Organisationer inom knockdown-karaten

Om man tittar på den här bilden ovanför så är det en bra karta över hur splittrat det är efter att Kyokushins grundare Oyama dog. Iofs så bildades det falanger redan på den tiden - bla den stilen jag själv tränar - men efter hans död blev det en riktig explosion när medlemmars avgifter och personliga åsikter skulle samsas med en lojalitet mot grundarens familj, eller sin egen dröm om att driva en lika stor organisation med den kraft och tydliga ledarskap som Oyama gjort.

Många kan tycka det är kränkande när jag skriver att medlemmarnas avgifter är ett skäl till försök att starta en egen organisation, men om man tänker att varje enskild, registrerad medlem betalar mellan 20-30 kr i årlig avgift så kan det bli en fantastisk summa när man har - såsom Kyokushin - flera miljoner medlemmar. Om man vet att man har många klubbchefer som delar samma åsikter och med största sannolikhet kommer att följa dej vid ett eventuellt uppbrott med huvudorganisationen, gör pengarna att du mest troligt vågar ta chansen. Personen som tar det avgörande beslutet att "starta eget" kan våga ta det sista steget om man vet att det ekonomiska iaf är säkrat.

Rätt eller fel, många förgreningar är det och fler kommer det, mest troligt att bli. Det intressanta med allt det här är - detta är bara en karta över "lilla" Kyokushin. Finns betydligt större organisationer med otaligt många fler förgreningar.

Tror säkert att man har en idé eller ett helt upplägg på hur man vill ändra ett befintligt system eller delar av systemet, men "a man got to eat" som amerikaner brukar säga - medlemsavgifterna måste ändra mottagare till den nya "chefen"och med detta gör man sej föraktad av sin tidigare organisationen.

Tyngdlyftnings-EM i Georgien

Veckan som har passerat var det EM i tyngdlyftning. Tävlingarna hölls i Georgien och var, som vanligt måste jag påstå, välorganiserade och spännande. Vid varje större mästerskap så kommer det fram en ung, lovande lyftare och då, allt som oftast, från Ryssland. Så blev det även denna tävling och det var den endast 17 år unga Khetag Khugaev i -94kgs-klassen. Vid en sån ung ålder ryckte han 180 kg och stötte hela 219. Tror fan att hans coacher blev lite besviken när han "bara" fick silvret efter såna prestationer. Vinnaren blev den litauiska Aurimas Didzbalis, som för ovanlighetens skull, visar glädje vid lyckade lyft. Skönt med positiva känsloyttringar efter att ha sett alla koreaner, kineser och ryssar som har likgiltighet trademarkade till sin min-reportear.

Det jag tycker är intressant med dessa två lyftare - förutom deras resultat - är deras så olika kroppssammansättningar dom har och därigenom olika tekniker för att få upp vikterna.
Ryssen ser ut som en "vanlig"( vad det nu ska vara ) kille men med ovanligt stora lår, möjligtvis. Han har trots sin ringa ålder en mycket väl inövad lyftrörelse( som synes här under ). Hans otroligt explosiva rörelse från att han drar till dess att han "sitter" med vikten över huvudet går knappt att se utan slowmotion. OM han får hålla sej frisk och relativt hel från skador borde han kunna knipa en medalj på OS 2016. Det positiva för hans del är att han teoretiskt även skulle kunna fokusera på OS 2020 och 2024, ifall han missar nästa års tävlingar.

 Litauern däremot ser ut att vara lika stark som han faktiskt är. Dvs otroligt kraftfull med deffad kropp och ovanligt, för sporten, stora armar som knappt kan rätas ut, men relativt små ben( vilket iofs även det är ovanligt för sporten ). Hans teknik är fortfarande milslångt bättre än min egen, men när man har dessa två att jämföra med så ser man den stora skillnaden, men är svårt att se bakifrån. Såg tävlingen live och då var det mer uppenbart.

När det gäller hans OS-drömmar så är jag lite mer osäker. Har lite att göra med ålder dels för att ryssen, mest troligt, kommer bli ännu starkare, medan litauern blir det marginellt eftersom hans hans "ålderspeak" är närmare. Dels tänker jag på skillnaden i tekniken där Didzbalis använder mer råstyrka än Khugaev och det brukar ha tendens att slita mer på kroppen. Skulle vara roligt ifall jag har fel för då får vi se ytterligare en jämn mästerskapsfinal mellan dessa två lyftare plus - vad jag redan nu gissar - en, eller t o m, två colombianer.

Teknik-k#t

Ju äldre jag blivit desto mer har jag börjat fokusera och fördjupa mej tekniskt i dom rörelser jag utför i gymmet. Det har även medfört att jag ser med kritiska ögon på dom övriga gymbesökarna, men är ingenting jag kan göra nåt åt så länge dom inte ber om eventuell hjälp/assistans och nämner inget om det i offentligheten - möjligtvis här eller bland "känt folk". Självklart så är det tränande som har riktigt bra teknik i det dom utför och då måste jag nästintill stoppa mej själv från att nämna det till dom för - ärligt talat - varför skulle dom bry sej i vad jag tycker om deras teknik?!
 

Tror min teknikfixering främst beror på två saker( men säkert fler än så) :
1) mina år som kampsportare då det varit väldigt mycket fokus på just teknik för att kunna generera mycket kraft utan att trötta ut sej alltför mycket utan ha en liten kraftreserv om så krävs. Sen ska även tilläggas att jag inte är, eller nånsin varit, en teknisk fighter ( såsom Rosza här ovanför defintivt är ). Fysik och engagemang har varit ett större kapitel i min "kampsports-dossier", men tanken på att få bättre teknik har alltid funnits där - å det vet vi ju alla, att det är ju tanken som räknas=)

2) åldern och eventuellt insikten, har gjort att jag är medveten om mina fysiska begränsningar. Med det menar jag att glädjen över en tekniskt bra knäböj på en lägre vikt ger mej mer, än att klara en tyngre vikt med något grundläggande "fel". Visst, skulle verkligen vilja kunna prestera tekniskt bra på riktigt tunga vikter ( såsom Lu i klippet ovanför. Fyyyfan, säger jag bara! ), men då kräver det mer testosteron än vad jag har i kroppen, tyvärr. Samtidigt är det ju så att jag inte har alltför mycket tid på mej innan jag måste fokusera träningen på att bromsa det fysiska förfallet mer än öka muskelmassan. Tråkigt, men så är det ju med livet - det tar slut nån gång.

Hur MYCKET ska man "grotta ner" sej i rörelsen man vill förbättre/bemästra? 
Kan man utföra momentet utan att tänka på VAD man gör, så tycker jag att man kan nöja sej med det. Tex knäböj igen - om man utför den utan att tänka på bla svanken, djupet, knänas riktning eller andningen, så räcker det gott och väl. Man kan självklart stirra sej blind på alla smådetaljer och det kanske man bör om man ska specialisera sej på ett visst moment eller känner ett starkt behov av förbättring.
Alltså - stirra dej inte blind på detaljer så att du "inte ser skogen för alla träd"!