Norrlandsmästerkap i boxning 2017

Amanda, Emil, Andreas(som vilade denna tävling) och Elias

Helgen 4-5 februari anordnades Norrlandmästerkap i Boxning i Boden på Hildursborg. Ett relativt stort startfält ställde upp - brukar annars vara problem att ragga ihop boxare till dessa, numera, mindre mästerskap - och riktigt bra matcher blev utkämpade. Vår egen lilla klubb lyckades vinna sex guldmedaljer och ställde upp med 9 boxare, så det kan inte ses som annat än succé med denna lilla klubb. Visst, det finns definitivt mindre klubbar än I19 Boxning, men procentuellt så är det ett högt antal av dom som tränar som även tävlar. För - som så många vet - det svåra är att våga ställa sej i ringen och matcha inför publik, tränare, kompisar och totala främlingar, men det är något som Poppen och Tore lyckats riktigt bra med - driva upp boxare i ringen och nästintill bagatellisera utgången av matchen, så länge man gör sitt bästa.

Fortsättningen, då? Jag vet faktiskt inte, för som det är nu så är det inte någon som egentligen tagit sej längre än till NM och SM. Emil Kilrud - som vann guld i -69kg plus utsågs till bäste boxare - är den av alla tävlingsboxare i klubben som tränarna anser har störst potential att placera sej på JSM och även SM om några år. Jag håller med tränarna i deras spådom, men jag vill även sätta upp ett litet snedstreck efter Emils namn där jag skriver in Elias Nyman. Eftersom jag har sparrat lite lätt (lätt för dom, ska tilläggas) med båda två, så måste jag säga att det märks ganska tydligt att Emil har tränat längre och har ett bredare register än Elias, men jag tror att Elias kommer att kunna frambringa mer kraft och explosivitet, den dagen han får ordning på både teknik och självförtroende, för som det känns nu, så bromsar han sej själv med alldeles för halvhjärtade tekniker och hopsjunken stil.

Klart godkänt figthing-face

Orosmolnet för dessa två boxare, anser jag iaf, är hur dom ska fortsätta att tränas och coachas. Som jag ser det - och som alltid när jag skriver, så är det min egen åsikt och inte någon "sanning" - är att många idéer om sparring, taktik och, speciellt, fysträningen känns alldeles för gammalmodig och lite stelbent. Jag tycker att både Poppen och Tore gör rätt i att luta sej mot det lite äldre och beprövade sätten när det gäller hur dom "bygger" en boxare från grunden, men eftersom jag varit runt på egen hand utan I19 och tränat med både andra klubbar och tränare, så har jag fått en liten annan uppfattning på hur man bör "vidareutbilda" boxare som tagit sej lite längre än många andra. Det dom flesta tränarna poängterar är att man måste våga gå lite utanför ramarna om man vill utvecklas och inte fortsätta i samma fotspår, fast snabbare/hårdare/mer, med enda skillnaden från tidigare.

Det är här som jag måste ge mma-utövare högt betyg - och Gud vet att jag inte har speciellt höga tankar om dessa - då dom gärna testar både andra kampsportsstilar och träningsmetoder, för att kunna förbättra sin teknik och fysik istället för att fastna i gamla, föråldrade träningssätt. I dom flesta fall tycker jag iofs att dom borde träna minst dubbelt så lång tid på sina grunder, men man ska ju inte begära för mycket.
Många av dessa hel-eller halvproffs lägger ner minst lika mycket tid på sin träning som dagens tävlingsboxare - i flesta fall mycket mer tid - och låser sej inte lika trofast till enbart en tränare eller klubb. Det dom istället brukar göra är att utgå från en klubb, MEN kompletterar med annan klubb/tränare som kan ge dom nya idéer/vinklar/träningsupplägg. För mej - som inte är en skolad boxare - är det ett självklart sätt att arbeta sej fram på, men traditioner och gamla mönster kan vara väldigt svårt att rucka på. Speciellt när atleten känner en stor tacksamhet till sin gamle tränare och inte vill göra hen besviken genom att vända sej till någon annan för att få hjälp.

 Tyvärr så finns det ett klockrent exempel på detta, då Fedor Emelianenko envist fortsatte med sin gamla tränarstab fastän många i mma-världen ansåg att det var ett stort misstag. Deras åsikt var att han måste byta tränare till någon/några som var mer insatt i den moderna mma´n och dess utveckling.
 Så blev inte fallet...

