James Harrison

Han är inne på sin femtonde säsong som linebacker i NFL. Som linebacker måste du blixtsnabbt läsa av ifall motståndarlaget springer eller passar bollen och därefter antingen markera potentiell passningsmottagare eller tackla ner springande spelare som redan har fått bollen. Detta kräver stora krav på spelare i linebacker-position - både mentalt och fysiskt.
I den korta intervju-filmen här under får man se personen bakom masken. Är ett lite udda och hårt sätt som James Harrison har när han intervjuas, men iofs så är han en av ligans mest respekterade spelare och det är inte bara pga hans långa karriär utan att han är "the Real Deal". Ingen person man skulle vilja bli ovän med, så att säga.

-" När huvudet börjar kunna läsa och tyda spelet, brukar kroppen vara för gammal och slö för att hänga med i tempot", är en tråkig visdom om många sporter.
James Harrison är helt klart undantaget som bekräftar regeln. Nummer 92 har nyss fyllt 38 år och har, sånär som förutom ett år i Cincinnati Bengals, spelat hela sin karriär i Pittsburgh Steelers svartgula dräkt. Redan inför 2013 års säsong fick han höra att han var för gammal och han fick inget förnyat kontrakt av Steelers, vilket gjorde att han istället skrev på grupp-konkurrenten Bengals. Väl i Cincinnati så visade han en fortsatt utveckling som spelare och ingen åldersnoja stoppade hans framfart vilket gjorde att året efter köpte Steelers tillbaka honom.

Enligt Harrison och hans fystränare är "hemligheten" till den långa, välmeriterade karriären (förutom att vara ett fysiskt freak, enligt mej)  hans otroliga arbetsmoral i gymmet. Oavsett om det är säsong, försäsong eller off-season, så tillbringar han två timmar på morgonen i skivstångshallen, innan dom gemensamma träningarna med laget.

När jag ser den ihopklippta filmen här ovanför så syns det ganska tydligt att han har ett bra upplägg och tanke när han tränar. Han går inte enbart in för att lyfta tungt - som han definitivt gör i vissa moment - utan även mycket högreps med lättare vikter för såna muskler som brukar kunna ge stora skadeproblem av mycket träning. Just denna detalj i James´ upplägg är nånting som jag personligen tror kan vara en mycket viktig stor del av hans långa karriär - fokus på dom små detaljerna.

Att ta ett steg tillbaka för att gå framåt

Först sitta och tänka lite...

Tror jag har skrivit ett liknande inlägg som detta för några år sen, men det känns lika aktuellt nu som då.
Ibland så fastnar jag i "gamla hjulspår" och tappar lite fokus, entusiasm och glädje med att instruera. Därför så säger jag bort vissa delar av mina åtaganden och ändrar mitt eget fokus mot att träna och utbilda mej själv dom närmaste månaderna. Tror att det kan vara ett bra alternativ för mej just nu för allt som jag gör, på min fritid, är att vända och vrida på min tid för att göra andra "lyckliga" genom att instruera och coacha dom eller deras adepter. Dom få pass som jag tränar själv, eller med en träningskompis, är då som jag är som mest glad och nöjd med mina pass.

...och sen testa nya lösningar och idéer😆

Det brukar vara så att jag måste "prova" mina idéer och funderingar på mej själv innan jag låter någon annan träna efter ett visst koncept eller taktik, för att jag ska kunna ta ett steg tillbaka, utvärdera och, eventuellt, ändra något så det funkar på ett tillfredsställande sätt. Som det är nu så får jag en idé och låter mina atleter pröva tanken innan jag
själv har gjort det - pga tidsbrist - så det blir alldeles för osäkert och "låg kvalité" på idén. Att träna själv, gå kurser eller åka på träningsläger/workshops gör att jag kan se saker på andra, nya, roligare sätt och få lite distans till det jag gör och hur jag instruerar andra människor. Det kan t o m bli aktuellt att byta idrott att instruera i för att få andra problem att lösa med tidigare lösningar alternativt tvärtom - se andra, alternativa, lösningar på gamla problem.

Det jag tror att det i slutändan handlar om är att inte bli bekväm och alltför nöjd med mej själv och mitt kunnande, utan att hela tiden fylla på min mentala ryggsäck med nya åsikter, idéer och lösningar, för hur man än ser det så är kunskap en lätt börda att bära.

Jul-, nyårs-och trettondagsveckorna

Som jag skrivit tidigare så har jag engagerat mej i BHFs J20-lag denna hösttermin, så nu när ett ganska långt matchuppehåll är här bad jag om att få lägga mej i deras off-ice-träning ganska mycket mer än tidigare. Efter en kort redovisning till tränarna av vad jag skull ha för fokus under veckorna, så har jag kunnat ha fria händer ibland före, ibland efter isträningarna.

Alfredsson i finalserien mot Färjestad 2005

Tyvärr så har ganska många i laget varit bortresta emellanåt, men merparten av spelarna har fått träna riktigt hårt och många pass under dessa veckor. Idén till detta upplägg fick jag redan för ca 10 år sen när det var lock-out i NHL. Detta ledde till att ett flertal av dom svenska spelarna vände hem till SHL (hette Elitserien på den tiden) för att inte tappa matchtempo och teknik inför den väntade seriestarten lite längre fram under året.

Av en ren slump råkade jag se ett reportage om Frölunda på Sportnytt där reportern intervjuade Daniel Alfredsson och där poängterades just hur mycket dom fysade när det var långt mellan matcher, för att kunna komma tillbaka ännu mer tränade när spelschemat blev tätare. Så istället för att vila extra mycket ville jag testa detta på "mina" killar och eftersom dom är såpass vältränade bör detta upplägg fungera även för dom - även om dom inte är proffs. Jag har två pass kvar att utföra med spelarna och sen ska jag utvärdera - tillsammans med tränarna -  hur dom upplever att spelarna tagit åt sej av den ökade träningsmängden. Självklart så kommer vi vänta några veckor med utvärderingen för att få lite tid från dessa veckor, så vi ser om det har brutit ner eller stärkt spelarna och då speciellt jämföra med dom få som tagit tre veckor spelledigt pga familj i andra delar av Sverige/världen.