Att vara coach

Fightande coach

En viktig person i mitt liv är - som jag skrivit tidigare - Per Backman och han lärde mej hur viktigt det är för fightern att förstå hur coachningen egentligen går till. Många tror att det är som viktigast "just när det smäller" på mattan, men det börjar såpass mycket tidigare än så.
   Han(Per)poängterade hur avgörande för framgång det är att coachningen börjar ca 6-12 månader före det utsatta målet. Under resans gång kan/bör man ha delmål(mindre tävlingar) och kortare utvärderingar för eventuella, mindre justeringar för att lättare kunna rikta in sej i rätt riktning. För att detta ska kunna funka krävs det ett stort förtroende i relation coach/fighter så att inte blir en ansträngd relation mellan dessa parter.

   Hur ska jag som coach kunna ge utövaren förtroende för mej? Det här är en fråga som jag funderat ganska mycket på dom senaste veckorna efter det att jag bestämt mej för att "bara"coacha och lägga tävlingsambitionerna på hyllan. Visst, jag kan fortsätta sparra och träna med atleterna så länge som jag är deras coach, men ärligt talat så blir jag varken yngre eller snabbare, så det skulle bli en långsamt nedåtgående spiral mot förödelse. Jag måste bygga förtroende på något annat sätt och det jag hittills kommit fram till så är det genom kunskap och ärlighet.

Kunskap - läsa, se och även medverka i aktiviteter som fyller på min kunskapsbank. Att prova dom nya kunskaperna med mina gamla(kunskaper) tror och hoppas jag, ska kunna ge något nytt och förhoppningsvis unikt. Kort sagt så vill jag att denna matematiska uträkning 1+1=3 ska gälla. För att atleten/fightern ska få förtroende för det jag säger/påstår brukar jag nästintill alltid använda mej av handling/konsekvens-övningar under träningspassen. Tex så kan man låta en fighter använda mycket slag mot sin "motståndare" som i sin tur fokuserar på att sparka låga sparkar mot "den slåendes" stödjeben så att han/hon får svårt att behålla balans och kraft när anfallet ska utföras. Konklusion - om motståndaren slår mycket så försök störa hans bas så blir han inte lika aggressiv och jag kan styra matchen dit jag vill. I denna kunskapsbank måste även psykologi och "beteendelära" finnas med för att nästa punkt inte ska bli till något negativt utan istället motiverande.

Situationsanpassad problemlösning

Ärlighet -är svårt som fan, ärligt talat. Förutom att jag inte får uttrycka mej känslomässigt, utan bara hålla mej till prestation, så måste jag också även uttrycka mej till personen efter vad dom är för individ. Det är här det riktigt svåra kommer in i leken. Vissa kan helt enkelt inte ta åt sej av coachning! Vad jag, eller nån annan, än säger till dessa människor så rinner det bara av dom, som vatten på en gås. Det finns alltid (bort-?)förklaringar till visst beteende, ork eller bristande vilja. Vanligaste ursäkten är oftast för lite sömn eller för mycket jobb/skola. Enligt dessa individer är det aldrig deras bristfälliga uppmärksamhet eller nonchalans som orsakat eventuella fel eller bortfall av "gemensamt" bestämda uppgifter som inte utförs. Det ät alltid någon/något annan/t som är problemet och roten till det onda. Dessa människor är oftast mycket talangfulla och har fått höra det från många andra, tidigare under deras "karriär". Problemet med att pumpa en individ med för mycket lovord är att efter ett tag tror dom på allt som sagt och känner sej nästintill perfekta. Lagom med beröm och kritik brukar vara bäst. Trist, men sant.
   Sen finns det även dom som är åt andra hållet - "dom skyldiga"! Vad man än säger - hur försiktig jag än försöker vara - ber dom nästintill om ursäkt för sina ej perfekta tekniker eller taktiska missar. Med dessa måste jag istället försöka se vad det grundläggande problemet kan vara för att dom ska kunna bli bättre på nån enstaka sak och kanske få såpass mycket självförtroende så jag sen kan guida dom vidare. Dessa individer brukar jag oftast komma lite bättre överens med eftersom jag själv delvis har dessa tendenser och kan förstå hur dom tänker. Den första kategorin(gässen) däremot har jag svårt att samarbeta med och brukar sällan bli långvariga "förhållanden". Dom är alltsomoftast redan perfekta i sina egna ögon och behöver bara finjusteras lite...men inte av mej.
   Som tur är så är dom flesta jag möter i kategorin "dom skyldiga"-light. Alltså vill dom göra "rätt" och försöker lyssna på givna instruktioner, men med ett uns kritiskt, utvärderande tänk.