Super Bowl 51

Årets Super Bowl kommer att spelas i Houston mellan Atlanta Falcons och New England Patriots. Alla som har sett detta monstruösa spex vet att det är en helt otrolig fest, så det brukar vara riktigt trevligt att stanna uppe hela natten och se svindyra reklaminslag, halvleks-underhållningen och allt annat som visas, även om man inte har "sitt eget" lag i finalen. Som tur för mej, så är Falcons ett av mina två (ja, jag vet att man inte "får" ha två favoritlag, men det har jag iaf! Så det så!!!) lag som jag följer varje omgång.

Dan Quinn, 2015- ?

Anledningen till att jag började följa Falcons var ganska enkel - Steven Jackson blev köpt av Atlanta säsongen 2013. Där spelade han två säsonger med mediokra resultat pga skador, men det gjorde att jag började intressera mej alltmer för laget och insåg ganska snart att laget hade många riktigt duktiga spelare. Problemet med laget var att dom hade extremt stora luckor på vissa positioner och tyvärr var en av dessa luckor huvudtränaren som, i mina ögon, var alldeles för snäll och godtrogen mot sina spelare. Själv förespråkar jag ingen tyrann som HC (HeadCoach), men historian har tydligt visat att man måste vara konsekvent och ha en ganska hård attityd för att få spelarna dit man vill i denna liga.
Så när Falcons gick ut med att dom anställt Dan Quinn som HC inför säsongen 2015 fick jag en aning om att det kunde bli ett riktig bra lag kommande år.
Quinn har jobbat i flera college-och NFL-lag, men var huvudansvarig för Seattle Seahawks (mitt andra lag) försvarsspel säsongerna 2013 och 2014, då Seattle hade bäst försvars-statistik i hela ligan och även vann Super Bowl med Legion of Boom (kallades deras försvar) som grundpelare till deras lagbygge. Första året som han kom till Atlanta så visste Dan att det skulle bli en ganska dålig säsong och det var han tydlig med mot både spelare och press. Många höjde på ögonbrynen åt denna ogenerade och ärliga attityd mot allmänheten, men han betonade hela tiden att han byggde laget för nästa säsong (alltså detta år) med många orutinerade, men duktiga, rookies på viktiga positioner.

Han var helt övertygad om att hans upplägg skulle skörda framgång, så när denna säsong närmade sej var det många utomstående tvivlare som förväntade sej ett liknade resultat som föregående år. Eftersom Quinn hade behållit ganska många rookies från föregående år, trots deras ganska svaga prestationer, men även låtit vissa storspelare avsluta sina kontrakt och ersatt dessa med mindre kända reserver från andra lag, så var det många som misstrodde hans ledarstil och kompetens.




Ack så fel dessa besserwissers fick, men det man nu förstod var att Dan Quinn hade en bra spelidé och struntade fullständigt vad spelaren hade för namn eller lön - följer du inte taktiken byts du ut mot nån som gör det jobb han är anställd att göra. Inga diva-fasoner accepteras, utan kollektivet går före allt annat. Visst, individuella prestationer är ett måste för att lyckas, men hans tydliga "vi-känsla" har präglat laget till där dom är i detta nu, helt och hållet. Deras tidigare slogan - Rise Up - har t o m fått en ny, slagkraftigare kompis - In Brotherhood! 


Atlantas motståndare i finalen är New England Patriots och kan förenklat beskrivas som NFL´s svar på Tysklands Fotbollslandslag. Eller som Peter "Skåne" Larsson som gör NFL-podden -  den svenska poddcasten om Amerikansk Fotboll - bittert sa för några år sen:
- NFL-säsongen är 16 grund- plus fyra slutspelsomgångar, men till sist så står ändå dom där jävla Patriots på podiet som vinnare!

 Kan verka vara lite konstigt, men dom senaste 15 åren så har Patriots varit, inklusive detta år, i åtta finaler. Vad man än tycker om Patriots så måste man medge att coach Belichick har lyckats göra "guld av många gruskorn" dom senaste åren. Pga New Englands höga placering så många år på rad, får dom nästan alltid välja nya spelare bland som sista lagen i draften, men det har uppenbarligen inte skadad dom märkbart. Patriots tränarstab är duktiga på att hitta rätt spelare till deras spelsystem och - med liknande agerande som Dan Quinn - fostrar in spelarna i laget, men bryter kontrakten så fort nån opponerar sej - är denna "maskin" en ständigt svår motståndare med både talang och djup på samtliga positioner, för alla andra lag dom möter. 

Själv så hoppas jag självklart på Falcons, men skulle inte bli förvånad - men jävligt besviken - ifall Brady står där på podiet återigen som vinnare.