match - oberoende av ort eller motstånd.