VM i Kyokushin(IKO1)

Den 22 november gick Kyokushin-VM(IKO1) av stapeln och det var som vanligt, mestadels ryssar och japaner som stod för merparten av dom tävlande. Som en liten kuriosa så är IKO1 en ganska "liten" organisation på Kyokushin-grenen, men anses av dom flesta som inte tillhör någon IKO-klubb, som den mest besvärliga organisationen att vinna Kyokushin-VM inom. Förutom det besvärliga med att ha en "frivikts-tävling" för deltagarna är bara ett litet problem - om man inte tillhör en av dom mest storväxta utövarna. "Problem" nummer två är att dom flesta klubbarna är belägna i forna Sovjetblocket eller Brasilien, där traditionell kampsport har ett stort anseende, så det är många plus duktiga fighters från just dessa länder. Ska nog poängtera att jag verkligen menar DUKTIGA utövare - dom har egentligen inget annat i sitt liv förutom att slåss. Ifall dom inte varit proffs så hade dom säkert gjort något annat som hade med våld eller skada andra människor att göra, tyvärr.

Hursomhelst, detta år var det en riktigt rolig överraskning - ingen av finalisterna var varken ryss, brasse eller japan, utan en bulgar och en fransman.

 

Zahari Damyanov har dom det senaste året mött sin franska kombattant Djema Belkhoja två gånger (som jag sett iaf) och vunnit båda dessa matcher, så han hade ett mentalt överläge innan matchstart. Det som utmärker Zahari, och är även hans styrka plus svaghet, är hans offensiva nötande utan finess. Är fantastiskt tråkigt att se som publik, MEN ibland - vilket betyder extremt sällan - bryter han mönstret ( som i klippet ovanför där han möter förra årets vinnare i kvarts-eller semifinal ((min japanska är obefintlig)) och skickar iväg en hög spark, ett svep eller snurrspark som överraskar och allt som oftast knockar sin motståndare. Svagheten med ett sådant "tråkigt" sätt att slåss på, är att i en eventuell förlängning då båda fighters ska visa domarna vem som vill vinna, kan mer spektakulära och uppoffrande försök att avsluta matchen premieras. Detta brukar göra att bulgaren brukar förlora långa matcher om han inte lyckas vinna inom tre minuter, men som tur var i denna turnering, lyckades få stå emot hans "trummande".

 

 

Lite klarhet i skadan, men ändå inte...

Fr vänster Infraspinatus, Teres Minor och Teres Major

Problemet med min axel sitter, enligt samtliga sjukvårdsutbildade jag träffat, i någon av dessa tre muskler på bilden till vänster. Ganska förenklat förklarat så samarbetar dessa tre muskler - med några andra - med att röra armen och tillföra stabilitet i axelpartiet. Problemet är att dels veta vilken av dessa tre muskler som är skadad, dels i vilken del av muskeln som rupturen är orsakad. På bilderna så är det högra skulderbladet som visas så det är en ganska stor plus två små, djupliggande muskler att hitta problemet inuti. Lägg även till att axeln är rejält svår att förstå sej på även när den är frisk och fungerande då, den samarbetar och sammankopplar arm, rygg och bröstmuskulatur. Detta gör att jag numera har förstått vad mina möten med sjukvården indirekt har upplyst mej om:
-"Det här kommer ta en väldigt lång tid att bli fri, eller åtminstone någorlunda bra, ifrån"!

Känns ganska rejält surt, faktiskt.

2015 års VM i tyngdlyftning

Detta år hölls VM i Houston, USA, och var en riktigt intressant historia. Eftersom det är OS nästa år så var det många som ville "kolla formen" och se hur pass rätt dom låg i sin träning och eventuellt rehabilitering. Det är nog detta som är skillnaden på dom lyftare som är etablerade i toppen eller dom som försöker nå dit - vissa är såpass starka så dom kan kvala in till ett VM mer eller mindre skadade, rehabilitera lite till, därefter tävla med 90-95% styrka och ta medalj, medan dom flesta andra vill helt enkelt kolla ifall dom har ens en rimlig chans att träna sej till att få delta i Rio-OS 2016.

