Äntligen!

Sällan jag blivit glad över ett brev från landstinget

Fick ett trevligt litet brev idag efter min arbetsdag. Har haft svårt att motivera mej att skriva sista tiden när mitt bråck gör att jag successivt blir sämre ju längre tid jag får vänta med min operation. Men nu - 4 månader efter skadan - har jag äntligen fått en operationstid. Visst, det är fortfarande nästan tre veckor tills den kommer utföras (ta i trä) och det kommer bli ett par jobbiga veckor efteråt med avhållsamhet från hård träning, MEN jag har iaf ett datum att bita ihop till. Känns lite mindre svårt när man åtminstone har ett mål i sikte och inte bara "trevar i mörkret" utan nåt egentligt syfte. Var tvungen att fota denna lilla händelse som lyfte en jobbig sten från axlarna.

Bra idé att pälsa på sej

Är otroligt kallt ute just nu - runt -30 grader - så det är skönt att träningarna är inomhus. Det jobbiga med morgondagens kulvertpass är att vi kommer vara under marknivå så att all kall-luft kommer lägligt att komma ner till oss så fort nån öppnar ytterdörren till brottarhuset. Brukar vanligtvis ha ganska mycket kläder på mej när jag är där nere, men imorgon kan en helkropps-teddy, som den till vänster, vara ett skönt alternativ.

Det positiva - i all kyla - är att jag har fått en preliminär operationstid så att jag har ett litet mål i sikte iaf. Har känts tungt att inte veta hur länge jag måste vänta på operation, speciellt när bråcket hela tiden successivt blivit större och värken mycket värre. Det har medfört att bråcket tryckt mer på nerverna i ljumsken så ibland känns det som jag har en brinnande känsla på nedre delen av magen, likt den känsla som infinner sej efter att ha lagt handen på en varm spisplatta. Obehaglig, men samtidigt intressant, utveckling av problemet.

Första passet i röret

Kändes relativt bra att vara i kulverten och fysa. Var lite ovan men jag har sakta men säkert smygit ingång med lite korta, enkla pass så att detta inte skulle bli den chock som det oftast blir. Prowlern som vi använder glider inte speciellt bra pga att det är en dämpande gummi-matta på cementgolvet som suger fast metallmedarna. Det blir tyngre ju längre och fler rusher vi kör för att friktionsvärmen gör att det - förutom att det börjar lukta bränt gummi - bromsar upp ännu mer. Men, men, det gör ju träningen lite mer krävande och det är inget fel i det här fallet, måste jag medge.

Förhoppningsvis kommer jag att kunna fortsätta med den här träningen utan att bråcket påverkar alltför mycket, men håller tummarna att kirurgerna får en ledig säng till mej snart så det inte behöver vara ett problem mycket längre.