Många av problemen tar jag upp med Per och en stor kopp kaffe

Ytterligare en aspekt i det hela är att jag inte får se mej själv som profet, dvs en som har alla svar på ändlöst många frågor. Om det är något som dyker upp som jag inte vet hur det ska lösas måste jag helt enkelt svara att jag inte vet, alternativt lyfta frågan i gruppen och höra om någon annan har svar på problemet.

   Nyligen kom det upp en fråga om hur man skulle försvara sej mot nån som utförde stampande tekniker mot lår och knä i ett offensivt syfte(brukar vanligast vara defensivt). "Ingen aning", sa jag och lät atleterna para ihop sej och låta en i paret vara den drivande medan den andre skulle komma på eventuella lösningar. Något direkt konkret kom vi faktiskt inte fram till så den frågan tar jag med mej till eventuella möten i framtiden.
   Naturligt - efter förra meningen - så finns alltid alternativet i att en annan coach/tränare kan ha svar på dom frågor man själv inte kan svara på. Man måste då kunna svälja sin stolthet och faktiskt fråga om hjälp. Högmod kommer före fall.

En vägbeskrivning

Tänk er att denna sketch utspelar sej framför er i ett litet kvarter i den fingerade staden Staden:

"Evert står och krattar i trädgården när en förbipasserande främling kommer fram till honom och frågar om vägbeskrivning till Stadsgatan 1. Evert, som bott i Staden i närmare 25 år, har både promenerat och cyklat omkring ganska mycket i sin stadsdel så han känner sej säker på vägen till Stadsgatan 1, som han ger beskrivning till. Man kan ta sej till adressen gåendes både på höger och vänster sida av gatan, med cykel och med bil, så det går att ta sej dit relativt enkelt fastän det är ganska långt till målet. När Evert avslutat sin beskrivning så tackar främlingen honom, men lägger till att han har hört av en vän att man kan ta sej till Stadsgatan 1 både snabbare och en annan väg än den Evert nyss beskrivit. Därefter händer något mycket underligt och häpnadsväckande framför Everts ögon: främlingen börjar springa tvärtemot den riktning han velat ha adressen till. Han tvärstannar, sätter sej ner och vilar en kort stund innan han ålar sej mitt ut på den trafikerade bilvägen. Väl där sliter han upp ett hopprep ur fickan och leker cowboy som försöker fånga "hästar"(vettskrämda cyklister)skrikandes massa marinkårsinfluerade one-liners tills han blir abrupt avbruten av en bil som inte kunnat väja utan råkar köra på "cowboyens" fot. Vilt skrikande över smärta och irritation över bilförarens inkompetens(ej sin egen olämpliga placering på vägbanan)att föra fram sitt fordon, fortsätter han nerför gatan med Evert förvånande stirrandes tills dess att han är utanför hör-och synhåll.
    Med en ljudlig suck fortsätter Evert kratta sin gräsmatta tills han abrupt blir avbruten, tio minuter senare, av samma främling som med hög röst, näsblod och haltandes mot Evert, ifrågasätter hur han kunde påstå sej kunna vägen till Stadsgatan 1, för det var definitivt inte där hans färd hade slutat. Evert såg undrande på den skadade mannen framför sej och försökte febrilt formulera ett svar till denna, för honom, underliga fråga. Han tyckte att hans vägbeskrivning - som han gett många andra i sin bekantskapskrets med samma slutmål - hade varit tydlig. Det han sen sett främlingen göra var något helt annat, men han hade ändå gett Evert skulden för sitt egendomliga agerande.
   Tre alternativ bildades i Everts huvud:
1) Ge främlingen samma vägbeskrivning med den lilla ändringen att han talade lite saktare och artikulerade sej tydligare, med risk att han irriterade mannen för att känna sej fördummad.
2) Hänvisa personen till en granne eller en närboende bekant som ger en, mest troligt liknande, vägbeskrivning.
3) Schasa iväg galningen från din gräsmatta, låta honom hitta till adressen bäst fan han vill med risk för egen och andras säkerhet, men samtidigt slippa en eventuell ny besvärlig situation med denna pellejöns!"

Vilket/vilka alternativ hade du valt?