En lyftare i den första kategorin ("rehab-lyftarna") är Lu Xiaojun i -77kg´s klassen. Han har varit borta pga knäskada och ryggproblem - som efter att ha sett backstage före och efter tävlingen, tydligen fortfarande är besvärande - och gjorde sin comeback denna tävling. Till en början gick det riktigt bra och han ledde efter ryck-momentet med godkänt på 175 kg (som synes här under).

När han därefter skulle utföra stöten så var det något som inte stämde med själva överstöten. Frivändningen upp till bröstet såg oroande lätt ut för att vara 210 kg, men när han skulle göra sin kick-stöt upp till raka armar, var det som att benen vek sej under hans kropp. Man kan självklart ifrågasätta varför hans tränare satte 210 kg som ingångsvikt, när vinnarens tyngsta vikt var 207 kg och Lu kunde nöjt sej med 198 kg för att säkra totalsegern.
Som en liten extra anmärkning kan man lägga till att samma tränare angav en för tung vikt när Tian Tao i -85 skulle göra sina stötar, när han ledde efter ryck-momentet, och även han bommade ut sej. Men det är som man brukar säga - högmod kommer före fall. Det man i alla fall kan göra är att njuta av riktigt tekniska lyftare när man sitter bänkad framför dessa evenemang.

En annan kines - Wu Jingbiao (-56 kg) - hade en otroligt jämn kamp mot den Nordkoreanska lyftaren Om Jun Chol, som har en diger meritlista med tre tidigare VM-guld och ett OS-guld.
Wu satte nytt världsrekord i ryckmomentet med otroliga 139 kg, men Om var starkare i stöt så dom slutade på samma totalvikt. I dessa sällsamma situationer utgår man från kroppsvikt och eftersom Om vägde 150 GRAM mindre än Wu, så tilldelades koreanen totalsegern.

Jag vet att jag är lite speciell, men jag tycker verkligen om när man visar känslor när man tävlar. Är ett tecken på passion för sin sport, enligt mej.

I dom övriga viktklasserna var det jämna kamper men inget lika utstickande som i dessa två. Iofs så kan jag säkert ha missat nån duell mellan en eller flera antagonister eftersom det är ganska många viktklasser som ska kollas igenom.

Hockey-summering

Eftersom det inte händer något speciellt i min rehabträning av axeln, så skriver jag lite om BHF´s säsong såhär långt.
"Vi ska tillbaka" är klubbens ledord och då menar man tillbaka till division 1. Som det ser ut just nu så är man på god väg, men det är ganska många hinder på vägen. Det är i alla fall klart att man kommer gå vidare till Alltvåan (eller vad det heter) där dom fyra främsta lagen i två division 2-serier möts och därefter - om dom lyckas bra - går man vidare till kvalgruppen som ska göra upp om dom två åtråvärda division 1-platserna.
Eftersom jag träffar spelarna varje vecka när vi kör fys, så sticker jag in lite frågar om både deras "känsla i kroppen" under match och träning, men även om hur dom uppfattar sina egna och lagets spel.  
Det dom allra flesta säger är två saker - det är bättre intensitet på träningarna än när dom matchar och att man börjar anfalla så fort man vinner pucken i egen zon utan att först ha kontroll på den. Båda dessa svar ger nästintill alla till mej, utan att ha hört någon annans svar. Det kan vara ganska problematiskt när hela laget känner att dom inte får ut sin riktiga kapacitet på matcherna, men ändå vinner. Detta är något som man kan acceptera pga vinsterna, men däremot så kommer det inte fungera när man förlorar för då är det lätt att börja "peka finger" och analysera allt från himmel och jord som en trolig orsak plus att allt som oftast är det aldrig ens eget fel, utan "alla andra". Tror även att det ena problemet beror på det andra - spelarna vill inte försvara, såklart, utan vill framåt, framåt, framåt, så när man vinner pucken i egen zon så vill man "storma" och anfalla. Någon "annan" får säkra och försvara - "Jag ska anfalla!"
Hoppas att spelarna/spelarrådet för fram sina åsikter till Petter så han hinner rätta till problemen innan kvalmatcherna börjar. Kan bli en jobbig vår i annat fall...