Helgen som var arrangerades Årets Löparfest i Luleå och inom dess ramar hade dom både halvmarathon och mil-lopp. Är ju själv ingen löpare, men måste imponeras och allt som snabbast rapportera dom bästa tiderna.
Milen vanns av Viktor Brännmark på klockrena 34.11, medan hans flickvän Jenny Larsson sprang den på 40.09 och var den snabbaste av damerna, men hon var INTE segrare pga teknikaliteter vid tävlingsanmälan så hennes tid räknades inte för hon var anmäld som motionär och inte tävlingslöpare.
Halvmaran vanns av Niklas Berglund, för tredje gången, på 1.16.14 och damernas klass av Johanna Nilsson på 1.24.19.
Inga av dessa tider kan tyckas vara så speciella om man själv är en van löpare, men efter dom yttre förutsättningarna - +4 grader och regnblandad snö - så ska dom flesta vara nöjd med att ha lyckats ta sej i mål utan förfrysningsskador.
Det är sällan som det är några mästerskap inom knock down-organisationerna under juli-augusti så det brukar avverkas rejält många världsdels-tävlingar i slutet av april till början av juni. Det är relativt svårt att hinna se allt som släpps på You Tube, men jag brukar försöka så gott det går. Tänkte ta upp två namn i det här inlägget - ungraren Gabor Rosza (som jag nämnt förut och även länkat klipp till) och spanjoren Alejandro Navarro med sitt karaktäristiska utseende - rakat huvud och långt, flätat skägg.
Det jag tänkte fokusera på i dessa två matcher i länkarna, är den tjuriga och orubbliga viljan som besitter en fighter. Båda nämnda är riktigt duktiga tekniker - Navarro i tungvikt och Rosza i lättvikt - och är välkända i respektive organisationer för sina fantastiska prestationer. Det som skiljer dom åt är, i min mening, väldigt lite men det Navarro klarar av mot sin motståndare är att nöta ut honom och ha den där lilla "edgen" av vilja som ibland kan fattas merparten av alla tävlande. I Gabor Roszas match har den georgiska fightern bestämt sej för en uppenbar, men mycket smärtsam taktik - gå framåt, ta stryk och visa sej som den hårdare fightern. Planen lyckas, men kostar honom både ork och viljan att gå fullt ut i finalen, så en välförtjänt silvermedalj ger hans mod/galenskap honom. Det man ser tidigt i matchen är en frustration och, tills sist, irritation från Rosza när hans tekniker inte ger den verkan han hoppas på. Kan förstå hans uppgivenhet när en välriktad spark mot huvudet, i slutet av matchen, inte sänker motståndaren utan att han fortsätter med samma beslutsamhet. Det är i det här läget som dom få, riktigt tjuriga utövarna klarar av att hitta den där sista energin, fantasin eller något annat inom sej, som vänder situationen från nästintill panik till vinst, eller åtminstone en förlängning. Vissa kallar det hunger att vinna och andra kallar det vilja. Vad det än är så är det imponerande att se detta fenomen och det är många mästare som har det, men inte alla.
I Navarros fall så är det han som är den tjuriga av dom två finalisterna. Det ser ganska risigt ut för honom relativt långt in i matchen. Ungraren är både längre, tyngre och explosivare, vilket ger honom två bra svep som inte ger nån utdelning. Det man däremot ser hos Navarro är hans "blick för spelet" eller "gameness". Han ser när han ska tempoväxla, avvakta eller lägga tryck på motståndaren. Det jag mest imponeras av är att han inte förivrar sej - när han märker att hans motståndare backar, men inte går ner av smärta, behåller han lugnet och försöker ändra sina vinklar så att en kontring försvåras.
Ingen av dessa matcher är nåt man kommer att skriva om i historian (om inte nåt hemskt skulle kunna länkas till just dessa matcher, vill säga) för dom är relativt tråkiga, men väldigt intressant att titta på om man just bara ser till det taktiska och eventuellt vill förundras över människans förmåga att tåla smärta.
Har haft lättare värk i vänsterknät dom senaste veckorna. Det började med en lite missriktad spark under ett sparringpass som träffade precis under knäskålen. Gjorde lite ont, men inte mycket värre än dom smällarna jag tog emot på övriga kroppen så jag fortsatte träningen. Efteråt var knät lite svullet och stelt, men det var ingenting som jag la alltför mycket tanke på. Nästkommande träning - ett knäböjspass - uppstod lättare värk i knät innan jag var riktigt uppvärmd, men värken försvann när jag utfört några set.
Tyvärr så skulle jag ha reagerat lite mer resolut på denna känsla, istället för att acceptera värken som en del av naturlig stelhet. Under gårdagens pass så skulle jag utföra en vanlig knäböj utan belastning under uppvärmningen, då det kändes som en kniv slogs in i knät. Mest troligt har den lilla smäll jag fick under sparringpasset orsakat en inflammation på knäsenan, sk hopparknä, vilket numera gör sej påmind så fort som jag påbörjar en böjning i knäleden. Enligt dom olika böcker och artiklar jag läst så verkar prognosen relativt god, men jag måste vara försiktig med tung träning, känna efter lite mer vid träning och rehabträna.
Är lite motigt nu när det bara är en vecka kvar av grundtränings-perioden för hockeylagen, och den tunga, explosiva delen (även kallad den roliga träningen) ska påbörjas. Jag hade gärna velat vara med under passen och träna med spelarna, men måste nog nöja mej med att bara instruera och avundas. Jaja, det viktiga är ju att dom får väl genomtänkta pass i alla fall. Men nog känns det lite surt, måste jag medge.
Äntligen kom mina efterlängtade skor! Har länge tvekat att köpa tyngdlyftarskor dels pga priset - runt 2000 kr - och dels för omställningen med att ha en betydligt högre klack. Den förhöjda klacken ska hjälpa mej att få bättre balans och häl-tryck i bottenläget vid ryck och frivändning, men det kommer nog ta några veckor innan man vant in sej. Kommer, mest troligt, att kännas som om jag står med viktskivor under hälarna till en början, men kommer säkert ge med sej. Det jag direkt gillade med skorna när jag provade dom, var hur stabil och stark fot plus fotled kändes i dom, så förhoppningsvis är det här en bra investering för mina kommande resultat. Kan bli tungt att använda dom till något annat...