Kanske verkar konstigt att jag mitt i allt lägger upp en liten historia, men denna anekdot är vad jag har träffat på ganska mycket av under mina år med träning. Om jag ska skriva det i klartext så går det till ungefär såhär:
En person ska börja träna och ber om hjälp. Jag frågar vad målet med träningen är, hur mycket tid som kan läggas ner på träningen och hur mycket entusiasm personen ifråga tänkt lägga ner på träningen(halverar oftast det dom säger, så får man fram den egentliga entusiasmen). Jag skriver ner ett basic program med rörelser, set och repsantal plus att jag gärna tränar tillsammans med personen några pass för att kunna se hans rörelsemönster och eventuellt skador så att programmet justeras efter dom förutsättningar som finns. Oftast här - dom första gemensamma passen - kommer dom första frågorna om mirakelprogrammen, tips-och trixs för bästa resultat, superkosten, specialrörelserna och eventuella artiklar i byggar-och fitnesstidningar som personen antingen har läst eller, i värsta fall, "hört av en kompis". Jag brukar svara ganska diplomatiskt att det är ett maraton och ingen sprinttävling, eller något liknande/passande till frågorna som kommer upp och försöker få personen att se dom små framstegen istället för att drömma om orealistiskt, stora framsteg innan han ens börjat träna kontinuerligt. Det är oftast här nånstans jag s a s "tappar" personen. Det jag säger till honom är inte speciellt lockande utan ganska tråkigt - bra kost, regelbunden träning och vila, rätt rörelser och våga ta i så man blir trött. REPETERA!
   Med största sannolikhet kommer han glömma merparten av vad jag sagt, träna på lite grann för egen maskin, bli less pga uteblivna(drömlika)resultat, testa merparten av olika träningsupplägg - oftast byta ca varannan vecka - samtidigt använda en massa dyra, högkaloririka kosttillskott som ändå adderar mer energi än vad som surt förbränts i gymmet. I värsta fall provar han på något system som tangerar maxvikter flera gånger i veckan innan han vant sina leder, eller har en bra teknik för det, skadar sej och kommer aldrig mer att träna. Det tråkiga för mej är att den här personen, mest troligt, har nämnt till sina bekanta i början av träningsivern, att jag "hjälper" honom. Tänk er vad mitt rykte kommer bli om han får allvarliga men eller helt enkelt bara har en helt värdelös teknik när han, sporadiskt, fortsätter sitt gymmande och hänvisar sina "kunskaper" eller bannor till mej.

Det här är en av anledningarna till varför jag inte alltid "hjälper" dom som vill ha mina åsikter i gymmet. Jag brukar försöka skaffa mej en uppfattning relativt fort av vad det är för människa jag har framför mej. Visst, ibland kan jag ha fel, men med åren kommer visheten och rutinen, så nu kan jag avgöra relativt snabbt åt vilket håll det barkar och då behöver varken jag eller den "nödställde"känna sej lurade.

Ursäkta till alla som har svårt att läsa mycket text, men ibland måste jag bara få skriva av mej!

400 meter grodhopp - check!

Lite krut kvar i gammelbenen

Förutom att försöka gymma lite oftare och med mer (tvingad) entusiasm, så tänkte jag bocka av lite saker jag funderat lite på när det gäller fysiska ansträngningar. Är inga såna där ovanligt stora och världsomspännande saker såsom att bestiga höga berg, simma i hav eller äta konstiga saker, utan lite mer snabba funderingar och infall som jag ibland kan få eller fundera över. En av dessa funderingar har varit hur jobbigt det är att hoppa grodhopp ett helt varv på Björknäs löparbanor? Eftersom jag har lite vana av att hoppa ganska mycket grodhopp när vi tidigare hade måndagsfys, kändes det inte som en alltför udda fundering. Mitt intresse är att träna så lördagarna brukar jag tillägna två pass åt, så istället för att ta på mej skorna och sticka ut på en löprunda, svängde jag förbi friidrottsbanorna och gjorde ett litet försök. 269 hopp blev det! Vet inte hur lång tid det tog, men fick en rejäl pump i låren och efterkommande träningsvärk som fortfarande(tisdag)hindrar mej från vissa rörelser. Känns ändå ganska roligt så nu är det bara att börja bocka av andra små funderingar jag haft såsom att hoppa grodhopp för skidbacken i Pagla, 1000 meter grodhopp, springa upp för störtloppsbacken i Storklinten och några andra gamla, plus nya, funderingar. Vet att alla kommer bli jobbiga, men är ganska nyfiken på HUR jobbigt och HUR det kommer att kännas? Känslan är viktigt, som min sambo brukar säga( men det kanske inte är dessa sammanhang hon syftar på?!).